The tide is high
Måndagnatt 01.18
Bryter tystnaden igen
Skammen
Jag har börjat känna mig skyldig till saker. Skyldig till att inte bete mig som jag borde, som jag än gång gjorde. Skyldig till saker som aldrig ens hänt, saker jag får för mig att andra tror att jag gör eller ännu värre, inte gör.
Det är klart. Vissa saker händer. Allt mer händer inte alls. Mitt skolarbete till exempel. Vissa vardagliga rutiner som andra ser som normalt och till och med hälsosamt råkar slinka ur min rutin. Så som sömn om nätterna, eller att äta mat. (Kakor räknas inte som mat har jag hört.)
Men varför känner jag en skyldighet till min omvärld?
Det började väldigt lättsamt. Jag skämtade bort det jag inte gjorde, skrattade åt min egen lathet. Nu skäms jag. På riktigt skäms. Jag stänger in mig själv hellre än att träffa människor jag vet undrar över mitt liv. Som du förstår är det mest vänner och familj som drabbas av min icke-närvaro.
Numera är det skönt när telefonen inte ringer. Ger den ifrån sig minsta ljud reagerar jag som jag tänker mig att stenåldersmänniskan gjorde under attack av valfritt köttätande djur. Påtagligt ökad hjärtrytm, svettningar, adrenalin.
För inte alls längesen fick jag besök på jobbet av två mycket goda vänner. Det hade kunnat bli en trevig stund om jag hade vetat att de var på väg. Det visste jag inte. De kom på spontanbesök. Jag, helt inne i arbetsrollen, förstod först ingenting. Jag hälsade glatt och trevligt, tittade en gång till på dessa människor som konstigt nog, såg väldigt bekanta ut. När jag efter en mycket kort stund insåg vilka det var, kom stenåldersreaktionen. Hjärtat, svetten, adrenalinet följt av skakningar och det absolut mest förödmjukande av allt, rodnaden.
Det blev inget långt besök. Jag vet inte om det var på grund av att den nya, nervösa sidan av mig gjorde dem obekväma. Det kan också ha berott på att jag, omedvetet med hjälp av mitt skakiga kroppsspråk, bad dem att gå.
Det här var alltså vänner till mig. En av dem, den bästa vännen jag har.
Jag ligger just nu, klockan två en måndag natt, och tänker att det handlar om skuld. En skuld till att känna sig pigg och fräsch, en skuld att vara på gott humör, att gå upp på morgonen, att känna engagemang. En skuld till allt och alla att leva sitt liv på bästa möjliga sätt.
Den här skyldigheten har utvecklats i takt med att jag lägger till mer och mer saker i mitt liv, utan att egentligen ha tid och rum för det. Jobb, skola, bostadsrätt med allt vad det innebär, kärleksliv, vänner, festande, träning och gärna en extra hobby i form av trädgårdsarbete/långa promenader i skogen.
Nu får jag det att låta som att jag utför allt det här, Det gör jag inte. Därav skuldkänslorna.
Allting påminner mig om när jag som elvaåring snattat tillsammans med en kompis. Vi var de enda kvar i butiken, jag kände ett plötsligt begär efter ett diadem (eller var det en shampoflaska?) I vilket fall så åkte vi självklart fast och jag minns så väl känslan i kroppen. Skammen. Nervositeten. Vad tusan ska jag säga nu- känslan. Jag minns den gormande butikschefen, minns hur allt annat stannade upp. Allt ljus var på mig och det lyste så starkt och allt jag ville var att springa men allt jag gjorde var att falla sönder inifrån.
Det märkliga med den här situationen är att jag inte har snattat. Jag har inte ens tänkt tanken. Jag har bara levt mitt liv så som jag antar att andra i min ålder ska leva och sen misslyckats med det.
Tydligen så är straffet för det att kastas tillbaka till elvaårsåldern med allt vad självförtroende och identitetskris innebär. Det existerar inte ens någon gormande butikschef. Ändå så står jag där och skäms över att berätta om hur jobbigt det är med ansökningen till högskolan och hur märkligt det är med felvänd dygnsrytm.
Just det ja, jag har en blogg.
Sartre förklarar
En sekund och samma igen
Den som lever får se
Det var ett tag sen och nu är det höst. Äntligen. Efter en sommar i Afrika och en sommar i Sverige så kan människan inte orka länge till utan en kall och grå höstdag. Ljuva, ljuva höst.
Återigen fylls gatorna av stressade fotsteg och blöta löv. Barn med rosiga kinder håller fröknarna i hand som bär termosar fyllda med varm choklad. I förorterna doftar det fallfrukt och i stan pumpar tunnelbanan igång. Förskräckt över hur snabbt det gick och med en hopplöst misslyckad plan om hur den ska klara ännu en vinter.
För er som läser (hej mamma och pappa) så betyder höst för Elsa Skagerberg alltid nystart. Ny kurs, nytt hopp om att springa igen, fler kluvna toppar och kanske en och annan hårlus. Och för att inte göra er besvikna och för att någonstans upprätthålla en varm tradition så kommer här en höstlista.
Att Göra:
- Påbörja och slutföra delkurs 1 i idéhistoria.
- Springa
- Förnya min legitimation
- Läsa på om Peking
- Starta ett sparkonto
- Undvika att färga håret
- Undvika att köpa saker jag inte behöver eller ens vill ha
- Vända varje krona
Intro Afrika
Vi har nu varit här i snart en månad. Man har börjat lära sig att saker som elektricitet och tid är andrahandsprioriteringar. Man har börjat förstå hur vit man faktiskt är. Man har insett hur frukt egentligen ska smaka.
Vi arbetar på en restaurang på ett femstjärningt hotell. Hur ett femstjärningt hotell kan vara femstjärning med en restaurang i det skick vi mötte den med är oklart. Det finns ingen ording, ingen reda. Varje dag har flera personer av personalen en mormor som har dött. Vissa har haft tre mormödrar som har dött den senaste månaden. Fast allt det där visste vi innan. Men det är som det alltid brukar vara. Man hör en sak, man kan se en plats på bild. Vi är här nu och allting ser helt annorlunda ut. Som när vi försökte fotografera det mest fantastiska ösregn man kan tänka sig.
Vi var på väg till ön Bongoya för en dagsutflykt och i väntan på en till medpassagerare tog vi oss en glass. (Glass är ingen storsäljare här, konstigt nog.) Efter att ha insett exakt hur många kråkor som omringat oss, så brakade det loss. Regn som hängt i luften i veckor forsade ner. Dånet, lukten av all torka som plötsligt lukras upp. Jag och Daniel under ett plasttak som som fick mig att tro att vi inte alls stod och åt glass inne i stan, utan mitt i djungeln vid detta fantastiska vattenfall. Fumlande, klibbiga fingrar, hakor nere vid fötterna. Efter ungefär sjutton bilder på fallet så försvann allt. Molnen skingrar sig, ljus flyter över alla pölar av vatten, man kan nästan se hur allt förångas och försvinner tillbaka upp, bort från all markhetta.
När vi sen tittar på bilderna av detta fantastiska regn ser det mest ut som något slags spill på en taskigt asfalterad lekplats.
Det finns så mycket att berätta, att försöka förklara, att spara och kapsla in och ha kvar. Trots att man vet hur löjligt det blir, löjligt oäkta och inte alls samma sak. Jag antar att man måste vara här. Men jag ska göra mitt bästa för att ge er bilden av min bild av Afrika.
Det är alltså inte den här bilden jag menar när jag skriver om min bild av Afrika.
Min bild av Afrika kommer snart. Stay tuned. Ingen reseblogg, bara här.
Garderoben
Jag själv har suttit ner alldeles för länge. Samtidigt som jag vill resa mig, sträcka ut alla mina senor och ben som känns så fruktansvärt stela, så orkar jag inte röra mig. Jag sitter tryckt mot stolen som om det var jag och den, för alltid. En slags människa och möbel symbios. Men det hade aldrig fungerat. Du stol, är för hård. Du hjälper mig aldrig, du tvingar mig rentav att kröka min rygg. Jag gör inte dig till en bättre stol och du gör verkligen inte mig till en bättre människa.
Nu äter jag min andra muffin för kvällen. Jag är egentligen törstig men vågar inte riskera att bli hjälplöst kissnödig. Så tragisk är situationen. Här sitter jag krökt och kraftlös, oundvikligt törstig men samtidigt så tröstlöst medveten om konsekvenserna av att dricka ett glas vatten.
Frågar folk vad jag sysslar med så svarar jag att jag arbetar på hotell. Räcker inte det måste jag utveckla. Jag måste beskriva min position. Jag benämner det jag gör med ett försök av stolthet i rösten. Garderobiär. Garderobiär? Folk får för sig att det inte är vad det är. De tror att det är direkt taget ur franskan, att det är något vackert. Men jag fortsätter. Alltså, Jag hänger in rockar, kläder, pälskappor för det mesta. Sen väntar jag. Sen hänger jag ut dem.
Tystnad. Jaha. Men du studerar också? Nej. Det är vad jag är just nu. För man är vad man gör. Det är så man värderas på den sociala marknaden. Jag är snäppet över städarna. Jag är tacksam.
Nu hänger det en ensam kappa kvar. Det är hennes. Kvinnan med den, för kvällen, spanske kavaljern. Hon med två borttappade tänder. Hon med tre omsorgsfullt lockade, sönderblekta hårslingor. Jag sitter alltså och väntar på att hon ska gå hem. Denna kvinna som jag har betjänat så många gånger. Som jag har hundratals förutfattade meningar om men ingen respekt för. Jag kröker ryggen lite till. Är iskall om fötterna. Tillslut kommer hon, känner av parfymen först. Verkligen inte Chanel. Inte alls som dem andra. Den här kvinnan är en joker. Mot alla odds går hon och den spanske mannen hem och jag förstår först inte att detta kvällspass äntligen är över.
piprensning
Fast man vet aldrig. Det kan bli bättre. Jag kan lova saker och göra allting dubbelt upp. Jag skriver att jag ska springa minst en gång det här året. Det är et töntigt löfte, jag vet. Men det ger mig förhoppningen om att jag ska få löftet att tappa hakan när jag springer för andra eller kanske till och med trejde gången.
Ännu en nyårsafton har alltså passerat. Ännu ett år. Allting är självklart överskattat, överarbetat. Det är en dag då jag firar att ett år tar slut, eller att ett nytt tar sitt första kliv. Det är vår gemensamma födelsedag då vi firar allt vi inte hann göra men också, allt som kommer att bli. Det är dagen då vi sammafattar allt. Dagen vi minns saker vi förträngt eller saker vi aldrig vill glömma. Dagen då alla ska vara samlade trots att vi egentligen borde vara för oss själva för att tänka igenom ifall vi är någonting på riktigt eller bara avmålade tobaksutrustningar.
Och mitt bland all reklam om dieter och miljonvinster dök det här upp.
Här kommer den.
Pappa
DET EVIGA
Väl formar den starke med svärdet sin värld,
väl flyga som örnar hans rykten;
men någon gång brytes det vandrande svärd,
och örnarne fällas i flykten.
Vad våldet må skapa är vanskligt och kort,
det dör som en stormvind i öcknen bort.
Men sanningen lever. Bland bilor och svärd
lugn står hon med strålande pannan.
Hon leder igenom den nattliga värld
och pekar alltjämt till en annan.
Det sanna är evigt: kring himmel och jord
genljuda från släkte till släkte dess ord.
Det rätta är evigt: ej rotas där ut
från jorden dess trampade lilja.
Erövrar det onda all världen till slut,
så kan du det rätta dock vilja.
Förföljs det utom dig med list och våld,
sin fristad det har i ditt bröst fördold.
Och viljan, som stängdes i lågande bröst,
tar mandom, lik Gud, och blir handling.
Det rätta får armar, det sanna får röst,
och folken stå upp till förvandling.
De offer du bragte, de faror du lopp,
de stiga som stjärnor ur Lete opp.
Och dikten är icke som blommornas doft,
som färgade bågen i skyar.
Det sköna du bildar är mera än stoft,
och åldren dess anlet förnyar.
Det sköna är evigt: med fiken håg
vi fiska dess guldsand ur tidens våg.
Så fatta all sanning, så våga allt rätt,
och bilda det sköna med glädje!
De tre dö ej ut bland mänskors ätt,
och till dem från tiden vi vädje.
Vad tiden dig gav, må du ge igen,
blott det eviga bor i ditt hjärta än.
21.12.02.20
Jag är inte helt säker, men jag tror att jag är i lägenheten själv för första gången. Min lägenhet och jag har lite kvalitetstid och jag hatar det. Plötsligt är det dammigt här. En droppande kran i köket och mina fjärtar är det enda som låter. Snörvel. Det är fruktansvärt. Jag ligger i sängen med fötterna på huvudkudden som en annan Pippi Långstrump och bara stirrar på bordet som det borde plockas undan på. Det som hela tiden var tanken var ju just det här. Jag skulle vara själv. Stå på mina egna ben så att säga och inte låta dem ligga och sprida sin arom där man sen ska smeka nästippen.
Vilket fiasko. Vilket underbart fiasko. I godispåsen låg tre påsar nöt- créme. Två av dem var upprivna och helt genomsugna på innehåll. Jag såg det och saknar dig därför ännu mer. Det är inte samma sak utan dig och inte för att vara den som är den men, det kommer det aldrig att vara. Kom hem.
Gratis läsning
Jag är kissnödig, jag är snuvig, jag är mitt uppe i början av mitt liv.
Här på grand ser man alldeles för mycket. Det finns för mycket att tråna efter. För många liv att beundas av. Samtidigt, vill jag bli kvinnan i kostymen? Helst av allt så vill jag analysera alla andra. Skapa deras liv utifrån några sekunders ögonkontakt, för att sen känna mig nöjd. Jaha. Då vet man hur ett liv med bokföring som prio ett ser ut. Efter några timmar spelar ingenting längre någon roll. Det finns då inte längre någon skillnad på folk och folk. Ingen vet hur man hittar till toaletten. Inte en enda själ vet hur nattbussarna går. Om man vill gå vidare, vart ska man då? Har du några förslag?
Vad hände egentligen med livets skola. Med att erhålla kunskapen om allt. Efter några timmar här finns inte längre någon beundran. Den alkoholgrötiga massan imponerar inte riktigt. Alla fantasier om mig själv bärandes portfölj är som bortspolade.
Sen så finns det paren. Personerna som firar diamantgruvsbröllop här på grand och som har färdats ända från knäckebyträsk för att komma hit. De som aldrig har bråttom och som kan dö vilken minut som helst. De som enligt portföljspersonerna har misslyckats eftersom att de står på kartan som de okunniga och misslyckade. Samtidigt är det dessa som aldrig frågar. De hittar vägen själva.
Sen så finns det personalen. Personerna man känner till lite bättre. Folk som har rest och sett andra världar och sen nöjt sig med det här. Det oändligt lugna.
Mitt i allting sitter jag själv och glor. Fastnar aldrig med blicken på något särsklit. Fortsätter att fantisera ihop ett liv där ingenting utesluts.
Och fan vad det blåste idag. Update.
Annars så är pappa i Afrika nu. Mamma är ensam hemma och ringer konstant. Julia har ett polygamiskt förhållande med Nima och KTH. Marie jobbar, sover, men är trots det den bästa vännen i världen. Edina pluggar, Felix jobbar, Nicole rider ner i träsk.
Ja, ni fattar. Det är höst precis så som den ska vara i början av November. Kaos. Vad som inte längre är kaos är jag och Daniel. Jag kan inte hitta något passande ord som skulle betyda motsatsen till kaos, men det är precis vad det är. Det är underbart. Det är förmodligen förklaringen till mina minskade tangentspillerier. Helt klart värt.
