Elsa Skagerberg

Pappa kom precis hem och frågade Julia vad Jag gjorde här.
"Jag bor här!" skrek Jag inifrån mitt rum, som fortfarande står oklart och daskigt. I dunklet av de nedrullade gardinerna sitter Jag med en solhatt och mjukiskostym, tänker på den halvätna kladdkakan som finns i köket och på pengarna som snart är slut. Julia har blivit snäll, hör man Pappa säga igen. Ja, det är Hon som medfört den kladdiga chokladkakan hem och det är Hon som just nu sjunger i vardagsrummet. Man hör utanför fönstret hur regnet vill att man stannar inomhus.
"Stanna inne idag. Kolla på film, ät upp den där kladdkakan."
Eftersom jag redan syndat och lättjat med sockret och kakaon i det fantastiskt attraherande bakverket så är det inte mer än rätt att jag ignorerar regnet och går ut och rör på mig. Marie ska ha pengarna och jag är dömd till fattigdom.

Nu har dom gått. Dom försvann med ett kärleksfullt buller och glada skratt.
"Hon ser ut som en... Ja, vad ser hon ut som?"
"Ha ha! Som en pirat ser du väl!"
"Eller en Mexikan..."

Dörren är stängd och spegel visar att dom har haft rätt.