Elsa Skagerberg

Allt tar en sån jävla tid och den flyger iväg och jag hinner inte med.
Halv elva på kvällen så vaknar man från att ha anlänt i hemmets lugna vrå, ja, jag skyller en del på skolan. Men om jag slapp sitta slut på allt i en skolbänk ändå till sena eftermiddagen, så skulle kanske tiden spenderas på mer och bättre saker än halvsov-ansträngningar framför skärmar av olika slag. Väl hemma alltså. Man skulle kanske inte stoppa i sig bit efter bit efter sockerbit för att på något magiskt sätt få tillbaka hoppet om styrkan som lämnade en runt 12:30, efter lunch.
Nu dunsar ögonlocken ner, nästan ner till kinderna. Kinderna som för bara några minuter sen var fyllda med både nötter, choklad och annat gott&blandat. Kinderna som kan bli så stora i fall jag fortsätter med fyllningarna och kinderna som fylls med saliv när jag tänker på salt och socker. Jag anar att staven i armen sätter sprätt på mina sug, eller så bortförklarar jag mig som vanligt. I vilket fall så har tiden runnit iväg, precis som de hackade och mosade bitarna av ångestsnacks som jag klämt i mig under kvällen gjort -
ner i mitt gap. Plums, plask.
En tidsmaskin kanske? Eller lite diciplin, kalla det vad du vill, men nu är det dags att avsluta.

Vad har nu hänt?
Här sitter man i myndighetens tecken, med en badmössa och hål i armen. Världen blev aldrig större och inte heller blev mitt rum städat. Vid mina hårrötter syns nu en liten mörk utväxt, det är väl typ det som är skillnaden. Man ska börja ta hand om sin egen tvätt också och kanske börja tänka på att ta den smala vägen. Glas, glas, glas - kalaset blev lyckat hör man från håll och det är ju tur, för nu är det slut på det roliga. Dags att klämma sista finnen lixom, säga otrevliga ord tystare och skriva mer seriöst i sina sms.

Sen kommer man ju på sig själv med en prickig badmössa på huvudet och rummet fyllt med ballongerna som blev över. Glass, glass, GLASS! Det spelar visst ingen roll hur gammal man blir, det smakar ju så jäkla gott fortfarande, alltihop.

Idag gick jag inte till skolan förens klockan 17:30. Det var ju kanske lite fel kan man ju tycka och kanske var det inte helt bra att äta så där mycket nötter? 250 gram per dag, blir man en tjockis då? Irriterad som jag blev över mig själv kom jag på att ett psykologiprov väntades att bli gjort nästa dag. I morgon så att säga. Ännu ett slag under bältet, en till näve nötter hävdes in i mitt saltsugna gap.

Väl hemma igen hittade jag klänningen som var menad till kalaset.
Tur i oturen och otur igen efter provturen.
Klänningen satt såklart helt fel och med eller utan BH så traskade jag mot köket till nya vännen cashewpåsen.

Senare efter ett möte med Thilander och på hemgång, så möttes jag av en hel del gråstarr-prydda ögon. Det vankades öppet hus med fika på det gamla pensionatet i Gamla stan och gamlingarna hopade sig som munkar kring en klosterost. En ensam tant i slutet av svartmangatan. Mina ögon blixtrade till och som från ingenstans så slog djävulen till med sin spira i mitt absorberande psyke.
Varför går du så sakta kärring? Jag fick lust att ta tag i hennes blå-svarta manchesterkrage och skalla henne med knät. Ett pirr i handen sa att det var dags att knäcka krokiga näsben med en lätt bakhands-viftning. Hon skulle vara helt hjälplös när jag sparkade hennes böjda rygg rak igen och när hon låg där i rännstenen så skulle jag plocka hennes plånbok med nyhämtade pensionen rakt framför tantens små blodsprängda ögon.
Kanske skulle cashewnötssuget försvinna, kanske inte. När vi äntligen passerade varandra i verklighetens iskalla kväll, så kunde jag inte låta bli att skratta till åt mina onaturligt sjuka tankar. Tanten fattade mitt fnitter som ett artighetstecken och log självklart tillbaka. Gråstarr eller inte, våra ögon möttes och i en lång sekund så skämdes jag.

Dröm eller verklighet, det är viktigt att kunna skillnaden. Bäst att vakna på riktigt i morgon och lösa problemen utan varken nötter, svärd eller knytnäve.

Nu börjar det verkligen närma sig "dags". Alltså, snart är det dags. Dagarna går mot oktober helt enkelt och O'boy vad sjukt nära det är.

Idag har det vart en helt perfekt september-dag, men tyvärr så har min kropp och hjärna vägrat samarbeta och jag har tvingats stanna inne. Vid sjutton-tiden så gjorde jag en lista på allt jag stoppat i mig under dagen, blev lite besviken kanske, men att ångra sig tar bara energi. Kanske är det dags för mig att verkigen satsa? Lägga upp ett mat-schema, motionera regelbundet och kanske låna grannens hund att rasta? Ska man börja så ska man i alla fall göra det nu. Så fort tanken flyger igenom huvudet - DÅ, NU, PANG! Om man säger i morgon så betyder det alltid aldrig, eller att "i morgon" är det nästa årets i morgon.

Listan fick mig dock att tänka på fler listor. Kalas-listor till exempel. "Snart är det dags" flög nämligen också igenom mig och jag ritade upp hur min kväll skulle se ut. Om allt går som jag vill att det ska, så blir det förhoppningsvis bra. Är det konstigt att vara nervös över något man själv inte kan bestämma över? Tid till exempel eller kalorierna i en chokladkaka. Man kan ju fråga sig vilken klänning jag kommer passa bäst i den 6e eller så kan man njuta av septembervädret som för övrigt är det bästa på länge.

Ibland när jag tänker på något som skrämmer mig så glömmer jag att andas. Efter kanske en eller flera andlösa minuter så slår hjärtat till och verkligheten tar över, "Andas för Fabelen!"

Idag stannade jag hemma från skolan. Huvudet och halsen gjorde ont, så jag tröst-åt, tröst-sov och tröst-glodde på tv. Sen så tröst-läste jag lite, det fick mig att vilja bli frisk igen. Det har knappt gått en hel dag, men Oj, vad uttråkad man kan bli. Och full av onödiga tankar som får en att sluta med det mest uppenbara i livet.

Nu så ska jag nog kolla på en tröst-film och kanske tröst-bada. Kanske ta några extra djupa andetag, som kompensation och tröst för allt jag glömt och drömt.

Uppenbarligen så är jag allergiskt mot Gorillor också. Ja, för han fick ju en kram sen efter att allt var slut.

Men Hej, Jag kanske ska ta det från början?

Ni vet att det finns en hel del humorprogram som går ut på att skämma ut hederligt folk. Dom gömmer kameror och filmar när de utsatta blir som våldtagna av "lustiga busstreck" och annat skoj som skadeglada människor njuter av att se en kall torsdagkväll. Idag var det tydligen min tur.

Jag hade precis fått ett samtal från Johanna om att hon var på väg till Gamla Stan till vårt planerade möte. Jag vandrade runt litet med Marie som prompt skulle låna en klänning från min garderob, och när vi var på väg upp för Tyska Brinken så ringer det i fickan igen. Ett nummer jag aldrig sett förr visas på displayen, och trots min telefonfobi, så svarar jag:

"Skagerberg?"
"Hallå? Är det Elsa?"
"Jajjamen?"
"Hejsan! Jag heter Anna och kommer från Box Delivery, du har ett paket här på Tyska Skolgrän, kan du hämta det nu?"
"Eh, Va? Ett Paket? Ja, jag är precis på väg dit!"
"Super, då väntar jag här, skynda dig!"

Jag berättar för Marie vad som sagts och samtalet går på om; "Vad fan har jag nu köpt, som jag sen glömt?"

När vi väl anländer till min hemmagränd så står där ingenting. Allt ser ut precis som vanligt förutom att det står någon skum mörkblå skåpbil lite längre bort i gränden.
Jahapp tänker jag och ringer upp den här "Anna från Box-Delivery."

"Hallå? Det är Elsa..?"
"Åh, Hej Elsa! Jag var tvungen att åka och lämna ett annat paket, är du framme?
"Ja, jag står här och väntar..."
"Jaha! Vad bra! Men då åker jag tillbaka då, det här var tydligen viktigt!"

Men Hjälp? Där står jag och väntar på något läskigt paket och Marie sa precis att hon tyckte att hon kände igen den där kvinnans röst... Efter ett tag ringer hon igen och säger att hon är på Tyska Skolgränd 2, vilket är konstigt, eftersom vi stått och väntat vid skolgränd 4. Men jag traskar dit och Marie försvinner upp två trappor för att hämta klänningen.

Gränden är helt tom och bakom den mörkblå skåpbilen står det faktiskt ett paket..! Ingen människa med Box-Delivery dräkt kommer dock fram och jag börjar bli otålig. Vad är det för något jävla paket?
Jag går fram, smidig som en panter, mot det enormt stora paketet. Kollar mig ständigt omkring efter arga paket-ägare men ingen tycks dyka upp. Jag är så nära nu att jag ser ett kuvert ligga på toppen av kartonglådan. Ingen är i närheten, så jag öppnar kuvertet.

Ett födelsedagskort utan text?
Allting känns otroligt skumt. Jag vill pilla på paketet. Riva loss presentpappret. Jag taffsar lite på en papperskant, extremt försiktigt! - Men det sker ändå.

Ur Paketet hoppar en jävla galen gorilla ut och tutar som en psykopat med ett signalhorn!

"TUIIUUET!"

Jag vet inte om jag dog för en kort sekund, men efter den 60dels minuten så skriker jag för full hals. Allt är galet, vad är det för någon apa? Efter några tafatta försök att vifta bort Gorillan så kommer något slags filmteam fram bakom en närliggande gränd. Fulla av förväntan och längst fram i ledet strålar Tilde Fröling.

"Hej Elsa! Du har visst kommit med i Mitt I Nyllet!"

Resten får du antagligen se på Kanal 6, någon gång i sept-okt. Kvinnan bakom verket var självklart JOHANNA JÄGBECK och jag hoppas verkligen att du förstår, att jag aldrig mer glömmer din födelsedag igen.

Äntligen finns det någonting att relatera till. Jag kommer aldrig komma på exakt vad det egentligen är, men huvudsaken är att det finns någonstans i det omedvetna. Som en slags hemlig free-of-charge-försäkring

Idag pratade vi litet om endorfiner på psykologin, så jag passade på att ta en joggingtur senare på kvällen.
Fungerade väl sisomsådär. Nu är det dags att duscha och förstöra frisyren som blev "Absolute-Fab". Men det är ju som alla säger, nothing lasts forever.

Förlåt, men det måste ske en förändring. Jag kan inte bara sitta här med samma kläder, samma frisyr, samma rum och samma saker. Jag kan inte snart bli arton år och ha samma doft. Nya lakan ska det bli, svarta kanske. Ny morgonrock? Svart? Oj vad svart går hand i hand med allt.

Mitt nagelband pajjade precis, jag skulle trycka in en för stor knapp i ett för litet knapphål. Jag har skoskav också.

Jag stod med saxen i handen framför spegeln i badrummet. Det var så nära den här gången, men jag väntar tills på tisdag. Ledsen Josefin men det blir kanske din frisyr - fast med lugg. Jag är som ett duracel-batteri, helt ostoppbar när det gäller det jag vet att jag vill ha. Synd att det sker mindre sällan och att förändringar inte växer på mitt skinn och i mina händer.

Nu är det tredje gången som något fel händer idag. Egentligen borde jag inte skriva när det är fel och speciellt inte när jag, tydligen, har två hemuppgifter som tynger mig. På fredag blir det pannkakor till lunch. Historia och Engelska C och just det, Svenska. Man märker när det är mycket, då blir mitt rum stökigt och man märker när man borde duscha, då smakar kroppen salt. Det är dubbelt upp av både och så vi säger att vi hörs i morgon, eller på fredag.

Hej hej.

Ibland önskar jag att allt fanns. Gud, Jultomten, Fallande önskestjärnor och tårtbitar på högkant. Jag önskar det så hårt ibland att det jag egentligen önskar försvinner. Det omöjliga övertalar mig att tänka fel. Det får mig att tänka att en fallande stjärna betyder mindre än vad den gjorde från början.

Aldrig förut har jag sett mig själv som en oslipad kniv, det var först igår som det kom på tal. Ibland har jag väl haft aningar om att den möjligheten finns och visst har jag aldrig tyckt att jag är helt perfekt. Men tydligen så är jag trubbig. Det går att fila, sägs det, alla knivar måste filas eller ibland bara poleras för att få den "skinande ytan." Smutsig på ytan men stark inuti. Fast nu när jag skriver så undrar jag verkligen om det stämmer.
Jag kan inte sluta tänka på att jag aldrig har varit vass. Det är underligt hur en inbillning kan få en att se helt nyköpt ut. Frågan är vad som händer när man är färdigslipad, som en vessad penna. Till slut blir den ju kortare och kortare - tills den försvinner. Man måste vessa för att kunna skära och skriva, även fast udden så lätt bryts av när den är som bäst.

Tur att man egentligen bara är en människa med ständigt nya frågor och aldrig tillräckliga svar.

Hej.

Idag klippte en frisörska mitt hår. Hon sa att det var hur slitet som helst och skrattade nästan när jag sa att jag inte klippt mig sen innan jul. Ja, det verkade nästan som om jag var den enda människan på den här jorden som inte gjort det, inte klippt mig på så länge. Mina hårtoppar var döda sa hon också. Döda? Lever mitt hår i annat fall? Hur som helst så klippte hon av det aldeles för kort och nästan med-flit klöste min hårbotten under tvättningen." Klipp-klipp-ritch-sax-sax!" Det kliar så himla mycket i ansiktet när man sitter i en frisörstol och får sitt hår levande igen. Just då kliar det överallt i hela fejset och man undrar varför det aldrig, någonsin, brukar klia där annars? Högra kinden snett under näsan - jag visste knappt att det stället fanns, men där kliade det. Jag var så klart fast. Fast under den plastiga rocken som min lite väl hårdhänta frisörska trätt på mig. Utan att någon såg det hade jag händerna hårt knutna i mitt knä och försökte genom psykiska krafter klia mig själv på kinden - snett under näsan. När jag väl gett upp försöket så var hon klar. "Ditt hår var verkligen på bristningsgränsen."
Jag såg mig själv i spegeln. Vad såg jag ut som? En häst? 250:- Sen gick jag ut, kliade mig på kinden - snett under näsan och satte på mig mössan.

Idag gick jag och David till Ö&B. Det är ett underbart ställe. Jag köpte 1KG saltade&rostade cashewnötter, 2 burkar karameller och müsli. David köpte några choklader. I morgon har jag Matematik B klockan 08:00, det blir kanske kul (kanske inte.) Jag tittade på mitt schema, det ser nytt ut. På stortorget är det afrikaner som dansar, någon slags kulturgrej tror jag. Ikväll blir det kanske tacobar med Marie (kanske sushibar.) Nu så ska jag kolla på dumburken som pappa brukar kalla den, TVn alltså. Kanske äta lite nötter och en karamell med violsmak.

Hur fan ska man kunna vara normal här när ingen annan är det? Ni förstör min image, har hästhuvuden på er, fäller krokben på oss tusenfotingar.

Idag var det "Hej och välkommen" för alla ettor på skolan. Musikaltreorna körde några halvdana sångnummer och lunchen var väl sådär. Efter att jag hoppat in i Bild och Formarnas lek-och-lär-känna grupp så mådde jag lite bättre. "Enligt fysikens lagar" så kunde ingen av dom små glinen ta hand om sig själva så vi stora starka treor fick helt enkelt ta alla komandon. Hoppas att allt gick vägen även efter det att jag och David stuckit iväg, spårlöst.

Det är verkligen kul att vara tillbaka igen. Sa hon som fick hål på skon.

- 6e Oktober - 19:00 - Tyska skolgränd 4 -



Du kanske får en inbjudan!

Hur ser en polsk potatis ut och varför finns ordet "dubbelfitta" inskrivet i alla mobiltelefoners ordlista?
Imorgon. Imorgon. Imorgon. Jag ser faktiskt fram emot det! Idag införskaffades en höstjacka och en pälsmössa. Jag är helt enkelt redo för kylan.

Dagen innan första skoldagen är ofta nervös. Ingen vet varför, den bara är det - och det bara är så. Man måsta fylla sin fina skolväska med nyinköpta block+pennor och tvätta sina armhålor extra rena, kamma sitt hår och spruta på "aue de toilett" på nästan allt man äger. Egentligen vill jag sova nu för att sedan vakna ung och stark men självklart så ropar både garderoben och skorna frågandes efter mig. "Vem ska du välja av oss?!" Allt måste göras ordentligt och in i minsra detalj.

När jag och Marie tog vår årliga "slutpromenad" i vår stadsby, disskuterade vi lite smått om allt möjligt. Det pratades om skolan, födelsedagar, olyckor, lyckor, polska potatisar och kanske stänkte vi till lite om spelet "Boule." Slutpromenaden är alltid lika lärorik.

En polsk potatis är av ett litet slag. Den är inte större en tre sammansydda ärtor och har en lite sötare, men ändå besk smak. En helt klart billig variant av "knölfamiljen potatis" men också en stor restaurangfavorit.

Jag ska kanske fråga Beata om en middag? "Polsk Potatis?" Skulle jag kanske våga fråga någon mattelektion och då skulle hon skratta och svara Ja. Tänka sig. Jag ser fram emot det. Skola. Skola. Skola!

Hoppas verkligen att jag gjort allt man bör ha gjort nu. Det är tre dagar kvar på mitt sista sommarlov, ibland sover jag knappt på nätterna. Jag tänker en hel del. Många kanske tror att jag inte gör det. I sommar har jag gått igenom mig själv. Jag har dissikerat nästan varenda liten bit av mig och förstått att det finns en hel del jobb. Innan jag somnat har jag tänkt på hur jag reagerar, hur jag äter, hur jag svarar på frågor och kanske till och med på hur jag sköter mig. Vissa saker har jag känt vart bra, faktiskt, andra vill jag verkligen göra någonting åt. Sommarlovet som är mitt sista riktiga är slut om tre dagar men jag känner mig faktiskt inte så stressad som jag ser ut. Idag köpte jag skolblock att skriva i, ett med ränder och ett mindre med rutor. Senare hade jag återträff med Tite och allt kändes faktiskt som det skulle. Jag åt faktiskt tortellini.

Igår var det "Girls Night Out" med några andra gamla klasskamrater. Jag trodde aldrig att Jossan kunde slåss sådär och att jag själv kunde skrika så fult, men det gick. Efter att vi provsmakat på lökringar på en fin-fin grill vid -Hornstull?- så ramlade vi på Ozze - Vår gamla Svensklärare! "Världen är ibland mindre än en liten sko. " Det sa vi ju inte till Ozze, men vi pratade om en hel del annat. Kvällen kändes så kall ibland, den bara påminde mig om allt.

I morgon kommer David hem från Åland, antar jag. Jag antar att han kommer 22:30, men jag vet inte riktigt. Jag funderar på att åka till Vällingby och campa där ett tag tills han dyker upp. Och när han gör det har jag väl antagligen somnat i en buske och märker inte förens nästa dag att mannen som somnat bredvid mig inte är David.

Jag önskar mig:

* Fred på Jorden *regel*
* Födelsedagspresenter
* Att klockan 22:30 imorgon skulle vara "nu"
* En Dumleklubba
* En brevduva
* En linbana
* Höstjacka
* VG i matte B

Och självklart en hel del andra omöjliga önskningar, ni vet hur det är.

Men som sagt. 72 timmar kvar, lite mindre till och med. Nu ska jag kanske kolla på Titanic igen, eller "Den lilla sjöjungfrun." Jag gillar saker som inspirerar mig till kärlek etc. Kanske har jag inte gjort allt som jag borde, men det är ju ungefär som "Fred på Jorden."

Det är så svettigt efter att man sprungit. Ibland darrar händerna, man får det svårt att andas. Jag vet inte varför man andas in så mycket luft när man springer, kanske får man för sig i jäktandet att lite extra luft kan få en att sväva en aning? En man tog kort på mig när jag sprang, jag gjorde vinnartecknet. Det är alltid så när jag springer, jag har makten över mig själv och det gör att jag fortsätter. Jag vinner alltid första priset när jag nått mållinjen, motståndarna som inte förstått att dom medverkat kommer på andra platsen och applåderar leende åt mig. Deras händer darrar aldrig som mina, men Oj vad jag vinner. Ibland är svetten pokalen.

Nu börjar jag må illa. Inte riktigt "spy-illa", men det gör lite ont i magen, i tarmarna och kanske hjärtat. Det kan bero på flera saker. Jag har ätit en hel del tax-free godis, alltså, mycket. Jag sitter i mitt rum i stan igen efter en veckas ren semester på Åland (Ja Peter, det stämmer.) Och min agenda säger mig att det är så jävla dags snart. Spola tillbaka tiden kanske?

Öarna tog aldrig slut, inte nätterna heller och dagarna bjöd en ner till klipporna. Från de röda vägarna kunde jag och David gå ner till det varma, öppna havet och svalka oss. Kanske vila oss från vilan ett tag.

När jag tittar tillbaka så störs jag av ett tickande ljud. Det luktar stad och det luktar som det alltid gör i slutet av sommaren. Alla skor som turisterna tror sig ha köpt för ett billigt pris börjar avge oroväckande dofter. Glassbarernas strutmakare är inte alls lika glada som dom var i Juni och gatumusikanterna tjänar tio euro mindre. Stortorget och Slottsbacken, Svartmangatan och Tyskan - alla gränder och platser som man ser nästan varje dag känns oroväckande. Jag vet att dom snart inte kommer vara lika spillda med vaniljglass som barnen ångrat att dom valt. Snart ligger det bara kletiga löv och oknäckta kastanjer i rännstenen och mina lila opregnerade mockaskor kommer säkert känna sig mer än välkommna där. "Tack för att du lät oss läcka!" Ropar dom innan dom hoppar ner sig i en hundbajskorv.

Nää. ...
Jag kanske borde bli brunare? Köpa ett pennskrin?

Till att börja med så borde jag käka upp det där godiset.

Puss & Kram, bajsa på en dam

Måndag


20 augusti


Skolstart