Två av stammisarna är här ikväll. Han som vakterna kallar för Henrik och som aldrig hänger in sin rock då han vet att han alltid blir sist kvar. Kvinnan med det tvivelaktigt överspacklade ansiktet, med hårtestarna som ser så krampaktigt lockade ut. Hon som saknar två tänder och som alltid har med sig en ny kavaljer för kvällen.
Jag själv har suttit ner alldeles för länge. Samtidigt som jag vill resa mig, sträcka ut alla mina senor och ben som känns så fruktansvärt stela, så orkar jag inte röra mig. Jag sitter tryckt mot stolen som om det var jag och den, för alltid. En slags människa och möbel symbios. Men det hade aldrig fungerat. Du stol, är för hård. Du hjälper mig aldrig, du tvingar mig rentav att kröka min rygg. Jag gör inte dig till en bättre stol och du gör verkligen inte mig till en bättre människa.
Nu äter jag min andra muffin för kvällen. Jag är egentligen törstig men vågar inte riskera att bli hjälplöst kissnödig. Så tragisk är situationen. Här sitter jag krökt och kraftlös, oundvikligt törstig men samtidigt så tröstlöst medveten om konsekvenserna av att dricka ett glas vatten.

 

Frågar folk vad jag sysslar med så svarar jag att jag arbetar på hotell. Räcker inte det måste jag utveckla. Jag måste beskriva min position. Jag benämner det jag gör med ett försök av stolthet i rösten. Garderobiär. Garderobiär? Folk får för sig att det inte är vad det är. De tror att det är direkt taget ur franskan, att det är något vackert. Men jag fortsätter. Alltså, Jag hänger in rockar, kläder, pälskappor för det mesta. Sen väntar jag. Sen hänger jag ut dem.

Tystnad. Jaha. Men du studerar också? Nej. Det är vad jag är just nu. För man är vad man gör. Det är så man värderas på den sociala marknaden. Jag är snäppet över städarna. Jag är tacksam.

 

Nu hänger det en ensam kappa kvar. Det är hennes. Kvinnan med den, för kvällen, spanske kavaljern. Hon med två borttappade tänder. Hon med tre omsorgsfullt lockade, sönderblekta hårslingor. Jag sitter alltså och väntar på att hon ska gå hem. Denna kvinna som jag har betjänat så många gånger. Som jag har hundratals förutfattade meningar om men ingen respekt för. Jag kröker ryggen lite till. Är iskall om fötterna. Tillslut kommer hon, känner av parfymen först. Verkligen inte Chanel. Inte alls som dem andra. Den här kvinnan är en joker. Mot alla odds går hon och den spanske mannen hem och jag förstår först inte att detta kvällspass äntligen är över.

Det springer runt vindar utanför och stör mig när jag försöker att hålla mig vaken. Äntligen har jag ätit middag och försökt att verkligen höra hur tyst det kan bli i den här lägenheten. Det kan bli märkligt tyst, fast inte som när jag försöker att somna och hör mina hjärtslag spela på trumhinnorna. Egentligen så vaknade jag nyss av en idé som försvann så fort mitt blod kom tillbaka till huvudet, sen kom hungern. Och sen alla krystade försök tillbaka till den där tanken som verkligen slog mig hårt. Jag tror att det är dags för mig att försöka växa upp, det kanske var idén från början med mitt liv, och det var kanske det som väckte mig nu. Fast det tror jag verkligen inte, jag har snarare för mig att det handlade om en enorm jävla lekpark där katter var stora som blåvalar och floder av kallsvett fylldes av badande kungar, moget. 

Jag har börjat förstå att jag är besatt av mat, skönhet, bra priser och konst i alla former. Vilken sorts människa blir jag av det? 

Jag borde jogga idag, borde ha gjort det igår också. Jag borde skaffa mig ett jobb, har jag nämnt det förut? 

Dags att dra ut med doggen snart. Har suttit som en jävla white trash pundare och ätit fett, socker och bröd hela förmiddagen. Alltså, idag är en dag som alla andra. 

Nu kommer klumpen. Här kommer den tyngsta loskan, det grönaste snoret. Vi välkomnar paniken med champagne, jag skriver inbjudningar till frustrationen. Min andedräkt smakar ägg, magen känns som deg, blodet flyter trögt, jag tuggar skinnet från fingertopparna. Precis som i naturkunskapssalen finns ett hemmagjort ekosystem inglasat på mitt skrivbord. Matrester, äppelskrott och porslinskoppar burar in mögel och outvecklade organismer. Jag ska försöka återskapa en långhals och bli berömd. Tjäna för att köpa en vindsvåning med takbjälkar, fransk balkong, kakelugn, badkar med lejonfötter och dyrt porslin. Nej! Långhalsen dör ut, klumpen kommer tillbaka. Långhalsar finns inte, dom kan inte finnas!
Kan man utveckla mögel i magen? Det känns som att allt bröd och smör bildat klumpar, all choklad har geggat sig samman, basilusker övertar min kropp från insidan.
Biter av ännu en lös skinnflaga från ringfingret, känner smaken av smuts, byter finger, samma sak, nej, samma smak.
Blickar ut mot klädhögarnas rike, mitt rum is the biggest mess och I am messy.

Det händer ibland att jag undrar över saker och sen undrar jag ifall någon annan på denna levande jord undrar över precis samma sak. Slog den tanken någon annan i den här stunden? Vem slog?

Ibland glömmer jag att det fortfarande är dag ute när jag fastnat framför dataskärmen, det hände nu. Någonting fick mig att vända mig och för att sen se fönstret som avslöjade ljuset, dagens kvarleva.
Vem bestämde att man ska vara ute när det är vackert väder?

Jag antar att det är en av dom bättre reglerna här i livet, titta på världen när den ser som bäst ut. (Fast det beror ju självklart på vad varje enskild person anser som vackert.)
Jag gillar världen när den luktar äppelblomma och hägg och när människor i alla fall försöker fiska aborre. Jag gillar folk som stannar upp och vågar sätta sig ner på en bänk, för det är väl vad dom är till för? Jag gillar uteserveringar, jag gillar vackra människor.

Ofta när jag sitter här, helt fastnad och med fingrarna klistrade på datamusen, så tänker jag på att jag kanske missar ett viktigt ögonblick. Någon vacker människa sätter sig antagligen på en bänk just nu och personen som sätter sig tänker kanske samma tanke som jag. Att man ska vara ute när det är vackert väder, att en slående tanke slår flera av en anledning.

Nu är jag sjuk. Och nu vill jag absolut inte sova, inte ifall allt snor ska rinna runt i skallen för att sen hamna på kudden, på kinden - i ögat etc. Vet inte ifall det är kul eller helt psykiskt störande att drömma om insekter som äter upp ens inre, kanske är det lite intressant möjligtvis.
Panodilzapp, magnecyl, treo och iprendenintelligenta hjälper fan inte till ett skvatt. Kan lika gärna käka tvål och leva med nån bohem-afrikansk placeboeffekt i tankarna. Nu har jag ont i röven, huvudet, öronen, fingertopparna och näsborren (vänster.) Nu äntrar jag sängen som fortfarande är varm sen tidigare idag, då jag låg med min skrovliga sjukdomshals och hörde solen skina utanför fönstret. S N Y F T S N Ö R V E L, tyck synd om mig nu tack, hej.

Nu har jag den där känslan igen. Känslan av att vilja någonting som inte finns, alltså, vilja något jag inte har en pissig eller typ egentlig aning om vad det är. Jag vill något, vill jag ha något?

Jag känner just nu för tillfället att det finns något
jag glömt eller inte gjort som jag verkligen borde göra, nej, det är inte engelskan den här gången. Det finns något, det finns något stort eller i alla fall större. Det är inte Bob Dylan som ska berätta, det är inte Johny Cash och det är absolut inte den där melodin som berättar när man ska vända blad. Det är typ kanske jag som ska välja och fy fan, jag är inte rätt person för mig själv. Orka magkänsla, palla färga håret igen men, ska man bara vänta eller ska man utvandra.

Efter att jag tagit studenten så ska jag sova. Jag ska sova och sen vakna och då ska jag äta glass. Jag ska ha så enormt mycket valmöjlighet, jag ska välja nya smaker. Alltså typ, inte alltid choklad och päron som jag ALLTID tar utan typ, mangosorbet?(Blä.)
   Efter att jag gått ut skolan som för evigt vart en tyngande gegga av temporär kunskap, så ska jag börja lära mig saker på riktigt. Jag ska resa Stockholm runt, till att börja med. Åka hela röda linjen ut, se vart Skarpnäck har sina bästa smultronställen. När jag, Elsa Skagerberg tar studenten, så ska det firas.
Alla på gatan ska le mot mig, eftersom det kommer att stå tryckt på tröjan jag precis sytt och har på mig. Jag ska lära mig att spela gitarr. Jag ska köpa en cykelpump.
   När jag tillslut insett att jag går mina föräldrar på nerverna, gör dom nervösa genom att bo kvar hemma i all evighet, då drar jag. Jag köper en billig segelbåt som jag snabbt lär mig styra ut och vajjar vidare på världshaven. Ute till havs möter jag kärleken och hatet från infödingar och sirener. Jag tampas med vildar. Jag äter nyplockad palmfrukt. Jag får en schysst bränna. Sen längtar jag hem.
   Jag längtar hem och jag hatar världen. Jag flyttar tillbaka till huvudstaden i Sverige, jag köper ett paraply. Jag hittar den gamla studentmössan, sätter den på huvudet och köper choklad och päronglass för pengarna jag fått när jag sålt bestsellern om min resa runt världen, genom livet.

Idag släpptes våren ut och in genom mina sovrumsfönster. Allt damm, all samlad värme, alla golvslängda kläder som syns så bra när ljuset kommer tillbaka. All hunger som tvingar en upp, all kissnödighet.
Pappa och Karl hade vart duktiga under tidig morgon och kört runt med farmors gamla saker till släkten som paxat ditten och datten. I mitt rum hamnade en gammal träkista, inget fancy.
Dagen var så lockande efter frukost att jag faktiskt slirade mig ut till resten av vårvärlden. Glassar, glittervatten, cyklar och varmt folk. Och just det, körsbärsträd. Allt var fint, kameran kom väl till pass. Jag hittad David, vi hade tuggumituggartävling. Vi såg flickor spela musik. Allt var varmt och sött. Jag fick tankar om hur det kunde vara ifall jag kunde spela på guran. "Det skulle låta bra och passa till låtar jag själv skulle skriva, låtar jag skulle sjunga."
När solen inte ännu gått ner men jag lämnat David och kommit hem, så fick jag reda på att M sökt mig. Hon var bitsk och lämnade mig försvarslös med en telefonton på av.
Då damp en bit av rastlöshet ner på nacken, en klump av kreativitet tog över.
Jag plockade gitarren från vardagsväggen och la mig i den fortfarande solvarma sängen för att komponera världens bästa låt. Den skulle ta över världen. Jag slutade när jag fattade hur man egentligen håller i en gitarr, inte som en harpa, inte som en trumma. Prövade lyckan vid pianot som annars lever lyckligt i ständig vila, ingen Mozart född. Plockade fram akrylerna, jag är bäst på att måla blommor, inget mer.
Tillslut förstod jag att dagen var över, jag hade inte erövrat någon eller något. Gick mot hit, skrev det här. Hoppas på dagen imorgon, hoppas att slutet blir snällare då. Kan tänka mig att blommorna blommar, vill besöka en kohage, den ska vara grön när jag kommer. Kan tänka mig att ringa, för en gångs skull. Jag hoppas att jag vaknar av mer anledning och antagligen trycka till med något vettigare att skriva om än en solig vårdag som tog slut.

Det är antagligen ganska dumt att göra en lista på saker man gillar, med tanke på att jag egentligen inte har en aning. Ibland blir man ju glad av raska steg, ibland blir man puttad.
Självklart kan jag säga att det stora sakerna är saker jag tycker om. De viktiga och det självklara, kärlek och hat etc. Men att förklara kärlek och sätta punkt på de bananätande folket vid daglivs känns skrämmande. Vågar inte ta chansen att lova något nu när risken för hat är möjlig. Vem vet ifall jag halkar på ett av skalen? Vem vet någonting alls om Ankeborg, egentligen?
Dom visar antagligen bara idyllen som vanligt, därför lovar jag inget i nedstående lista. Temporär kärlek? Tillfälliga lyckorus. (Vill inte riskera framtidens ideal.)

Första gången jag rymde hemifrån var vid min treårsålder. Hela Söderby tvingades leta efter Elsa, panikslagna rop, ångestfyllt tittande under bryggorna vid vattenbrynet. Trots korta ben trodde dom mycket om mig, att jag flytt långt.
Självklart hittades jag tillslut, knaprandes på dammig skorpa inne hos Robert Sjöblom. Placerad på det gamla dragspelet och totalnöjd med situationen.
Jag har fått storyn berättad för mig såklart, inte minns jag vad som pågick i mitt outvecklade sinne vid den tiden av mitt liv, men visst kan jag tänka mig. Barn som rymmer vill något, kanske hämnas på en orättvisa, kanske äventyra med reaktionerna hos de närmsta, kanske bara vara i samma kropp fast på ett annat sätt på denna lilla jord. Kanske bara äta gratis skorpa.
Nu förtiden finns det inte mycket att fly varken till eller från. Det blir svårare att se en framtid med hundra kronor i Pongoplånboken, tre färgpennor och en filt med mönster i form av hjärtan. Jag är för stor för att kunna sträcka ut benen i en sandlåda. Mitt busskort räcker bara till Maj. Det finns heller ingen djungel i närheten, som man kanske kunde tro. Ingen övergiven trädkoja med utsikt över hela staden. Inget anonymt "fri-som-en-fågel" liv. Det är svårt att hoppa på ett tågtak i farten, det är kallt under stjärnhimlen.
Jag har vandrat i stan, jag fattar att man alltid hittar hem. Utan att man vill tänka tanken på att det alltid finns en varm säng till hands, så vandrar kroppen självmant mot rätt kyrktopp när fötterna värker. "Jag KAN om jag vill, men jag vill inte." Men jag vill fast jag vet att jag inte kan, det känns liksom fel att inte förstå varför man skulle sitta där. Sitta på ett dragspel i en nyutväxt gren av livet? Försvinna från v a r d a g s l i v e t. R y m m a. Sova under en iskall himmel, kanske bara för att uppskatta den varma sängen, eller för att upptäcka dammiga skorpors excellence.

Skam över oslängda strumpbyxor med hål i, skam över pinsam nostalgi.
Skäms Elsa, köp ett par nya och sluta grina över utbrunnet ljus!

Jag vet inte riktigt varför jag ibland borstar tänderna i ren ilska. Hela tandborstningsprincipen känns äckligt påtvingad och jag borstar, trycker, river runt i munnen tills tandköttet blöder. Då börjar det klia kring såren och jag borstar ivrigare tills tandklämslöddret är rosarött. Tråkigt att gå i väntan på svar efter värdelösa frågors utropande men, varför gör man det tills det blöder? Har jag då kämpat och vunnit segern i vad jag tycker är rena rama våldet mot mina rättigheter, att bli tvingad till tandrengöring!
Nej, det är inte mina föräldrar som säger åt mig att det är viktigt och att jag måste, det hade kanske vart enklare? Någon att enkelt säga "Nej, jag vill inte" till. Nu kan jag bara stå där och kämpa i kampen mot mig själv. Jag måste något, jag vill något, jag vill något mer och något annat.

Upptäckte kanske idag att det är dumt att leta efter saker som inte vill bli hittade, plus att väskan ligger kvar i skåpet, dubbel otur!
Fast som tur är så tappade otursvackan gnistan och togs över av Evelina, som pimpade mig blogg, helt frivilligt! Galet men sant och här är vi nu med glammig hemsida som är min och jag vågar knappt skriva inlägg längre! Se hur allt kan arta sig, hon ska allt få skriva i min nyinförskaffade "Mina Vänner-bok." (Köpte den idag när jag letade efter ödet.)

Nu är ett sånt tillfälle då jag passar på att blunda då internätet tar tid. Blundar och tänker på skönsömn och gamla konversationer. Kommer på tankar som jag är rädd att tänka, eftersom dom är för bra för att glömmas bort och försvinna i luftgeggan. Men dom lyckas och den där röda tråden i huvudet är avklippt och internetsidan man sökt efter är framme.
Jag och Sarocchi pratade om ord och att det bara är namn på uttryck som ändå betyder olika för alla. Hur mycket "envis" är "envist" för dig? Hur många gånger ska jag behöva säga något till dig, för att det ska få samma betydelse eller storlek som det har för mig? Eller är det för mycket att bara säga det en gång? Man får helt enkelt gå på känslan som några indianer säkert gjort och klarat sig bra på. Fast jag är ingen Indian och skriver därför ord som bildar meningar och ångrar internetuppkopplingen som förbannat mitt dygn och jag är ju för fan trött! Jag blundar ju och längtar efter sängen som är två meter bort!
"TOKIG" Det betyder förhoppningsvis någorlunda samma för alla.

* Människor som springer in i tunnelbanan fastän "dörrarna stängs." Underhållning och kämparglöd!

* Okopplade hundar som man får klappa.

* Äldre folk som kan köpa kilovis med bananer på daglivs för att sen sätta sig på en bänk utanför kassorna och äta upp allt.

* Personer som sjunger med i refrängen på låten dom hör i sin iPod, shit the same att vi andra hör lixom.

* Bussplatserna längst bak i bussen + medhavd picknick och solsken.

* Gungor

* Folk som tar raska steg och njuter av möjlighetena av att ha ett par ben.

* Att ha en tia i närheten av en selectaautomat.

* Dom som stannar på broar för att titta, helt utan att vara turist, men för att glo bara.

* Uppklädda människor

* Att hitta saker - pengar, godis, en lapp etc. Det gör mig glad

* Ankeborg - städernas stad

Nu är det sådär svårt igen att börja med saker. Sådär som att en inre röst puttar en och försöker förklara att inget nyttigt kan bli gjort innan det onyttiga är färdigslukat. Man vet att det är helt fel, helt uppochner mot vad ordspråken säger, men någon annanstans i en annan del av sig själv så är ens inre sanning mer värd, mer värd och därför merrätt trots det egentliga merfelen.
Nu sitter jag alltså här i min datavrå med tusentals små godispapper omringat runt tangentbordet som inte blir pickat på av goda anledningar. Några plommonkärnor, gaser, öppnade och uppslukade läskflaskor, nötskal. Jag tänker ofta att man måste vila innan något stort och man ska äta mycket och verkligen tömt kroppen på frestelsebegär etc. innan man sätter sig tillrätta med papper och penna, med målet riktat mot angelägenheterna. Felet är att den tanken är fel, jag vet det, jag gör inget åt det och tiden bränner hål på vettet och vettet hatar mig och jag hatar det vettiga här i livet.
Nu sitter jag här igen, mindre godispapper, tjockare fyllning i papperskorgen. Bra Elsa, framsteg! Renlighet! Rensa nu i "att göra" högen!
Fast nu fattas det papper runt tangentbordet och vardagen är inte som den ska och då kan man väl inte börja med något som strider mot den?
Ibland är vi galna, vi människor i min kropp.