Snor kaffe
Shit. Hjärtat går i hundraåttio. Är det mycket? Det är vad jag vill mena att det gör när jag säger hundraåttio i alla fall.
Sitter på jobbet och vet inte hur eller till vem jag kan kasta mina klagomål över, för det är en del. Min näsa.. Min näsa!
Det rinner konstant varmt och nyfött snor ur den och huvudet är en expanderande dunderkula som hatar mig, som verkligen hatar och antagligen har den gjort det ett bra tag nu. Vad har jag gjort?
- När fa-an hände det här?
Jag visste någonstans idag, jag visste kanske i morse. Jag var så sjukligt trött. Sjukligt. Ni hör ju hur dum jag låter, jag visste redan. Dagen sen, allt svett, allt som snurrade, allt bultande och ingenting som ville hjälpa mig ur det. Inte ens herr Kaffe.
"Det är väl klart man ställer upp!"
Presenter, jogga, jobba, vällingby, hålla låda.
Gå upp, sova, nej? Okej.
Kaffe, kaffe, kaffe.
Kan du komma? Kan du handla?
Kan du köpa? Göra min en tjänst?
En tjänst?
Du gör ju inget. Ingenting. Aldrig.
Kaffe, kaffe. Usch, så slarvigt.
Spilla, torka, springa, hinna.
Har precis langat upp garderobens snabbkaffe, mitt i prick, för det är väl den rätta kuren mot uppsvälld gom?
Får hoppas på en tidig stängning ikväll, så att jag hinner med tunnelbanan. Är lite rädd för den där omtalade nattbussen.
Och just det, grattis Magnus och Madde! Att ni också skulle ta studenten tillslut, det var ju för väl. Det blev en snabbvisit idag men vi kan ju ta en bärs en annan gång, jag hinner. Hoppas ni skäms över mina presenter, det gör jag. Lite.
Shit. Hjärtat har stannat. Pumpandet har övergått till svettattack. Önsketänkande om att snoret förblir snor och inte blod har satt igång. Hjärnan är en fisk uppdragen ur vattnet.
Jag klagar, alltså lever jag än.
kaffe, kaffe, kaffe.
(Bilden är tagen för några dagar sen, om ni undrar över varför jag ser så frisk ut.)
(Vilket skämt.)