Elsa Skagerberg

Det dagas, det närmar sig. Nu är det såklart jävligt mörkt igen. Men om dagen som den såg ut i morse, när man aldrig orkade gå upp, ser likadan ut i morgon, så vet jag redan nu att det blir en enastående dag. Förhoppningsvis långkort. Långkort, så att man orkar njuta hela vägen och inte ligger i sängen innan slutet av den och väntar på ett nytt försök. Förhoppningsvis är det vår snart, "vår-vår" alltså. Alltså, knoppar och glass och nedsmälta högar och frivilligt utomhus.

"Mamma städade mitt rum, så varför ska jag göra det?"

"Jag sitter ju bara i en av stolarna, så varför kan det inte ligga klädhögar i dom andra?"

"Arbetet är ju redan försenat, så då spelar det ingen roll om det dröjer lite till."

En intelligent student med lättsamt skämt, om livet som skrämt livet ur ens "stånk" och "flämt."

"Jag ska, jag ska, snart!"

Men nu dagas det och snart är det dags, för alla möjliga högar att försvinna.

Ni skulle bara veta hur länge jag sitter och stirrar, lyssnar på Alice Faye och stirrar. Stirrar på Ariel-klistermärket på skärmen, på de tomma och nyligen tömda kopparna och tallrikarna på skrivbordet, på studentbiljetterna - Köpa en? Stirrar på musiken utan att höra ett piss av texten som säkert ändå bara handlar om varma stugor och alkohol eller ifall man varit "up town."

I dag flög våren runt lite i ensemblesalen, vit och tussig, och vi sjöng med smäckarna käckt på sne. "Sjung om studentens lyckliga dar."

Jag sjöng, men jag hörde inte riktigt, stirrade på tussen som flög ner mot golvet och blev glömd under allt. Stirrade iväg till nästa lektion utan text och tuss.
Nu är jag hemma och väntar som vanligt på mirakel framför datorn, alltså, suger tid ur den förtidigt mörka kvällen. Jazzen fortsätter spela och jag stirrar på skärmen, på klistermärket och ut genom fönstret.

"Ja, jag hörde att ni åkte fel."
Nyårsafton, fan, vad vackert det var där på pendeltåget med bonaquavattnet och raketskjutandet som syntes från fönstret på tåget som var på väg åt fel håll för oss. Timmarna gick år tvåtusenåtta och aldrig har jag nog under ett års första dag besökt så många närförorter och råtthål som då - igår, med David och folk i mobilen.

Idag är det den första.
Alla tidningar skriver om en nystart, konstigt, att det alltid ska stå om det efter nyårsafton. Man kan väl starta om när tusan man vill. Som om man var en Luigi i ett roligt spel som jag hade i sexan någon gång. Som om vi hade fem liv och när dom tog slut så kunde man starta om. Efter ett halvår så fattade man att man bara kunde trycka "select" och sen "start."

Select:
Det ligger otvättade underbyxor i en gammal gul sko i närheten av "under min säng" som för övrigt är fylld med mer än det som behöver ligga där. Den andra gula skon till exempel. Imorgon klockan 10:00 prick och inte en minut över så är jag hos min ny-gamla mattelärarinna Julia Skagerberg. Friskis&svettis-presentkort ligger här bredvid datorn också och en tom plånbok, och en CDskiva med ett projektarbete som är mitt och vårt och, klart?

Tvåtusenåtta - Stockholmarnas år, studentåret, skaffa-dig-ett-jobb-året och året då paniken släpps lös.
Jag släpps lös.
Året då det gått några månader och då man önskar sig tillbaka till nyåret från tvåtusensju till det nuvarande.

"Vad gulliga ni är!"
Bussen -08 kl 03:24

Vem kommer säga det när man indränk i något kemiskt står på ett bullrande flak med en mössa som borde vara vit och en framtid utan färg alls? Alltså, som i en spåkula - "Man ser inte f(-ramtid)ärgen."
Tills dess är det väl bara att hoppas på att de gula skorna har klackats om så att jag kan släppas lös utan att ramla. Gott nytt!