Elsa Skagerberg

Dumma tanke, sluta växa. På något sätt så känns det bra. Jag vill erinra mig om att det faktiskt ska kännas så?

Jag har allt:
* Hus
* Mat
* Pengar
* Kärlek
* Vänskap

Jag har det och jag har det så mycket som jag vill och jag vet att jag kan slarva, för jag är väldigt oansvarig. Jag har byggnader att besöka, platser som jag bara måste se och ta på, för det får man. Jag får det, jag gör det även fast man inte får, för att säga en sanning. Och om jag skulle hamna på fel plats så vet jag att det spelar ingen roll, för jag har allt ändå. Helt skyddad, som i en Mamba.
Många skulle säga att det är därför som tanken växer eftersom att Jag inte tillåts att göra det fast jag har allt och alla tillgångar. Riskabla faror, faror som är riskabla alltså.
Just det - tanken som växer som är dum: Den är dum, så den växer just därför.
Det lät inte helt odumt det heller, snart är alla varningar om vad "jag har" borta.

Jag vet inte hur evigt trött jag är på alla trötta utslitna människor som får ut dagens enda sanna glädje genom att KLAGA. Ja, jag använder versaler så att ni verkligen ska se ordet. Tyvärr så måste jag erkänna för er alla att jag, (för dessa som undviker det viktiga i texten.) Att jag är en av er. Jag klagar och jag gör det just nu. I denna korta text så så är jag så full av saker att klaga på. Det är julen och det är allt ansvar innan 2007 tar slut. För drygt en vecka sen så startade jag Elsas klagobok. Den är randig i grönt, rosa och ljusblå och snart slut på tomma blad. Det är en ganska tjock bok och antagligen den värsta loggbok jag startat. Klagandet har fått mig att klaga ännu mer, den har till och med fått mig att klaga på klagandet självt.
Men eftersom detta kyliga land som just i denna årstid är så fyllt av missnöje så finns det ingen annan utväg. Människor idag fyller sina konversationer som dom håller öppet i samhället med så mycket som är obra, alltså, som är dåligt. Jag hör allt det ni säger och jag tar det till mig. Ni ger mig inget val förutom att klaga själv och i denna överväldiga mängd så måste jag också ta till pennan. Medeltiden är över och aggressionerna måste ske oralt, helst så att pöbeln hör. Man får inte slåss och man ska le när man säger att det är kallt och jävligt. Så med en glad ton i rösten och ett skratt efter det att man julshoppat i dundermängder av trånga folkmassor så berättar man för resten om hur förskräckligt allt är. Jag gör det och jag älskar att hata allt som har med allt att göra.

Min bok är som sagt snart slutskriven och även fast det allmänt förskräckliga som fått mig att inse att det hemska som finns att klaga på aldrig kommer att ta slut, så råder jag er alla: Köp er en loggbok som ni döper till klagoboken. Låt mig inte ofrivlligt höra er när jag på väg hem i vimlet försöker slappna av. Klagandet smittar så låt ert eget fasta på pappret istället för i den vibrerande luften. Dom kommer kanske aldrig sluta komma, klagomålen, men det är en början.

Det brukar alltid kännas som att jag alltid hittar hur jag än tappar bort mig. Jag kan stan som min egen fickas innehåll, det är bara det att, något sånt vet jag inte heller längre. Vad min ficka innehåller alltså. Främmande lappar dyker ofta upp: "Mjölk, bröd, juice.." Nej inte dom lapparna!

Idag gick jag på solo-promenad, alltså ensam, alltså. Det var trevligt tills det att jag tappade bort mig, då blev det trevligare. Jag kom till en illavarslande hamn och sen till ett avstängt spår som jag absolut visste att jag inte borde följa och - Oj det var verkligen spännande. Adrenalinet höll i sig tills det att jag klättrat upp för en farligt brant kulle och såg Ringen Centrums stora neonskyltar lysa. Gick förbi F&S, gick förbi 7eleven, gick hemåt igen.

Götgatan kunde inte ligga tråkigare på sitt vanliga ställe mellan slussen och medborgarplatsen. Det kunde inte kännas mer tryggt att gå på den asfalt dom hällt där för jag vet inte hur länge sen, och trots att katarinahissens klocka är trasig så visste jag, att tidsinformationen så lätt kunde införskaffas utan hissens trofasta lysen.
Jag fick roa mig med det jag hade i fickorna resten av kvällen. Ett läppglans, ett kvitto, några mynt och en lapp: "Hårt bröd, Mjölk, Juice, Toapapper."

Det hade hunnit bli mörkt när jag gick upp idag, så varför inte fortsätta sova?
Antingen är jag för gammal för att vara arton eller så är jag tolv igen och med tanke på att jag inte bestämt för svaret så får jag väl helt enkelt bara vänta och se, inte bestämma något än alltså. Mitt hår har växt sen jag klippte det och det är ju tur. Jag gick upp föresten, trots natten utanför. Jag gick upp och jag åt frukost två gånger, för säkerhets skull. Sen prövade jag min bikini från i somras och plötsligt så kom jag på att håret växer snabbare när det är varmt ute.

Nu är jag fanemej trött på att ligga hemma och vara trött och inte göra annat än att frossa i bulliga bröd och titta på Mumintrollet. Just det. Otroligt nog.
Jag demonstererade lite mot sjukdomen genom att gå ut och åka lite buss. Fast utomhus var för kallt och bussen var varm och jag kunde inte hjälpa känslan av att känna mig sådär äckligt sjukdomlig. Känslan av att alla på bussen visste att under den stora jackan jag svept på mig och bakom halsduken så gömde sig ett äckel.
Snor och baciller och gammal otvättad hud. Bäst att stänga in sig i det där själv och vänta tills man slutar producera mer av geggan. Då kan man tvätta sig och allt man rört vid och sen, äntligen, komma ut och andas med den friska resten.
Vi får helt enkelt hoppas att när jag vaknar i min sjukdomssäng i morgon så luktar allt gott, eller, luktar någonting annat än blodigt snor.

Hej hopp, sjukdomskropp