Julia Skagerberg
När jag efter en tids ickephotoboothande öppnar programmet hittar jag det här. Då - skratt. Nu - stor saknad.
Jag tror att jag stannar här ett tag till
Jag har fastnat. Totalfastnat i Daniels säng och ser ingen klar anledning till att gå upp. Min livmoder tycks hata mig, straffa mig, fått för sig att döda mig. Utanför fönstret ser världen lagom grå ut. Planen är att diska, gå hem, äta och sen promenera raka vägen till grand. Ingen riktigt ordentlig anleding till att gå upp helt enkelt. Ljuset i dagens grå massa är lägenheten. Ja, ni läste rätt. Elsa Skagerberg flyttar. Efter snart tjugoett år av hemmaboende och rumssnyltande går jag till mitt eget och jag kan knappt beskriva känslan. Därför sitter jag också som en besatt och läser allt jag kan komma åt som har med inredning och tepetsering att göra. Fyra dagar efter mitt tjugoförsta levnadsår får jag nycklarna och den där märkliga mixen av frihet och ansvar i ett. Bortsett från livmodern så är lyckan total. Kanske mest på grund av ägaren till den här sängen som jag vägrar lämna.
Tvi på att den där plikten alltid ska kalla. Hörs när vi törs.
Tvi på att den där plikten alltid ska kalla. Hörs när vi törs.
Dagen E
Hon kom som ett yrväder en septemberafton och hade en helt vanlig sjal runt halsen. Inget ovanligt, inget extraordinärt. Kanske lite mindre frisk än vanligt med sin rinnande näsa och sitt halvbultande huvud. Dörrarna till stadens finaste hotells baksida öppnades. Vaktbåset, vingummin från någon kryssning eller utlandsresa och sen det där kaffet som inte smakar kaffe.
Nu ett febrilt mailande till människor som aldrig lärt sig den gyllene regeln. Olika nyanser av stinkande damparfym. En ensam kvinna i foajén som utsätter den andra parten av hennes telefonkonversation för alla möjliga slags verbala hemskheter.
Igår var dagen D. Den dagen om halvåret som Elsa Skagerberg städar. Maniskt. Att städa maniskt förklaras i sin fulla prakt när jag njuter av att sortera pärlor och viker strumporna i färgskalor. När jag med fingrarna undersöker dammkorn som jag sen talar illa om, suger upp och trots allt detta, aldrig lyckas bli klar. Efter kanske tre timmar påminns jag om hunger och kissnödighet. Fortsätter därför att städa badrummet. Köket. Klarar inte av att titta på vardagsrummets brutala förfall av boktravar och souvernirnallar som inte hör hemma på denna jord. Ofta slutar det hela med depression då jag inser att det är försent för att dammsuga igen eftersom att klockan är fem på morgonen. Jag förbannar mina grannar och deras sovvanor för att sen bli sur över att jag måste sova i min nybäddade säng.
Efter dagen D så slutar jag städa totalt. Rummet står i sin gloria av renhet i kanske en vecka. Efter två veckor förvandlas golvet till ett hav av papper och kläder. Det enda som syns från mitt forna jag är dammsugarslangens kvävda rör.
Det hela är på ett sätt väldigt komiskt. På ett annat sätt, så väldigt tragiskt. Jag river upp det städade eftersom att jag inte har en aning om var jag förlagt allt som brukade ligga framme. I städmanins hetta ska allt försvinna. Efter ruset finns inga minnen kvar av var jag lagt internetbanksdosan eller valsedeln. Jag har glömt min geniala plan för hur strumporna ska förvaras och kastar därför alla dessa fotvärmare, i panik, överallt. Precis som allt annat.
Dagen D är alltså över. Jag är på jobbet och jag börjar bli sjuk. Dammsugaren står kvar i mitten av rummet, där den varit placerad föralltid. Min brorsdotter Matilda fyller atron idag och jag känner mig gammal.
Allt är som vanligt helt enkelt, inget extraordinärt, inget höganäskrus. Bara jag och det här inlägget som ger er mer anledning till att undra över vad tusan jag sysslar med egentligen.
Nu ett febrilt mailande till människor som aldrig lärt sig den gyllene regeln. Olika nyanser av stinkande damparfym. En ensam kvinna i foajén som utsätter den andra parten av hennes telefonkonversation för alla möjliga slags verbala hemskheter.
Igår var dagen D. Den dagen om halvåret som Elsa Skagerberg städar. Maniskt. Att städa maniskt förklaras i sin fulla prakt när jag njuter av att sortera pärlor och viker strumporna i färgskalor. När jag med fingrarna undersöker dammkorn som jag sen talar illa om, suger upp och trots allt detta, aldrig lyckas bli klar. Efter kanske tre timmar påminns jag om hunger och kissnödighet. Fortsätter därför att städa badrummet. Köket. Klarar inte av att titta på vardagsrummets brutala förfall av boktravar och souvernirnallar som inte hör hemma på denna jord. Ofta slutar det hela med depression då jag inser att det är försent för att dammsuga igen eftersom att klockan är fem på morgonen. Jag förbannar mina grannar och deras sovvanor för att sen bli sur över att jag måste sova i min nybäddade säng.
Efter dagen D så slutar jag städa totalt. Rummet står i sin gloria av renhet i kanske en vecka. Efter två veckor förvandlas golvet till ett hav av papper och kläder. Det enda som syns från mitt forna jag är dammsugarslangens kvävda rör.
Det hela är på ett sätt väldigt komiskt. På ett annat sätt, så väldigt tragiskt. Jag river upp det städade eftersom att jag inte har en aning om var jag förlagt allt som brukade ligga framme. I städmanins hetta ska allt försvinna. Efter ruset finns inga minnen kvar av var jag lagt internetbanksdosan eller valsedeln. Jag har glömt min geniala plan för hur strumporna ska förvaras och kastar därför alla dessa fotvärmare, i panik, överallt. Precis som allt annat.
Dagen D är alltså över. Jag är på jobbet och jag börjar bli sjuk. Dammsugaren står kvar i mitten av rummet, där den varit placerad föralltid. Min brorsdotter Matilda fyller atron idag och jag känner mig gammal.
Allt är som vanligt helt enkelt, inget extraordinärt, inget höganäskrus. Bara jag och det här inlägget som ger er mer anledning till att undra över vad tusan jag sysslar med egentligen.
Arbetet
Just det. Skriva här var det ju också. Jag sitter på jobbet som så många gånger förr och får tillfälle att beskåda alkoholens påverkan. Läkare och advokater, kända som okända. Alla reagerar på samma groteska vis. Skhhkahhvieh schplittha en bullhee elleheerr? Hick.
Det sveper kalla vindar längst fötterna. Öppna fönster, lukten av utblåst cigarettrök och vissa gälla röster som hörs mer än andra i massan av festfolket. Under dansgolvet och middagsborden är jag placerad. Mitt jobb består av att vänta på att folk ska sluta ha roligt. Att de ska inse att det ju faktiskt är onsdag och att det är en dag i morgon också. Jag av alla människor vill att kalaset ska ta slut. Gå hem när det är som bäst för fan. Gå hem nu. Varannan vatten och skoskavsplåster. Tänk på barnvakten. Sista bussen?
Nej. Det är så fel det möjligen kan bli. På ett sätt är det härligt att vara tillbaka. Att åter igen få se spektaklet och vara en bit av lösningen till kaoset. På ett annat sätt är det fruktansvärt. Jag är tillbaka och allt är precis som det var. Samma hunger och svordomar över att ha glömt matlåda. Samma krypande smärta av att sitta i samma ställning. Att stå i samma skor. Att vänta till bristningsgränsen med att äta ett äpple som säkert legat här i flera dar.
Ändå är jag kvar. Jag och alla andra arbetare som suckar över omständigheterna och svär tyst åt gästerna. Är vi kvar för att vi behövs eller för att vi behöver bli behövda? Vad skulle du göra utan mig och vad skulle jag göra utan dig. Vad skulle tack göra utan varsågod och finns det en genuin snällhet bortom de undermedvetna tankarna om att må bra över sin generositet?
Gud vad alla behöver alla för att överleva. Och trots att jag just nu bara sitter och väntar så vet jag att, omedvetet eller ej, så är festfolket tacksamma över ytterklädernas beskyddare, ja, jag..
Sista biten av festpusslet innan taxibilar och busschaufförer tar över. Ytterrocken, väskan, åh där var ju mitt läppglans. Allt det där. Någonstans vill man bara vara en större bit av det som gör folk tacksamma, för att tillslut tacka sig själv.
Det sveper kalla vindar längst fötterna. Öppna fönster, lukten av utblåst cigarettrök och vissa gälla röster som hörs mer än andra i massan av festfolket. Under dansgolvet och middagsborden är jag placerad. Mitt jobb består av att vänta på att folk ska sluta ha roligt. Att de ska inse att det ju faktiskt är onsdag och att det är en dag i morgon också. Jag av alla människor vill att kalaset ska ta slut. Gå hem när det är som bäst för fan. Gå hem nu. Varannan vatten och skoskavsplåster. Tänk på barnvakten. Sista bussen?
Nej. Det är så fel det möjligen kan bli. På ett sätt är det härligt att vara tillbaka. Att åter igen få se spektaklet och vara en bit av lösningen till kaoset. På ett annat sätt är det fruktansvärt. Jag är tillbaka och allt är precis som det var. Samma hunger och svordomar över att ha glömt matlåda. Samma krypande smärta av att sitta i samma ställning. Att stå i samma skor. Att vänta till bristningsgränsen med att äta ett äpple som säkert legat här i flera dar.
Ändå är jag kvar. Jag och alla andra arbetare som suckar över omständigheterna och svär tyst åt gästerna. Är vi kvar för att vi behövs eller för att vi behöver bli behövda? Vad skulle du göra utan mig och vad skulle jag göra utan dig. Vad skulle tack göra utan varsågod och finns det en genuin snällhet bortom de undermedvetna tankarna om att må bra över sin generositet?
Gud vad alla behöver alla för att överleva. Och trots att jag just nu bara sitter och väntar så vet jag att, omedvetet eller ej, så är festfolket tacksamma över ytterklädernas beskyddare, ja, jag..
Sista biten av festpusslet innan taxibilar och busschaufförer tar över. Ytterrocken, väskan, åh där var ju mitt läppglans. Allt det där. Någonstans vill man bara vara en större bit av det som gör folk tacksamma, för att tillslut tacka sig själv.