Elsa Skagerberg

Måndag


20 augusti


Skolstart

Rummet börjar se hyggligt ut nu. Men vad tusan ska jag göra med den igenbommade dörren? Hyllor kanske? Spegel? När allt blir klart så ska jag ta kort med min nya digitala systemkamera - som jag inte skaffat än, men det ska nog inte ta lång tid. Sen så är det ju den där garderoben som förföljt mig i mina tankar ett tag. När ska listerna från Småland komma? Ska den där sidväggen vara betonggrå för alltid, och galgarna? För vilka pengar kommer jag orka köpa galgar som faktiskt matchar med resten av allt? Det värsta med riktiga hus - riktiga rum, är att ingenting är som i "The Sims". Inga pengafusk, inga väggar som kan raderas och byggas upp på nytt och städhjälp är ju inte att tala om.

Jag behöver en matta också, en större. Den där röda från Ikea kanske? Men är det värt priset och passar en röd verkligen till de nya sängkläderna och framför allt - taklampan? Efter att jag målat om skrivbordet och den där gamla stolen kan jag kanske börja slappna av. Börja med något annat, halsband och sånt kanske?
Tur att jag inte har alla pengar jag behöver till allt som ingen kommer lägga märke till. Borde kanske inse snart att det där "perfekta" som alla snackar om i mitt huvud är helt och hållet kristet. Jesus och gänget skrattar åt mina fösök till det synkroniserade och färgsättningsenliga rum som jag säkerligen i all oändlighet kommer få jobba med. Ett livstidsprojekt som kommer ta kol på mig. Precis innan kakelugnen välter över mig så märker jag att gardinerna hänger ojämt. "Fan!" - Hinner jag tänka innan min kropp pressas mellan det nymoppade golvet och den kakelprydda värmecylindern. Och precis när mitt skallben lixom kläcks så ångrar jag att jag inte köpte den röda mattan. Det skulle ju knappt synas då, blodet alltså.

Lite mänskligt instabil kanske, men mobilen hade ju laddat ur. Dessutom så kan väl ingen människa hålla kvar greppet om sinnet när man tappat sitt paraply och sin sista tjugolapp.

Idag var första men inte heller sista dagen på mitt arbete för i sommar. Jag är vaktmästare på Pernbys målarskola och trivs ganska bra. Bär bråte upp och ner för trappor, tar en kopp kaffe vid tretiden. Äter lite Thaimat till lunch me de andra hårdingarna. Man kan säga att för armskadorna och benbrotten jag får för jobbet så tjänar jag sammanlagt 0:- Men det är ju glädjen i att få komma in i arbetslivet som lockar!

Det känns som ett år sen. Du och Jag och alla andra var på landet. Det var sommar i regnet, i solen och i sängkläderna. Gammalt damm som låg kvarglömt vädrades till liv och födde ny jord kring de rödmålade stugorna. Vi sov och vi vaknade. Gräshopporna, fiskarna, allting var pånytt när jag såg det med fyra ögon. Fy vad fånig jag låter. Men det var perfekt. Ingen kan säga att myggbetten och regnet behövdes, men jag tvivlar på att jag skulle minnas det lika bra om det inte kliade så jävligt som det gör nu.

Regnet i stan väcker andra känslor och den rena sängen tycker att jag är smutsig. Även fast jag hittade paraplyet inne på Ica så torde jag inte att använda det. Rätt åt mig att det regnade så där hårt och arbetssvetten fick sköljas bort. Piska mig då! Lite mänskligt instabil måhända, men i morgon skiner solen igen.

Lisen är nu i myndig ålder och jag börjar känna mig ensam på barnsbenen. Tack för god paj.

Tella, min systerdotter, är däremot nyss 3 år fyllda. Tack för god tårta.

Säkerhetsnål, säkerhetsband, säkert, säkrande ledning, försäkring, säkerhetsväst, säkerhetslina och dubbellås. Det finns ingenting vi kan lämna öppet, ingen att lita på och aldrig snälla gubbar på stan. Jag kan inte tänka mig att det var säkert på medeltiden heller men då dolde ingen något i alla fall. Hade man böldpesten så syntes det och ville man hugga halsen av sin systers man så gjorde man det.

Några Indier som äger en Pakistansk restaurang här nere på Svartmangatan vill att jag kommer dit och käkar. Jag svarar att: "Jag ska, en annan da!"

Varför jag svarar så vet jag inte, för jag vill ju verkligen inte äta på deras halvtaskiga matställe med F.D.M.F.M. (för-dyr-meny-för-mig.) Jag ljuger och efter att jag uppträtt med falskt beteende suger det till i tarmarna. Dom vet vart jag bor också. Det suger lite till.

Ibland vill jag läsa tankar och veta om folk talar osanning. Ibland vill jag inte det. Ibland fruktar jag att folk läser mina tankar. Ibland hoppas jag det.

Jag tror att folk tar det lugnt och säkert, ljuger ibland, har hemligheter och klipper sig som man ska eftersom dom inte vill visa sina tankar för andra. Det skulle vara för mäktigt om man bara kunde se rakt igenom. Som en genomskinlig platspåse. Som lasersyn.

Idag slet jag sönder mina strumpbyxor - ännu lite till. David hade satt säkerhetsnålar på de mest trasiga ställen, sist dom skulle visas upp, men nu drog jag av dom i irritation. Sen stack jag mig på en nål. Kanske är det aldrig meningen att man ska strunta i säkerhetsvästen eller tala sanning all-day-long.
Allt jag vet är att om jag går dit tar jag på hela strumpor, beställer det billigaste och går hem med tarmarna i skick.

En kryssning som hette Duga:

Jag, Jonna, Jonnas Mamma Bodil och Jonnas Mammas Kompis Sonja, Var nyligen på Tallin-Kryssning. Den hette Duga. Vi sjöng Kareoke och hela paketet så nu kan man helt enkelt bocka av det på meritlistan. För att göra en lång historia kort - Som Jag nu gör p.g.a att Jag är trött och sliten, så var det religt kul! Tallin it self var inte lika dant men vi klarade oss förbi de stickade koftorna och bärnstensgummorna, med måttliga mått.

Idag Fyller en gammal god vän 18 år - Josefin Öhman, för att nämna namn. Hon får en Film och en Blomma och jag hoppas innerligt att hennes dag blir fylld med både tårta och ära.

På vägen hem från kryssningen undrade jag lite smått över hur många Japanska fotoalbum jag medverkat i under min livstid. Som fast boende i Gamla Stan, men även som allmän Stockholmare, är det ganska troligt att jag är en någorlunda B-kändis på någon bakgata i Tokyo. Hoppas att mina fans kommer hit snart, jag börjar bli otålig.

Nu vill Jägbeck att jag slutar picka (Och som hon skrattande ropar) - Så nu måste jag sticka!

*Sprutar på parfym från Estlands finare varuhus och hoppas på det bästa*

Cya

Två Parfymer
En randig neccesär
Tuschpennor
En tömd plånbok
Pass
Hitchcock Box
Telefon
Tapetbit
Tamponger
Ögonskugga
Receptbok
Estniska sedlar
Batteri
Brev

Jag tror jag har hittat rätt igen. Det var inte så svårt, allt som behövdes var lite tid. Och passet? Det är bara att hämta. Tallin - här kommer jag. Rädd och spänd men det är aldrig värre än döden!


Packlista:

* Tandborste och deodorant (Köper tandborsten där, har ingen för tillfället)
* Ombyten - Finkläder, myskläder, Jeans och T-shirt
* Pengar (Om jag får några, annars blir det knaaz)
* Röda boken
* Röda Rummet
* Mig själv

Det ska nog bli bra ska du se, man får till och med buffé. Jäklar det rimma! (En fördel är ju att jag kan simma.)

För lugn för att känna stressen över det oplanerade. För trött för att känna hungern. För mycket sömn för att vara pigg och för liten säng för att kunna somna. Saknar det jag fått för mycket av och det som saknat mig är gömt. Hittade ingenting i lådorna och på mitt skrivbord hemma låg min väska uppriven och våldtagen. För hjärtlös för att plocka in allting och för oengagerad för att ta reda på vem, var eller ens hur. Mina röda lampor i fönstret lyser fortfarande, jag behöver aldrig släcka dom. Nu är det för sent för att tänka på i morgon och det finns ingenting man kan ändra på. Tyskan slår halv fyra på en måndag morgon, egentligen är jag för okoncentrerad för att förstå. Vill kanske aldrig veta om du undrat över mig men jag behöver inte vara hemma även fast lamporna lyser rött. Ett minne mitt i allt fördärvat väskinnehåll på skrivbordet säger mig mer än kalendern, mobilen och rösterna.
"Jag vaknar aldrig ordentligt om jag inte får mitt morgonkaffe!"
Antar att det är därför. Ja, jag dricker ju inte kaffe och det röda ljuset syns inte ens på dagen.