Vintertid
Idag köpte jag svart nagellack som jag väntat så länge på att göra. Jag vet inte riktigt vad det betyder, kanske har jag kommit in i en mörk period, eller en ljus - som behöver lite darkness. Märkte i vilket fall att jag redan hunnit kleta på det på mina nerbitna naglar då jag gnagde på "fuckyou-fingret" en liten aning.
Smaken av kemiskt. Spottade ut lite svart i handflatan, smetade ut det på mitt svarta byxben.
Det är nog en mörk period. Jag tappade en knapp också. Köpte nötter som jag sen ångrade att jag åt. Slog mig själv i sinnet när jag kammade mitt slitna hår. Ångrade alla onödiga blonderingar. Jag är ju blond ändå, brukar man kanske säga. Skrattade åt mig själv efter att ha blivit svartsjuk för jag vet inte hur många gånger igen sen på Davids Freja. Jag hatar ingen lika mycket som jag hatar mig själv efter att ha halvhatat någon jag knappt sett i ögonen. Choklad, tack Marie för chokladen. Jag äter och jag ångrar och jag skriver efter en utväg. Skrev ett mail om knappen "Kan jag få en ny?"
Oj, man får inga nya chanser. Kanske när det gäller knappen, men den första och den som skulle sitta där är nu och föralltid borta. Nötterna sitter på mig, i mig, överallt runt mig, just nu, chokladen också. Freja finns men det gör jag med. Nu skrev jag att jag ville träffas tidigare än på tisdag för jag kan faktiskt inte hålla mig.
"Pälsa säger: (00.21.58)
Ah! Jag blir så arg över att hon inte har facebook och över att hon inte har det så att jag kan adda henne och glo på hennes bilder och kontakter och vara allmänt creepy, för det är jag. Och jag har en jäkla stav i min arm och jag skyller på den och jag har käkat choklad igen och jag orkar verkligen inte träffa alla jäkla människor den här veckan! Jag vill bara vara helt len och ligga i din varma säng som är gudaskön och du ligger bredvid och sover och jag pillar dig i nacken."
I morgon är jag ninja och behöver inte bekymra mig ett jäkla piss över dig, dig, du eller mig. Jag kanske vill, men jag gör det inte och jag behöver det inte. I natt går det över. Och i natt går det över till vintertid.
Smaken av kemiskt. Spottade ut lite svart i handflatan, smetade ut det på mitt svarta byxben.
Det är nog en mörk period. Jag tappade en knapp också. Köpte nötter som jag sen ångrade att jag åt. Slog mig själv i sinnet när jag kammade mitt slitna hår. Ångrade alla onödiga blonderingar. Jag är ju blond ändå, brukar man kanske säga. Skrattade åt mig själv efter att ha blivit svartsjuk för jag vet inte hur många gånger igen sen på Davids Freja. Jag hatar ingen lika mycket som jag hatar mig själv efter att ha halvhatat någon jag knappt sett i ögonen. Choklad, tack Marie för chokladen. Jag äter och jag ångrar och jag skriver efter en utväg. Skrev ett mail om knappen "Kan jag få en ny?"
Oj, man får inga nya chanser. Kanske när det gäller knappen, men den första och den som skulle sitta där är nu och föralltid borta. Nötterna sitter på mig, i mig, överallt runt mig, just nu, chokladen också. Freja finns men det gör jag med. Nu skrev jag att jag ville träffas tidigare än på tisdag för jag kan faktiskt inte hålla mig.
"Pälsa säger: (00.21.58)
Ah! Jag blir så arg över att hon inte har facebook och över att hon inte har det så att jag kan adda henne och glo på hennes bilder och kontakter och vara allmänt creepy, för det är jag. Och jag har en jäkla stav i min arm och jag skyller på den och jag har käkat choklad igen och jag orkar verkligen inte träffa alla jäkla människor den här veckan! Jag vill bara vara helt len och ligga i din varma säng som är gudaskön och du ligger bredvid och sover och jag pillar dig i nacken."
I morgon är jag ninja och behöver inte bekymra mig ett jäkla piss över dig, dig, du eller mig. Jag kanske vill, men jag gör det inte och jag behöver det inte. I natt går det över. Och i natt går det över till vintertid.
Dagens tre önskningar:
* Att få chansen att se ifall TV-shops produkter verkligen fungerar (Den där magtränaren och den praktiska dammsugaren skulle vara bra...)
* Att sjöjungfrur verkligen fanns (Och att jag ibland kunde få vara en av dom.)
* Att lektioner man missat kunde spolas tillbaka och gå om, igen och igen och igen
* Att sjöjungfrur verkligen fanns (Och att jag ibland kunde få vara en av dom.)
* Att lektioner man missat kunde spolas tillbaka och gå om, igen och igen och igen
Stundentens lyckliga dar
Ibland undrar man verkligen vad som har hänt när man vaknar upp vid elva efter att ha stängt av väckarklockan någon gång vid åtta. Idag är en sån dag och nu sitter jag här i min rosa morgonrock som ett frågetecken och med för mycket ost, kex, bröd och kaffe gurglandes i magen. Annelie ringde och undrade, Jag undrar och Mamma kommer att undra. David kommer kanske att skälla, det är bra. Jag behöver diciplin och jag behöver ordning och jag behöver reda.
Man ser rummet mycket mer nu mitt under dagen, när det är ljust. Minsta dammkorn, minsta klädesplagg som ligger och myser på mitt solupplysta golv.
Vem har egentligen bestämt att stökigt är fult? Ok, jag ska inte ens försöka ändra på det. Måste nog lära mig att vakna på morgonen först. Nu är klockan tjugo över elva och jag har bajsat ut det som kaffet hjälpte mig att leverera. Halv två börjar min första och sista lektion för idag men kanske är det den lektion som aldrig börjar eller slutar som jag måste ha mer koll på. Dags att slänga av sig rocken och tvätta skoluniformen, livsuniformen. Klippa mig, skaffa ett jobb. Klippa mig, skaffa en jävla jobb. Pengar, diciplin, ordning och reda - fan vad jag längtar efter höstlovet.
Man ser rummet mycket mer nu mitt under dagen, när det är ljust. Minsta dammkorn, minsta klädesplagg som ligger och myser på mitt solupplysta golv.
Vem har egentligen bestämt att stökigt är fult? Ok, jag ska inte ens försöka ändra på det. Måste nog lära mig att vakna på morgonen först. Nu är klockan tjugo över elva och jag har bajsat ut det som kaffet hjälpte mig att leverera. Halv två börjar min första och sista lektion för idag men kanske är det den lektion som aldrig börjar eller slutar som jag måste ha mer koll på. Dags att slänga av sig rocken och tvätta skoluniformen, livsuniformen. Klippa mig, skaffa ett jobb. Klippa mig, skaffa en jävla jobb. Pengar, diciplin, ordning och reda - fan vad jag längtar efter höstlovet.
Ångestsnacks
Allt tar en sån jävla tid och den flyger iväg och jag hinner inte med.
Halv elva på kvällen så vaknar man från att ha anlänt i hemmets lugna vrå, ja, jag skyller en del på skolan. Men om jag slapp sitta slut på allt i en skolbänk ändå till sena eftermiddagen, så skulle kanske tiden spenderas på mer och bättre saker än halvsov-ansträngningar framför skärmar av olika slag. Väl hemma alltså. Man skulle kanske inte stoppa i sig bit efter bit efter sockerbit för att på något magiskt sätt få tillbaka hoppet om styrkan som lämnade en runt 12:30, efter lunch.
Nu dunsar ögonlocken ner, nästan ner till kinderna. Kinderna som för bara några minuter sen var fyllda med både nötter, choklad och annat gott&blandat. Kinderna som kan bli så stora i fall jag fortsätter med fyllningarna och kinderna som fylls med saliv när jag tänker på salt och socker. Jag anar att staven i armen sätter sprätt på mina sug, eller så bortförklarar jag mig som vanligt. I vilket fall så har tiden runnit iväg, precis som de hackade och mosade bitarna av ångestsnacks som jag klämt i mig under kvällen gjort -
ner i mitt gap. Plums, plask.
En tidsmaskin kanske? Eller lite diciplin, kalla det vad du vill, men nu är det dags att avsluta.
Halv elva på kvällen så vaknar man från att ha anlänt i hemmets lugna vrå, ja, jag skyller en del på skolan. Men om jag slapp sitta slut på allt i en skolbänk ändå till sena eftermiddagen, så skulle kanske tiden spenderas på mer och bättre saker än halvsov-ansträngningar framför skärmar av olika slag. Väl hemma alltså. Man skulle kanske inte stoppa i sig bit efter bit efter sockerbit för att på något magiskt sätt få tillbaka hoppet om styrkan som lämnade en runt 12:30, efter lunch.
Nu dunsar ögonlocken ner, nästan ner till kinderna. Kinderna som för bara några minuter sen var fyllda med både nötter, choklad och annat gott&blandat. Kinderna som kan bli så stora i fall jag fortsätter med fyllningarna och kinderna som fylls med saliv när jag tänker på salt och socker. Jag anar att staven i armen sätter sprätt på mina sug, eller så bortförklarar jag mig som vanligt. I vilket fall så har tiden runnit iväg, precis som de hackade och mosade bitarna av ångestsnacks som jag klämt i mig under kvällen gjort -
ner i mitt gap. Plums, plask.
En tidsmaskin kanske? Eller lite diciplin, kalla det vad du vill, men nu är det dags att avsluta.
Oförlorat
Vad har nu hänt?
Här sitter man i myndighetens tecken, med en badmössa och hål i armen. Världen blev aldrig större och inte heller blev mitt rum städat. Vid mina hårrötter syns nu en liten mörk utväxt, det är väl typ det som är skillnaden. Man ska börja ta hand om sin egen tvätt också och kanske börja tänka på att ta den smala vägen. Glas, glas, glas - kalaset blev lyckat hör man från håll och det är ju tur, för nu är det slut på det roliga. Dags att klämma sista finnen lixom, säga otrevliga ord tystare och skriva mer seriöst i sina sms.
Sen kommer man ju på sig själv med en prickig badmössa på huvudet och rummet fyllt med ballongerna som blev över. Glass, glass, GLASS! Det spelar visst ingen roll hur gammal man blir, det smakar ju så jäkla gott fortfarande, alltihop.
Här sitter man i myndighetens tecken, med en badmössa och hål i armen. Världen blev aldrig större och inte heller blev mitt rum städat. Vid mina hårrötter syns nu en liten mörk utväxt, det är väl typ det som är skillnaden. Man ska börja ta hand om sin egen tvätt också och kanske börja tänka på att ta den smala vägen. Glas, glas, glas - kalaset blev lyckat hör man från håll och det är ju tur, för nu är det slut på det roliga. Dags att klämma sista finnen lixom, säga otrevliga ord tystare och skriva mer seriöst i sina sms.
Sen kommer man ju på sig själv med en prickig badmössa på huvudet och rummet fyllt med ballongerna som blev över. Glass, glass, GLASS! Det spelar visst ingen roll hur gammal man blir, det smakar ju så jäkla gott fortfarande, alltihop.
Sublimering
Idag gick jag inte till skolan förens klockan 17:30. Det var ju kanske lite fel kan man ju tycka och kanske var det inte helt bra att äta så där mycket nötter? 250 gram per dag, blir man en tjockis då? Irriterad som jag blev över mig själv kom jag på att ett psykologiprov väntades att bli gjort nästa dag. I morgon så att säga. Ännu ett slag under bältet, en till näve nötter hävdes in i mitt saltsugna gap.
Väl hemma igen hittade jag klänningen som var menad till kalaset.
Tur i oturen och otur igen efter provturen.
Klänningen satt såklart helt fel och med eller utan BH så traskade jag mot köket till nya vännen cashewpåsen.
Senare efter ett möte med Thilander och på hemgång, så möttes jag av en hel del gråstarr-prydda ögon. Det vankades öppet hus med fika på det gamla pensionatet i Gamla stan och gamlingarna hopade sig som munkar kring en klosterost. En ensam tant i slutet av svartmangatan. Mina ögon blixtrade till och som från ingenstans så slog djävulen till med sin spira i mitt absorberande psyke.
Varför går du så sakta kärring? Jag fick lust att ta tag i hennes blå-svarta manchesterkrage och skalla henne med knät. Ett pirr i handen sa att det var dags att knäcka krokiga näsben med en lätt bakhands-viftning. Hon skulle vara helt hjälplös när jag sparkade hennes böjda rygg rak igen och när hon låg där i rännstenen så skulle jag plocka hennes plånbok med nyhämtade pensionen rakt framför tantens små blodsprängda ögon.
Kanske skulle cashewnötssuget försvinna, kanske inte. När vi äntligen passerade varandra i verklighetens iskalla kväll, så kunde jag inte låta bli att skratta till åt mina onaturligt sjuka tankar. Tanten fattade mitt fnitter som ett artighetstecken och log självklart tillbaka. Gråstarr eller inte, våra ögon möttes och i en lång sekund så skämdes jag.
Dröm eller verklighet, det är viktigt att kunna skillnaden. Bäst att vakna på riktigt i morgon och lösa problemen utan varken nötter, svärd eller knytnäve.
Väl hemma igen hittade jag klänningen som var menad till kalaset.
Tur i oturen och otur igen efter provturen.
Klänningen satt såklart helt fel och med eller utan BH så traskade jag mot köket till nya vännen cashewpåsen.
Senare efter ett möte med Thilander och på hemgång, så möttes jag av en hel del gråstarr-prydda ögon. Det vankades öppet hus med fika på det gamla pensionatet i Gamla stan och gamlingarna hopade sig som munkar kring en klosterost. En ensam tant i slutet av svartmangatan. Mina ögon blixtrade till och som från ingenstans så slog djävulen till med sin spira i mitt absorberande psyke.
Varför går du så sakta kärring? Jag fick lust att ta tag i hennes blå-svarta manchesterkrage och skalla henne med knät. Ett pirr i handen sa att det var dags att knäcka krokiga näsben med en lätt bakhands-viftning. Hon skulle vara helt hjälplös när jag sparkade hennes böjda rygg rak igen och när hon låg där i rännstenen så skulle jag plocka hennes plånbok med nyhämtade pensionen rakt framför tantens små blodsprängda ögon.
Kanske skulle cashewnötssuget försvinna, kanske inte. När vi äntligen passerade varandra i verklighetens iskalla kväll, så kunde jag inte låta bli att skratta till åt mina onaturligt sjuka tankar. Tanten fattade mitt fnitter som ett artighetstecken och log självklart tillbaka. Gråstarr eller inte, våra ögon möttes och i en lång sekund så skämdes jag.
Dröm eller verklighet, det är viktigt att kunna skillnaden. Bäst att vakna på riktigt i morgon och lösa problemen utan varken nötter, svärd eller knytnäve.