Elsa Skagerberg

Efter att jag tagit studenten så ska jag sova. Jag ska sova och sen vakna och då ska jag äta glass. Jag ska ha så enormt mycket valmöjlighet, jag ska välja nya smaker. Alltså typ, inte alltid choklad och päron som jag ALLTID tar utan typ, mangosorbet?(Blä.)
   Efter att jag gått ut skolan som för evigt vart en tyngande gegga av temporär kunskap, så ska jag börja lära mig saker på riktigt. Jag ska resa Stockholm runt, till att börja med. Åka hela röda linjen ut, se vart Skarpnäck har sina bästa smultronställen. När jag, Elsa Skagerberg tar studenten, så ska det firas.
Alla på gatan ska le mot mig, eftersom det kommer att stå tryckt på tröjan jag precis sytt och har på mig. Jag ska lära mig att spela gitarr. Jag ska köpa en cykelpump.
   När jag tillslut insett att jag går mina föräldrar på nerverna, gör dom nervösa genom att bo kvar hemma i all evighet, då drar jag. Jag köper en billig segelbåt som jag snabbt lär mig styra ut och vajjar vidare på världshaven. Ute till havs möter jag kärleken och hatet från infödingar och sirener. Jag tampas med vildar. Jag äter nyplockad palmfrukt. Jag får en schysst bränna. Sen längtar jag hem.
   Jag längtar hem och jag hatar världen. Jag flyttar tillbaka till huvudstaden i Sverige, jag köper ett paraply. Jag hittar den gamla studentmössan, sätter den på huvudet och köper choklad och päronglass för pengarna jag fått när jag sålt bestsellern om min resa runt världen, genom livet.

Idag släpptes våren ut och in genom mina sovrumsfönster. Allt damm, all samlad värme, alla golvslängda kläder som syns så bra när ljuset kommer tillbaka. All hunger som tvingar en upp, all kissnödighet.
Pappa och Karl hade vart duktiga under tidig morgon och kört runt med farmors gamla saker till släkten som paxat ditten och datten. I mitt rum hamnade en gammal träkista, inget fancy.
Dagen var så lockande efter frukost att jag faktiskt slirade mig ut till resten av vårvärlden. Glassar, glittervatten, cyklar och varmt folk. Och just det, körsbärsträd. Allt var fint, kameran kom väl till pass. Jag hittad David, vi hade tuggumituggartävling. Vi såg flickor spela musik. Allt var varmt och sött. Jag fick tankar om hur det kunde vara ifall jag kunde spela på guran. "Det skulle låta bra och passa till låtar jag själv skulle skriva, låtar jag skulle sjunga."
När solen inte ännu gått ner men jag lämnat David och kommit hem, så fick jag reda på att M sökt mig. Hon var bitsk och lämnade mig försvarslös med en telefonton på av.
Då damp en bit av rastlöshet ner på nacken, en klump av kreativitet tog över.
Jag plockade gitarren från vardagsväggen och la mig i den fortfarande solvarma sängen för att komponera världens bästa låt. Den skulle ta över världen. Jag slutade när jag fattade hur man egentligen håller i en gitarr, inte som en harpa, inte som en trumma. Prövade lyckan vid pianot som annars lever lyckligt i ständig vila, ingen Mozart född. Plockade fram akrylerna, jag är bäst på att måla blommor, inget mer.
Tillslut förstod jag att dagen var över, jag hade inte erövrat någon eller något. Gick mot hit, skrev det här. Hoppas på dagen imorgon, hoppas att slutet blir snällare då. Kan tänka mig att blommorna blommar, vill besöka en kohage, den ska vara grön när jag kommer. Kan tänka mig att ringa, för en gångs skull. Jag hoppas att jag vaknar av mer anledning och antagligen trycka till med något vettigare att skriva om än en solig vårdag som tog slut.

Det är antagligen ganska dumt att göra en lista på saker man gillar, med tanke på att jag egentligen inte har en aning. Ibland blir man ju glad av raska steg, ibland blir man puttad.
Självklart kan jag säga att det stora sakerna är saker jag tycker om. De viktiga och det självklara, kärlek och hat etc. Men att förklara kärlek och sätta punkt på de bananätande folket vid daglivs känns skrämmande. Vågar inte ta chansen att lova något nu när risken för hat är möjlig. Vem vet ifall jag halkar på ett av skalen? Vem vet någonting alls om Ankeborg, egentligen?
Dom visar antagligen bara idyllen som vanligt, därför lovar jag inget i nedstående lista. Temporär kärlek? Tillfälliga lyckorus. (Vill inte riskera framtidens ideal.)

Första gången jag rymde hemifrån var vid min treårsålder. Hela Söderby tvingades leta efter Elsa, panikslagna rop, ångestfyllt tittande under bryggorna vid vattenbrynet. Trots korta ben trodde dom mycket om mig, att jag flytt långt.
Självklart hittades jag tillslut, knaprandes på dammig skorpa inne hos Robert Sjöblom. Placerad på det gamla dragspelet och totalnöjd med situationen.
Jag har fått storyn berättad för mig såklart, inte minns jag vad som pågick i mitt outvecklade sinne vid den tiden av mitt liv, men visst kan jag tänka mig. Barn som rymmer vill något, kanske hämnas på en orättvisa, kanske äventyra med reaktionerna hos de närmsta, kanske bara vara i samma kropp fast på ett annat sätt på denna lilla jord. Kanske bara äta gratis skorpa.
Nu förtiden finns det inte mycket att fly varken till eller från. Det blir svårare att se en framtid med hundra kronor i Pongoplånboken, tre färgpennor och en filt med mönster i form av hjärtan. Jag är för stor för att kunna sträcka ut benen i en sandlåda. Mitt busskort räcker bara till Maj. Det finns heller ingen djungel i närheten, som man kanske kunde tro. Ingen övergiven trädkoja med utsikt över hela staden. Inget anonymt "fri-som-en-fågel" liv. Det är svårt att hoppa på ett tågtak i farten, det är kallt under stjärnhimlen.
Jag har vandrat i stan, jag fattar att man alltid hittar hem. Utan att man vill tänka tanken på att det alltid finns en varm säng till hands, så vandrar kroppen självmant mot rätt kyrktopp när fötterna värker. "Jag KAN om jag vill, men jag vill inte." Men jag vill fast jag vet att jag inte kan, det känns liksom fel att inte förstå varför man skulle sitta där. Sitta på ett dragspel i en nyutväxt gren av livet? Försvinna från v a r d a g s l i v e t. R y m m a. Sova under en iskall himmel, kanske bara för att uppskatta den varma sängen, eller för att upptäcka dammiga skorpors excellence.

Skam över oslängda strumpbyxor med hål i, skam över pinsam nostalgi.
Skäms Elsa, köp ett par nya och sluta grina över utbrunnet ljus!

Jag vet inte riktigt varför jag ibland borstar tänderna i ren ilska. Hela tandborstningsprincipen känns äckligt påtvingad och jag borstar, trycker, river runt i munnen tills tandköttet blöder. Då börjar det klia kring såren och jag borstar ivrigare tills tandklämslöddret är rosarött. Tråkigt att gå i väntan på svar efter värdelösa frågors utropande men, varför gör man det tills det blöder? Har jag då kämpat och vunnit segern i vad jag tycker är rena rama våldet mot mina rättigheter, att bli tvingad till tandrengöring!
Nej, det är inte mina föräldrar som säger åt mig att det är viktigt och att jag måste, det hade kanske vart enklare? Någon att enkelt säga "Nej, jag vill inte" till. Nu kan jag bara stå där och kämpa i kampen mot mig själv. Jag måste något, jag vill något, jag vill något mer och något annat.

Upptäckte kanske idag att det är dumt att leta efter saker som inte vill bli hittade, plus att väskan ligger kvar i skåpet, dubbel otur!
Fast som tur är så tappade otursvackan gnistan och togs över av Evelina, som pimpade mig blogg, helt frivilligt! Galet men sant och här är vi nu med glammig hemsida som är min och jag vågar knappt skriva inlägg längre! Se hur allt kan arta sig, hon ska allt få skriva i min nyinförskaffade "Mina Vänner-bok." (Köpte den idag när jag letade efter ödet.)

Nu är ett sånt tillfälle då jag passar på att blunda då internätet tar tid. Blundar och tänker på skönsömn och gamla konversationer. Kommer på tankar som jag är rädd att tänka, eftersom dom är för bra för att glömmas bort och försvinna i luftgeggan. Men dom lyckas och den där röda tråden i huvudet är avklippt och internetsidan man sökt efter är framme.
Jag och Sarocchi pratade om ord och att det bara är namn på uttryck som ändå betyder olika för alla. Hur mycket "envis" är "envist" för dig? Hur många gånger ska jag behöva säga något till dig, för att det ska få samma betydelse eller storlek som det har för mig? Eller är det för mycket att bara säga det en gång? Man får helt enkelt gå på känslan som några indianer säkert gjort och klarat sig bra på. Fast jag är ingen Indian och skriver därför ord som bildar meningar och ångrar internetuppkopplingen som förbannat mitt dygn och jag är ju för fan trött! Jag blundar ju och längtar efter sängen som är två meter bort!
"TOKIG" Det betyder förhoppningsvis någorlunda samma för alla.

* Människor som springer in i tunnelbanan fastän "dörrarna stängs." Underhållning och kämparglöd!

* Okopplade hundar som man får klappa.

* Äldre folk som kan köpa kilovis med bananer på daglivs för att sen sätta sig på en bänk utanför kassorna och äta upp allt.

* Personer som sjunger med i refrängen på låten dom hör i sin iPod, shit the same att vi andra hör lixom.

* Bussplatserna längst bak i bussen + medhavd picknick och solsken.

* Gungor

* Folk som tar raska steg och njuter av möjlighetena av att ha ett par ben.

* Att ha en tia i närheten av en selectaautomat.

* Dom som stannar på broar för att titta, helt utan att vara turist, men för att glo bara.

* Uppklädda människor

* Att hitta saker - pengar, godis, en lapp etc. Det gör mig glad

* Ankeborg - städernas stad

Nu är det sådär svårt igen att börja med saker. Sådär som att en inre röst puttar en och försöker förklara att inget nyttigt kan bli gjort innan det onyttiga är färdigslukat. Man vet att det är helt fel, helt uppochner mot vad ordspråken säger, men någon annanstans i en annan del av sig själv så är ens inre sanning mer värd, mer värd och därför merrätt trots det egentliga merfelen.
Nu sitter jag alltså här i min datavrå med tusentals små godispapper omringat runt tangentbordet som inte blir pickat på av goda anledningar. Några plommonkärnor, gaser, öppnade och uppslukade läskflaskor, nötskal. Jag tänker ofta att man måste vila innan något stort och man ska äta mycket och verkligen tömt kroppen på frestelsebegär etc. innan man sätter sig tillrätta med papper och penna, med målet riktat mot angelägenheterna. Felet är att den tanken är fel, jag vet det, jag gör inget åt det och tiden bränner hål på vettet och vettet hatar mig och jag hatar det vettiga här i livet.
Nu sitter jag här igen, mindre godispapper, tjockare fyllning i papperskorgen. Bra Elsa, framsteg! Renlighet! Rensa nu i "att göra" högen!
Fast nu fattas det papper runt tangentbordet och vardagen är inte som den ska och då kan man väl inte börja med något som strider mot den?
Ibland är vi galna, vi människor i min kropp.