Humanism
Jag börjar bli sådär kaffeskakig, bra eller dåligt? Ganska dåligt. Litteratur, skriven text, kaffe, Edina ber mig tänka utanför lådan och jag träffar Marie utan förvarning på slottsbacken. Klockan är för mycket och jag har börjat för sent. Enligt pappa är det härligt att se hur hans genetiska drag har först vidare till nästa generation Skagerberg, och han har ju ändå klarat sig ganska bra? Så sa han, bättre än många andra. Jo jag tackar. Jag drömmer så märkligt. Jag drömmer om inbrott och hur mamma ristar in meddelanden under mina fötter som är omöjliga att tyda för precis när man ska ta sig en titt så kommer förbrytarna och bryter sig in.
In i den där lådan jag ska tänka utanför antagligen. Jag tänker mest på i morgon som är idag. Augustinus och Dante, deras ansiktslösa spöken gråter antagligen just nu, för att inte tala om Homeros. Det var inte meningen, jag skulle ju bara göra allt det andra innan och nu när jag inser hur mycket ni sagt och gjort så finns det inget jag kan göra åt saken. Förutom mer kaffe. Jag förundras över hur länge jag kan fundera över några få textrader, tänka över hur de tänkt och fnissa i det här tysta köket över att människor inte förändras. Allt cirkulerar, det han gjorde vill hon göra, sen när allt är gjort så dör man. Vissa hinner skriva om vad de vill, andra läser det och vill precis samma sak. Slutligen så sitter man någonstans och ångrar sig eller gläds över sitt eget liv. Man ärver kläder, smycken och ideal.
Ja, jag sitter och skriver i det här förbaskade worddokumentet och får för mig att författarnas tårar som rinner utav deras besvikelse ska innehålla någon slags information. Men ack så torrt det dalar, fy skäms Elsa Skagerberg, som samtidigt småler över den mänskliga renässansens oundvikliga straff. 
kanske
Carpe diem och allt annat
Folk har börjat läsa vad jag skriver, det är fruktansvärt läskigt. Betyder det att jag borde sluta? Vem skriver jag för, varför känner jag att detta elektroniska nät ska ha möjligheten att bevara vad jag tänkt i, hur länge som helst? Jag antar att alla söker odödlighet, mina försök består av profilbilder och vardagsprat i form av "jag kan inte sova" och "jag vet inte vart jag är på väg." Total förvirring, varsågod, läs och njut och gör inte som jag.
Jag vaknade 17:30 av att koppen med kaffe stod kvar där pappa lämnat den vid 10:30 och att mörkret sög ut luften ur mina sövda lungor. Jag gick upp och det var kallt överallt, inga kvarlevor från gårdagen, alltså, inga känslor. Ett halvt paket glass och några vändor i brödrosten senare så försvann jag och Marie ut på rundan efter mat, för att efter fyra timmar senare vara tillbaka där jag började, i sängen. Klockan är snart 05:00 och det är fortfarande mörkt ute, jag har vant mig vid att vänta på ljuset. I går natt skrattade jag tills det att jag grät och kunde inte sluta gråta, jag somnade någon gång, hulkandes utan anledning. Drömde om kriminalitet, död och att falla. Sen kaffekoppen, samtalet från Edina, en titt utanför ögonlocken för att snart falla tillbaka in i samma stup som jag från början snavat ner för. Den här dagen har bestått av samtal som handlat om gårdagen och framtiden, den har inte riktigt funnits själv, precis som när man lever genom andra. Det är en hägring av ett liv när ens eget snart torkar ut i väntan på den där oasen. Man pratar om vad man ska, vad man vill, vad man gjort och vem man vill göra allt med. Man drömmer om sakerna medan man sitter på en pizzeria i ett mörkt nerspolat Stockholm. Dagar man minns och dagar man glömmer. Jag antar att jag skriver för att kunna minnas det jag så lätt glömmer bort, det jag vet inte spelar någon roll om tio år. Alla småtimmar, en dag av ren överlevnad som aldrig skulle kunna jämföras med gårdagen som man pratat om och hyllat. Jag är rädd att det är dessa dagar som gör att vi vaknar dagen efter, för att se ett ljus, för att fortsätta mot den där oasen och för att uppskatta det vi föralltid kommer minnas.
there is something we need to do right now
Odysseusnattens errínyer
Det sker förändringar utan att jag har något att säga till om. Det gör mig verkligen inte förbannad, bara nyfiken på vad och vem som bestämmer. Jag tror att jag har tappat hälften av kunskaperna jag haft och bytt ut allt mot en och samma tankebana, vad vill jag?
Efter den tanken är allt oväsentligt. Jag bryter ner minsta ord nu, mest för att jag saknar meningen i meningarna. Visste ni att Odysseus betyder "hysa agg" eller till och med "hata"? Redan i mellanstadiet fick vi lära oss att "hata" är ett starkt ord, det fick man inte säga om potatisbullarna, men nu är det andra sådana. Bullar alltså. Nu är det universitetsregler och Odysséentvång. Man ska i deras bänkrader veta precis vad man är ute efter, man ska åtminstone vilja veta. Kunskapstörs och bullar, vilket jävla kalas. Livet är en fest och du är bjuden, du borde dessutom skaffa dig en tyrolerhatt och alla andra roliga livstillbehör som gör dagarna ljusare och nätterna längre. Jag låter fortfarande nätterna gå för att se vad som händer, den här kraften som skapar förändring visar sig aldrig.
Eller så har jag blandat ihop den med John Blund.
