Intro Afrika
Så vi kom iväg tillslut. Efter en taxiresa och två flygbyten som sammanlagt tog oss sexton timmar så var vi framme. Första inandningen efter bara ett par steg utanför flygplanet. Tjockt, hett, Afrika. Jämför Arlanda med Dar es Salaams flygplats och du har en översvämmning av metaforer. Som att jämföra en apelsin med en ärta. Solen med jorden. Du fattar. När man inser att värmen inne på flygplatsen inte är på grund av stängda fönster, utan raka motsatsen, det är då man skrattar. Jag skrattar fortfarande.
Vi har nu varit här i snart en månad. Man har börjat lära sig att saker som elektricitet och tid är andrahandsprioriteringar. Man har börjat förstå hur vit man faktiskt är. Man har insett hur frukt egentligen ska smaka.
Vi arbetar på en restaurang på ett femstjärningt hotell. Hur ett femstjärningt hotell kan vara femstjärning med en restaurang i det skick vi mötte den med är oklart. Det finns ingen ording, ingen reda. Varje dag har flera personer av personalen en mormor som har dött. Vissa har haft tre mormödrar som har dött den senaste månaden. Fast allt det där visste vi innan. Men det är som det alltid brukar vara. Man hör en sak, man kan se en plats på bild. Vi är här nu och allting ser helt annorlunda ut. Som när vi försökte fotografera det mest fantastiska ösregn man kan tänka sig.
Vi var på väg till ön Bongoya för en dagsutflykt och i väntan på en till medpassagerare tog vi oss en glass. (Glass är ingen storsäljare här, konstigt nog.) Efter att ha insett exakt hur många kråkor som omringat oss, så brakade det loss. Regn som hängt i luften i veckor forsade ner. Dånet, lukten av all torka som plötsligt lukras upp. Jag och Daniel under ett plasttak som som fick mig att tro att vi inte alls stod och åt glass inne i stan, utan mitt i djungeln vid detta fantastiska vattenfall. Fumlande, klibbiga fingrar, hakor nere vid fötterna. Efter ungefär sjutton bilder på fallet så försvann allt. Molnen skingrar sig, ljus flyter över alla pölar av vatten, man kan nästan se hur allt förångas och försvinner tillbaka upp, bort från all markhetta.
När vi sen tittar på bilderna av detta fantastiska regn ser det mest ut som något slags spill på en taskigt asfalterad lekplats.
Det finns så mycket att berätta, att försöka förklara, att spara och kapsla in och ha kvar. Trots att man vet hur löjligt det blir, löjligt oäkta och inte alls samma sak. Jag antar att man måste vara här. Men jag ska göra mitt bästa för att ge er bilden av min bild av Afrika.
Det är alltså inte den här bilden jag menar när jag skriver om min bild av Afrika.
Min bild av Afrika kommer snart. Stay tuned. Ingen reseblogg, bara här.
Vi har nu varit här i snart en månad. Man har börjat lära sig att saker som elektricitet och tid är andrahandsprioriteringar. Man har börjat förstå hur vit man faktiskt är. Man har insett hur frukt egentligen ska smaka.
Vi arbetar på en restaurang på ett femstjärningt hotell. Hur ett femstjärningt hotell kan vara femstjärning med en restaurang i det skick vi mötte den med är oklart. Det finns ingen ording, ingen reda. Varje dag har flera personer av personalen en mormor som har dött. Vissa har haft tre mormödrar som har dött den senaste månaden. Fast allt det där visste vi innan. Men det är som det alltid brukar vara. Man hör en sak, man kan se en plats på bild. Vi är här nu och allting ser helt annorlunda ut. Som när vi försökte fotografera det mest fantastiska ösregn man kan tänka sig.
Vi var på väg till ön Bongoya för en dagsutflykt och i väntan på en till medpassagerare tog vi oss en glass. (Glass är ingen storsäljare här, konstigt nog.) Efter att ha insett exakt hur många kråkor som omringat oss, så brakade det loss. Regn som hängt i luften i veckor forsade ner. Dånet, lukten av all torka som plötsligt lukras upp. Jag och Daniel under ett plasttak som som fick mig att tro att vi inte alls stod och åt glass inne i stan, utan mitt i djungeln vid detta fantastiska vattenfall. Fumlande, klibbiga fingrar, hakor nere vid fötterna. Efter ungefär sjutton bilder på fallet så försvann allt. Molnen skingrar sig, ljus flyter över alla pölar av vatten, man kan nästan se hur allt förångas och försvinner tillbaka upp, bort från all markhetta.
När vi sen tittar på bilderna av detta fantastiska regn ser det mest ut som något slags spill på en taskigt asfalterad lekplats.
Det finns så mycket att berätta, att försöka förklara, att spara och kapsla in och ha kvar. Trots att man vet hur löjligt det blir, löjligt oäkta och inte alls samma sak. Jag antar att man måste vara här. Men jag ska göra mitt bästa för att ge er bilden av min bild av Afrika.
Det är alltså inte den här bilden jag menar när jag skriver om min bild av Afrika.
Min bild av Afrika kommer snart. Stay tuned. Ingen reseblogg, bara här.