Elsa Skagerberg

Fy tusan vad snabbt en dag kan gå, trots att en dag ibland är viktigare än andra, så finns det alltid en och samma klump med timmar i den. Denna dag vaknade jag med ilningar i bröstet och (nej, inte CANCER!) Ilningarna var tid som gått och som nu var samlad i min mage och ända upp i halsen. Halsen fylldes med bröd och smör och kaffe och ägg och David och jag gick sen mot tunnelbanan. Allt folk såg normalt ut, Vällingby betedde sig som vanligt. Innan vi slaskade in på tåget så harklade jag upp en snorblodloska. Ångestloskan, den skrattade mig rätt i ansiktet. Tåget dundrade iväg på snöspåren och jag ville prata om min loska men det kändes som att alla morgontrötta blickar i vagnen redan var tillräckligt illamående. ”En vanlig tisdag.” Tuben kom tillslut till T-centralen och mind the gap when leaving the train gubbrösten ekade. David försvann med lyckliga steg mot sitt kärlekspalats, jag var kvar på äckelvagnen mot Hagsätra. Tjoff-tjoff-tjoff-tjoff, glo på globen. Efter några åkturer med lokaltrafiken bestämde jag mig för att stiga av vid rätt station, gå hem. Gå hem för att sen lämna hemmet med ett löfte om att lyckas. Självklart lyckades jag inte och ilningen förvandlades till en fucked up Me och som självtröst gick jag in på Historiska museet. ”Hur ska jag någonsin kunna se någon jag känner i ögonen igen?” Förlorarsnacket i huvudet sattes igång samtidigt som meddelanden med sorry im bad, im bad you know it fiskades ner på nallen med omsorg. Ensam på, antagligen, världens största museum. Nu var klockan en timme över tiden då jag hade valet att antingen göra rätt eller fel. Vissa dagar är faktiskt längre än andra, idag till exempel. Dagar då man vaknar upp med blodiglar (eller hur var det?) i magen, dessa dagar sitter i. Dagar då man bara gör val för sin egen skull, vågar inte tänka på andra. Sen slutar det ju oftast med att man går ner sig i museumträsket, gömmer sig på bussar, vägrar svara i telefon. Vägrar svara för det man gjort trots att det från början bara handlade om en själv. Får se ifall det blir någon högskola nästa år. Kanske året därpå. I vilket fall håller jag det nog för mig själv so you¨ll never know and I will never wake up like today again.

Det kanske är sant det där som dom säger att saker som betyder mycket blir meningslösa efter överkonsumtion? Så har det i alla fall blivit för mig och Facebook just nu, hoppas ny abstinens föds tills imorgon. I vilket fall. Något som slog mig under tandborstningen (där väldigt mycket ofta slår mig,) var att mina miniföräldrar börjat prata mer och mer med mig sen jag slutade gymnasiet. Jag pratar inte nu om mamma och pappa som faktiskt finns, utan mamma och pappa som bytt ut djävulen och ängeln på mina axlar. Mamma på vänster och pappa på höger. Dom säger åt mig vad som är viktigt och vad jag borde göra istället för att, som nu till exempel, sitta vid datorn för och alldeles för länge. Mini-mamma och mini-pappa brukar självklart bubbla ur sig citat som stor-mamma och stor-pappa säger i verkligheten. Enda skillnaden är att miniversionerna säger det endast då det är absolut nödvändigt och då jag vill lyssna. Som nu. MM(= MiniMamma) Pratar ofta om mina texter och att jag inte ska kasta chanser i sjön, precis som stormamma. MP(=MiniPappa) Pratar mest om risken med att slösa bort sitt liv. Yes, pretty serious stuff. MM och MP kommer också ihåg mer av vad mamma och pappa säger som jag gärna förtränger trots att jag vet viktigheten i det hela. Dom kan komma ihåg saker som att inte tända eldar, inte använda ord som ”viktigheten” och påminna mig om simpla saker som att ”mamma och pappa älskar dig.” Jag vet inte riktigt vart det här inlägget vill ta mig men kanske är det inte jag själv som ska åka till aha-landet. Någonstans borde jag ju känna mig själv bättre än någon annan? Någon annanstans vet jag att det alltid kommer att finnas två som jag vågar lita på, två som alltid väljer det dom vet gör mig mest lycklig. Saker slår mig ofta i badrummet och helst när jag borstar tänderna. Inlägg till bloggen till exempel som jag vet kommer bli AS-OSTIGA! Men ibland kan töntgrejer vara viktiga, saker som att stänga av spisen men också som att berätta för sin mami och papi att dom är det bästa som finns. Och att överkonsumtionsgränsen på dessa två är oändlig. P.s Ja Julia, dig älskar jag mest av allt, men mamma och pappa måste ju också få credd. D.s