The tide is high
Det var fyra år sen jag senast skrev. Fyra år. Då menar jag såklart inte generellt (pinsamt att inte skriva ett enda ord på fyra år). Jag menar såklart här, på bloggen.
Det har gått så lång tid att bloggar nu känns passé, utrotningshotade. Känslan påminner en om när man hittat sin gamla bärbara CD-spelare. Man trycker på play, sätter hörlurarna i öronen. Genom dessa sprids ljudet av Absolute music 41, spår 6, Atomic Kitten med "The tide is high". Tankar som tex; "Hur tusan kan den här manicken fortfarande fungera?" och "Varför kommer jag ihåg texten till den här?" dyker upp. Efter första tonerna kommer sentimentaliteten som en störtskur. Precis som när man påminns om sin gamla blogg, anno 2006, där första inlägget startar med:
"Just nu målade jag på rödglittrigt nagellack, och kan därför inte skriva något intressantare med mina handikappade fingrar."
Tolv år senare är allt en vacker gegga av minnen. En tacksamhet mot sig själv och de i sin närhet sprider sig i kroppen. Tacksamhet och självfallet funderingar. Varför minns vi saker som troligtvis inte har någon betydelse för vår överlevnad? Jag minns det där röda nagellacket med glitter. Jag kommer ihåg texten till låten "the tide is high". Jag är medveten om att jag inte är ensam om det här. Jag vet att fler som känner doften av syrén på våren kan erinra sig om sommaravslutningar i skolan, eller kanske känslan av att gå barfota i gräs för första gången på länge.
Men varför? Vilken del av mitt nutida eller framtida Jag har ett behov av att kunna texten till "the tide is high"? Den gör mig glad. Kanske inte för att den är en fantastiskt bra låt, utan för att den tar mig tillbaka till då jag tyckte att den var riktigt svängig. Vill minnet spara det glädjefyllda, ifall framtiden blir trist? Som en sorts lyckobank att gå till när dopaminet sviker? Det borde å andra sidan göra att nedstämda människor generellt skulle ta sig till fotolådan snarare än annan form av tröst? Det leder i sin tur till tanken om varför jag gick in på bloggen just idag. Varför gjorde jag det?
Det kan vara för att jag pratat med Julia idag, som i sin tur var på promenad med pappa igår, som för några veckor sedan sa att jag borde skriva i bloggen igen. Logiskt. Men jag har pratat med Julia flera gånger efter det att pappa nämnde bloggen, och varför skrev jag inte något samma dag som han sa det? Tesen har sina sprickor och frågan kvarstår.
Kanske är vissa människor mer benägna att tänka tillbaka, just för att det de minns är gott. Precis som att människans sug efter socker en gång i tiden var väsentlig för överlevnad har den nu, i allt överflöd, blivit en relativt onödig dragning. Men den finns kvar. Vi minns det som var för att hitta de näringsrika bären, för att komma ihåg vägen hem efter en lång resa, för att skilja gott från ont. Trots det kan jag inte svara på ifall "the tide is high" är en bra låt. Den är en del av ett minne.