Elsa Skagerberg

Nu börjar det verkligen närma sig "dags". Alltså, snart är det dags. Dagarna går mot oktober helt enkelt och O'boy vad sjukt nära det är.

Idag har det vart en helt perfekt september-dag, men tyvärr så har min kropp och hjärna vägrat samarbeta och jag har tvingats stanna inne. Vid sjutton-tiden så gjorde jag en lista på allt jag stoppat i mig under dagen, blev lite besviken kanske, men att ångra sig tar bara energi. Kanske är det dags för mig att verkigen satsa? Lägga upp ett mat-schema, motionera regelbundet och kanske låna grannens hund att rasta? Ska man börja så ska man i alla fall göra det nu. Så fort tanken flyger igenom huvudet - DÅ, NU, PANG! Om man säger i morgon så betyder det alltid aldrig, eller att "i morgon" är det nästa årets i morgon.

Listan fick mig dock att tänka på fler listor. Kalas-listor till exempel. "Snart är det dags" flög nämligen också igenom mig och jag ritade upp hur min kväll skulle se ut. Om allt går som jag vill att det ska, så blir det förhoppningsvis bra. Är det konstigt att vara nervös över något man själv inte kan bestämma över? Tid till exempel eller kalorierna i en chokladkaka. Man kan ju fråga sig vilken klänning jag kommer passa bäst i den 6e eller så kan man njuta av septembervädret som för övrigt är det bästa på länge.

Ibland när jag tänker på något som skrämmer mig så glömmer jag att andas. Efter kanske en eller flera andlösa minuter så slår hjärtat till och verkligheten tar över, "Andas för Fabelen!"

Idag stannade jag hemma från skolan. Huvudet och halsen gjorde ont, så jag tröst-åt, tröst-sov och tröst-glodde på tv. Sen så tröst-läste jag lite, det fick mig att vilja bli frisk igen. Det har knappt gått en hel dag, men Oj, vad uttråkad man kan bli. Och full av onödiga tankar som får en att sluta med det mest uppenbara i livet.

Nu så ska jag nog kolla på en tröst-film och kanske tröst-bada. Kanske ta några extra djupa andetag, som kompensation och tröst för allt jag glömt och drömt.

Uppenbarligen så är jag allergiskt mot Gorillor också. Ja, för han fick ju en kram sen efter att allt var slut.

Men Hej, Jag kanske ska ta det från början?

Ni vet att det finns en hel del humorprogram som går ut på att skämma ut hederligt folk. Dom gömmer kameror och filmar när de utsatta blir som våldtagna av "lustiga busstreck" och annat skoj som skadeglada människor njuter av att se en kall torsdagkväll. Idag var det tydligen min tur.

Jag hade precis fått ett samtal från Johanna om att hon var på väg till Gamla Stan till vårt planerade möte. Jag vandrade runt litet med Marie som prompt skulle låna en klänning från min garderob, och när vi var på väg upp för Tyska Brinken så ringer det i fickan igen. Ett nummer jag aldrig sett förr visas på displayen, och trots min telefonfobi, så svarar jag:

"Skagerberg?"
"Hallå? Är det Elsa?"
"Jajjamen?"
"Hejsan! Jag heter Anna och kommer från Box Delivery, du har ett paket här på Tyska Skolgrän, kan du hämta det nu?"
"Eh, Va? Ett Paket? Ja, jag är precis på väg dit!"
"Super, då väntar jag här, skynda dig!"

Jag berättar för Marie vad som sagts och samtalet går på om; "Vad fan har jag nu köpt, som jag sen glömt?"

När vi väl anländer till min hemmagränd så står där ingenting. Allt ser ut precis som vanligt förutom att det står någon skum mörkblå skåpbil lite längre bort i gränden.
Jahapp tänker jag och ringer upp den här "Anna från Box-Delivery."

"Hallå? Det är Elsa..?"
"Åh, Hej Elsa! Jag var tvungen att åka och lämna ett annat paket, är du framme?
"Ja, jag står här och väntar..."
"Jaha! Vad bra! Men då åker jag tillbaka då, det här var tydligen viktigt!"

Men Hjälp? Där står jag och väntar på något läskigt paket och Marie sa precis att hon tyckte att hon kände igen den där kvinnans röst... Efter ett tag ringer hon igen och säger att hon är på Tyska Skolgränd 2, vilket är konstigt, eftersom vi stått och väntat vid skolgränd 4. Men jag traskar dit och Marie försvinner upp två trappor för att hämta klänningen.

Gränden är helt tom och bakom den mörkblå skåpbilen står det faktiskt ett paket..! Ingen människa med Box-Delivery dräkt kommer dock fram och jag börjar bli otålig. Vad är det för något jävla paket?
Jag går fram, smidig som en panter, mot det enormt stora paketet. Kollar mig ständigt omkring efter arga paket-ägare men ingen tycks dyka upp. Jag är så nära nu att jag ser ett kuvert ligga på toppen av kartonglådan. Ingen är i närheten, så jag öppnar kuvertet.

Ett födelsedagskort utan text?
Allting känns otroligt skumt. Jag vill pilla på paketet. Riva loss presentpappret. Jag taffsar lite på en papperskant, extremt försiktigt! - Men det sker ändå.

Ur Paketet hoppar en jävla galen gorilla ut och tutar som en psykopat med ett signalhorn!

"TUIIUUET!"

Jag vet inte om jag dog för en kort sekund, men efter den 60dels minuten så skriker jag för full hals. Allt är galet, vad är det för någon apa? Efter några tafatta försök att vifta bort Gorillan så kommer något slags filmteam fram bakom en närliggande gränd. Fulla av förväntan och längst fram i ledet strålar Tilde Fröling.

"Hej Elsa! Du har visst kommit med i Mitt I Nyllet!"

Resten får du antagligen se på Kanal 6, någon gång i sept-okt. Kvinnan bakom verket var självklart JOHANNA JÄGBECK och jag hoppas verkligen att du förstår, att jag aldrig mer glömmer din födelsedag igen.

Äntligen finns det någonting att relatera till. Jag kommer aldrig komma på exakt vad det egentligen är, men huvudsaken är att det finns någonstans i det omedvetna. Som en slags hemlig free-of-charge-försäkring

Idag pratade vi litet om endorfiner på psykologin, så jag passade på att ta en joggingtur senare på kvällen.
Fungerade väl sisomsådär. Nu är det dags att duscha och förstöra frisyren som blev "Absolute-Fab". Men det är ju som alla säger, nothing lasts forever.

Förlåt, men det måste ske en förändring. Jag kan inte bara sitta här med samma kläder, samma frisyr, samma rum och samma saker. Jag kan inte snart bli arton år och ha samma doft. Nya lakan ska det bli, svarta kanske. Ny morgonrock? Svart? Oj vad svart går hand i hand med allt.

Mitt nagelband pajjade precis, jag skulle trycka in en för stor knapp i ett för litet knapphål. Jag har skoskav också.

Jag stod med saxen i handen framför spegeln i badrummet. Det var så nära den här gången, men jag väntar tills på tisdag. Ledsen Josefin men det blir kanske din frisyr - fast med lugg. Jag är som ett duracel-batteri, helt ostoppbar när det gäller det jag vet att jag vill ha. Synd att det sker mindre sällan och att förändringar inte växer på mitt skinn och i mina händer.

Nu är det tredje gången som något fel händer idag. Egentligen borde jag inte skriva när det är fel och speciellt inte när jag, tydligen, har två hemuppgifter som tynger mig. På fredag blir det pannkakor till lunch. Historia och Engelska C och just det, Svenska. Man märker när det är mycket, då blir mitt rum stökigt och man märker när man borde duscha, då smakar kroppen salt. Det är dubbelt upp av både och så vi säger att vi hörs i morgon, eller på fredag.

Hej hej.

Ibland önskar jag att allt fanns. Gud, Jultomten, Fallande önskestjärnor och tårtbitar på högkant. Jag önskar det så hårt ibland att det jag egentligen önskar försvinner. Det omöjliga övertalar mig att tänka fel. Det får mig att tänka att en fallande stjärna betyder mindre än vad den gjorde från början.

Aldrig förut har jag sett mig själv som en oslipad kniv, det var först igår som det kom på tal. Ibland har jag väl haft aningar om att den möjligheten finns och visst har jag aldrig tyckt att jag är helt perfekt. Men tydligen så är jag trubbig. Det går att fila, sägs det, alla knivar måste filas eller ibland bara poleras för att få den "skinande ytan." Smutsig på ytan men stark inuti. Fast nu när jag skriver så undrar jag verkligen om det stämmer.
Jag kan inte sluta tänka på att jag aldrig har varit vass. Det är underligt hur en inbillning kan få en att se helt nyköpt ut. Frågan är vad som händer när man är färdigslipad, som en vessad penna. Till slut blir den ju kortare och kortare - tills den försvinner. Man måste vessa för att kunna skära och skriva, även fast udden så lätt bryts av när den är som bäst.

Tur att man egentligen bara är en människa med ständigt nya frågor och aldrig tillräckliga svar.