Sartre förklarar
En sekund och samma igen
Den som lever får se
Det var ett tag sen och nu är det höst. Äntligen. Efter en sommar i Afrika och en sommar i Sverige så kan människan inte orka länge till utan en kall och grå höstdag. Ljuva, ljuva höst.
Återigen fylls gatorna av stressade fotsteg och blöta löv. Barn med rosiga kinder håller fröknarna i hand som bär termosar fyllda med varm choklad. I förorterna doftar det fallfrukt och i stan pumpar tunnelbanan igång. Förskräckt över hur snabbt det gick och med en hopplöst misslyckad plan om hur den ska klara ännu en vinter.
För er som läser (hej mamma och pappa) så betyder höst för Elsa Skagerberg alltid nystart. Ny kurs, nytt hopp om att springa igen, fler kluvna toppar och kanske en och annan hårlus. Och för att inte göra er besvikna och för att någonstans upprätthålla en varm tradition så kommer här en höstlista.
Att Göra:
- Påbörja och slutföra delkurs 1 i idéhistoria.
- Springa
- Förnya min legitimation
- Läsa på om Peking
- Starta ett sparkonto
- Undvika att färga håret
- Undvika att köpa saker jag inte behöver eller ens vill ha
- Vända varje krona
Intro Afrika
Vi har nu varit här i snart en månad. Man har börjat lära sig att saker som elektricitet och tid är andrahandsprioriteringar. Man har börjat förstå hur vit man faktiskt är. Man har insett hur frukt egentligen ska smaka.
Vi arbetar på en restaurang på ett femstjärningt hotell. Hur ett femstjärningt hotell kan vara femstjärning med en restaurang i det skick vi mötte den med är oklart. Det finns ingen ording, ingen reda. Varje dag har flera personer av personalen en mormor som har dött. Vissa har haft tre mormödrar som har dött den senaste månaden. Fast allt det där visste vi innan. Men det är som det alltid brukar vara. Man hör en sak, man kan se en plats på bild. Vi är här nu och allting ser helt annorlunda ut. Som när vi försökte fotografera det mest fantastiska ösregn man kan tänka sig.
Vi var på väg till ön Bongoya för en dagsutflykt och i väntan på en till medpassagerare tog vi oss en glass. (Glass är ingen storsäljare här, konstigt nog.) Efter att ha insett exakt hur många kråkor som omringat oss, så brakade det loss. Regn som hängt i luften i veckor forsade ner. Dånet, lukten av all torka som plötsligt lukras upp. Jag och Daniel under ett plasttak som som fick mig att tro att vi inte alls stod och åt glass inne i stan, utan mitt i djungeln vid detta fantastiska vattenfall. Fumlande, klibbiga fingrar, hakor nere vid fötterna. Efter ungefär sjutton bilder på fallet så försvann allt. Molnen skingrar sig, ljus flyter över alla pölar av vatten, man kan nästan se hur allt förångas och försvinner tillbaka upp, bort från all markhetta.
När vi sen tittar på bilderna av detta fantastiska regn ser det mest ut som något slags spill på en taskigt asfalterad lekplats.
Det finns så mycket att berätta, att försöka förklara, att spara och kapsla in och ha kvar. Trots att man vet hur löjligt det blir, löjligt oäkta och inte alls samma sak. Jag antar att man måste vara här. Men jag ska göra mitt bästa för att ge er bilden av min bild av Afrika.
Det är alltså inte den här bilden jag menar när jag skriver om min bild av Afrika.
Min bild av Afrika kommer snart. Stay tuned. Ingen reseblogg, bara här.
piprensning
Fast man vet aldrig. Det kan bli bättre. Jag kan lova saker och göra allting dubbelt upp. Jag skriver att jag ska springa minst en gång det här året. Det är et töntigt löfte, jag vet. Men det ger mig förhoppningen om att jag ska få löftet att tappa hakan när jag springer för andra eller kanske till och med trejde gången.
Ännu en nyårsafton har alltså passerat. Ännu ett år. Allting är självklart överskattat, överarbetat. Det är en dag då jag firar att ett år tar slut, eller att ett nytt tar sitt första kliv. Det är vår gemensamma födelsedag då vi firar allt vi inte hann göra men också, allt som kommer att bli. Det är dagen då vi sammafattar allt. Dagen vi minns saker vi förträngt eller saker vi aldrig vill glömma. Dagen då alla ska vara samlade trots att vi egentligen borde vara för oss själva för att tänka igenom ifall vi är någonting på riktigt eller bara avmålade tobaksutrustningar.
Och mitt bland all reklam om dieter och miljonvinster dök det här upp.
Här kommer den.
Pappa
DET EVIGA
Väl formar den starke med svärdet sin värld,
väl flyga som örnar hans rykten;
men någon gång brytes det vandrande svärd,
och örnarne fällas i flykten.
Vad våldet må skapa är vanskligt och kort,
det dör som en stormvind i öcknen bort.
Men sanningen lever. Bland bilor och svärd
lugn står hon med strålande pannan.
Hon leder igenom den nattliga värld
och pekar alltjämt till en annan.
Det sanna är evigt: kring himmel och jord
genljuda från släkte till släkte dess ord.
Det rätta är evigt: ej rotas där ut
från jorden dess trampade lilja.
Erövrar det onda all världen till slut,
så kan du det rätta dock vilja.
Förföljs det utom dig med list och våld,
sin fristad det har i ditt bröst fördold.
Och viljan, som stängdes i lågande bröst,
tar mandom, lik Gud, och blir handling.
Det rätta får armar, det sanna får röst,
och folken stå upp till förvandling.
De offer du bragte, de faror du lopp,
de stiga som stjärnor ur Lete opp.
Och dikten är icke som blommornas doft,
som färgade bågen i skyar.
Det sköna du bildar är mera än stoft,
och åldren dess anlet förnyar.
Det sköna är evigt: med fiken håg
vi fiska dess guldsand ur tidens våg.
Så fatta all sanning, så våga allt rätt,
och bilda det sköna med glädje!
De tre dö ej ut bland mänskors ätt,
och till dem från tiden vi vädje.
Vad tiden dig gav, må du ge igen,
blott det eviga bor i ditt hjärta än.
21.12.02.20
Jag är inte helt säker, men jag tror att jag är i lägenheten själv för första gången. Min lägenhet och jag har lite kvalitetstid och jag hatar det. Plötsligt är det dammigt här. En droppande kran i köket och mina fjärtar är det enda som låter. Snörvel. Det är fruktansvärt. Jag ligger i sängen med fötterna på huvudkudden som en annan Pippi Långstrump och bara stirrar på bordet som det borde plockas undan på. Det som hela tiden var tanken var ju just det här. Jag skulle vara själv. Stå på mina egna ben så att säga och inte låta dem ligga och sprida sin arom där man sen ska smeka nästippen.
Vilket fiasko. Vilket underbart fiasko. I godispåsen låg tre påsar nöt- créme. Två av dem var upprivna och helt genomsugna på innehåll. Jag såg det och saknar dig därför ännu mer. Det är inte samma sak utan dig och inte för att vara den som är den men, det kommer det aldrig att vara. Kom hem.
Gratis läsning
Jag är kissnödig, jag är snuvig, jag är mitt uppe i början av mitt liv.
Här på grand ser man alldeles för mycket. Det finns för mycket att tråna efter. För många liv att beundas av. Samtidigt, vill jag bli kvinnan i kostymen? Helst av allt så vill jag analysera alla andra. Skapa deras liv utifrån några sekunders ögonkontakt, för att sen känna mig nöjd. Jaha. Då vet man hur ett liv med bokföring som prio ett ser ut. Efter några timmar spelar ingenting längre någon roll. Det finns då inte längre någon skillnad på folk och folk. Ingen vet hur man hittar till toaletten. Inte en enda själ vet hur nattbussarna går. Om man vill gå vidare, vart ska man då? Har du några förslag?
Vad hände egentligen med livets skola. Med att erhålla kunskapen om allt. Efter några timmar här finns inte längre någon beundran. Den alkoholgrötiga massan imponerar inte riktigt. Alla fantasier om mig själv bärandes portfölj är som bortspolade.
Sen så finns det paren. Personerna som firar diamantgruvsbröllop här på grand och som har färdats ända från knäckebyträsk för att komma hit. De som aldrig har bråttom och som kan dö vilken minut som helst. De som enligt portföljspersonerna har misslyckats eftersom att de står på kartan som de okunniga och misslyckade. Samtidigt är det dessa som aldrig frågar. De hittar vägen själva.
Sen så finns det personalen. Personerna man känner till lite bättre. Folk som har rest och sett andra världar och sen nöjt sig med det här. Det oändligt lugna.
Mitt i allting sitter jag själv och glor. Fastnar aldrig med blicken på något särsklit. Fortsätter att fantisera ihop ett liv där ingenting utesluts.
Och fan vad det blåste idag. Update.
Annars så är pappa i Afrika nu. Mamma är ensam hemma och ringer konstant. Julia har ett polygamiskt förhållande med Nima och KTH. Marie jobbar, sover, men är trots det den bästa vännen i världen. Edina pluggar, Felix jobbar, Nicole rider ner i träsk.
Ja, ni fattar. Det är höst precis så som den ska vara i början av November. Kaos. Vad som inte längre är kaos är jag och Daniel. Jag kan inte hitta något passande ord som skulle betyda motsatsen till kaos, men det är precis vad det är. Det är underbart. Det är förmodligen förklaringen till mina minskade tangentspillerier. Helt klart värt.
yrseltext
Just nu sitter jag på Grand och orkar knappt resa mig när människor kommer hit och vill hänga in sina dyngsura rockar. Jag bar runt på alla mina ägodelar för två dagar sen och nu känns en trenchcoat som alldeles för mycket att lyfta.
Hade det här inträffat för tre år sedan hade jag gått hem, badat i kanske fem timmar och blivit skrynklig så att det skulle räcka med veck till dagen efter, kollat på någon snyftrulle och ätit mig illamående tillsammans med första bästa chokladglass. Nu vågar jag knappt tänka tanken. Nu behöver jag alla extra slantar och när jag inte jobbar så tar jag itu med saker. Ta itu, vad som nu menas med det, men det är vad man gör här i det så kallade vuxenlivet.
Och samtidigt som jag för tillfället får det att låta värre än att drunkna i de frusna tårarnas sjö eller att spela schack med döden lite för länge, så är det underbart. Jag har ju faktiskt valt det här själv. Inte sjukdomen så klart. Den valde mig (varför?!) men vuxensituationen. För mot alla odds så är vuxen inget man blir utan något man väljer att vara. Och om vuxenvalet inräknar att hålla ut genom att lida på den plats från vilken man får ut pengarna till sin hyra eller att skippa hela, jag ger upp biten, så väljer jag det alla gånger. Jag väljer för att jag kan och jag kan för att jag har valt att kunna.
please mind the gap
I morgon gapar jag efter tårta och förhoppningsvis dyrt kött. Efter det så kommer jag att fortsätta gapa tills den dagen då jag stänger munnen och är nöjd (låt det aldrig ske). Just nu - gapa efter kunskapen om webbdesign.
Julia Skagerberg
När jag efter en tids ickephotoboothande öppnar programmet hittar jag det här. Då - skratt. Nu - stor saknad.
Jag tror att jag stannar här ett tag till
Tvi på att den där plikten alltid ska kalla. Hörs när vi törs.
Dagen E
Nu ett febrilt mailande till människor som aldrig lärt sig den gyllene regeln. Olika nyanser av stinkande damparfym. En ensam kvinna i foajén som utsätter den andra parten av hennes telefonkonversation för alla möjliga slags verbala hemskheter.
Igår var dagen D. Den dagen om halvåret som Elsa Skagerberg städar. Maniskt. Att städa maniskt förklaras i sin fulla prakt när jag njuter av att sortera pärlor och viker strumporna i färgskalor. När jag med fingrarna undersöker dammkorn som jag sen talar illa om, suger upp och trots allt detta, aldrig lyckas bli klar. Efter kanske tre timmar påminns jag om hunger och kissnödighet. Fortsätter därför att städa badrummet. Köket. Klarar inte av att titta på vardagsrummets brutala förfall av boktravar och souvernirnallar som inte hör hemma på denna jord. Ofta slutar det hela med depression då jag inser att det är försent för att dammsuga igen eftersom att klockan är fem på morgonen. Jag förbannar mina grannar och deras sovvanor för att sen bli sur över att jag måste sova i min nybäddade säng.
Efter dagen D så slutar jag städa totalt. Rummet står i sin gloria av renhet i kanske en vecka. Efter två veckor förvandlas golvet till ett hav av papper och kläder. Det enda som syns från mitt forna jag är dammsugarslangens kvävda rör.
Det hela är på ett sätt väldigt komiskt. På ett annat sätt, så väldigt tragiskt. Jag river upp det städade eftersom att jag inte har en aning om var jag förlagt allt som brukade ligga framme. I städmanins hetta ska allt försvinna. Efter ruset finns inga minnen kvar av var jag lagt internetbanksdosan eller valsedeln. Jag har glömt min geniala plan för hur strumporna ska förvaras och kastar därför alla dessa fotvärmare, i panik, överallt. Precis som allt annat.
Dagen D är alltså över. Jag är på jobbet och jag börjar bli sjuk. Dammsugaren står kvar i mitten av rummet, där den varit placerad föralltid. Min brorsdotter Matilda fyller atron idag och jag känner mig gammal.
Allt är som vanligt helt enkelt, inget extraordinärt, inget höganäskrus. Bara jag och det här inlägget som ger er mer anledning till att undra över vad tusan jag sysslar med egentligen.
Arbetet
Det sveper kalla vindar längst fötterna. Öppna fönster, lukten av utblåst cigarettrök och vissa gälla röster som hörs mer än andra i massan av festfolket. Under dansgolvet och middagsborden är jag placerad. Mitt jobb består av att vänta på att folk ska sluta ha roligt. Att de ska inse att det ju faktiskt är onsdag och att det är en dag i morgon också. Jag av alla människor vill att kalaset ska ta slut. Gå hem när det är som bäst för fan. Gå hem nu. Varannan vatten och skoskavsplåster. Tänk på barnvakten. Sista bussen?
Nej. Det är så fel det möjligen kan bli. På ett sätt är det härligt att vara tillbaka. Att åter igen få se spektaklet och vara en bit av lösningen till kaoset. På ett annat sätt är det fruktansvärt. Jag är tillbaka och allt är precis som det var. Samma hunger och svordomar över att ha glömt matlåda. Samma krypande smärta av att sitta i samma ställning. Att stå i samma skor. Att vänta till bristningsgränsen med att äta ett äpple som säkert legat här i flera dar.
Ändå är jag kvar. Jag och alla andra arbetare som suckar över omständigheterna och svär tyst åt gästerna. Är vi kvar för att vi behövs eller för att vi behöver bli behövda? Vad skulle du göra utan mig och vad skulle jag göra utan dig. Vad skulle tack göra utan varsågod och finns det en genuin snällhet bortom de undermedvetna tankarna om att må bra över sin generositet?
Gud vad alla behöver alla för att överleva. Och trots att jag just nu bara sitter och väntar så vet jag att, omedvetet eller ej, så är festfolket tacksamma över ytterklädernas beskyddare, ja, jag..
Sista biten av festpusslet innan taxibilar och busschaufförer tar över. Ytterrocken, väskan, åh där var ju mitt läppglans. Allt det där. Någonstans vill man bara vara en större bit av det som gör folk tacksamma, för att tillslut tacka sig själv.
Sista natten utan jacka
Eviga klorofyll
Jag är så utmattad. Borde verkligen inte känna mig trött, inte någonstans, gör det ändå. Det har hänt så fruktansvärt mycket under så kort tid. Eller, när jag tänker efter, så är det inte alls kort tid. Under en lång tid har det hänt ganska lite. Nu är allt sammansmält till kort tid och många händelser. Är det därför folk nära döden insisterar på att livet var för kort? Det gick för snabbt när det egentligen handlade om att man haft för mycket tid på sig. Man väntade tills i morgon och tio år senare blev någonstans ett dygn. Något som dock alltid inträffar är att sommaren går för fort. Nu regnar det och efter det här kommer det inte att bli varmt igen. Kanske några solstänk i augusti, möjligtvis en stråle i september, sen är vi tillbaka. Tillbaka till snöskottningen på hustak, ras från stuprännor, stad i stearinljus och iskalla händer.
Trots det finns det hos mig alltid en längtan till hösten. Barnsligt nog så kan min födelsedags inträffande ha med saken att göra. Men främst, hösten betyder alltid en ny start. Nyinköpta block, pennor och pärmar. Kläder i svart, grått och marinblått, träd i rött, gult och orange. Strumpor i skorna. Doften av löv som har fastnat vid avloppsbrunnarnas breda silar, nyfallet höstregn på gammal sommarsandig kullersten och den brända lukten av några månaders stående kakelugn som nu tänts. Hösten är sommarens brutala förfall. Allt somnar igen men människorna vaknar. Något maniskt uppstår hos oss. Man har nu vilat, är trött på att njuta av att vila. Ett slags fingerpirr, alla idéer, all inspiration vid årstidsskiftningen blommar ut i samma stund som löven dör och faller till marken. Jag kommer på mig själv med att sammanfatta året med start från förra hösten. Jag fyllde tjugo och satte för första gången min fot på Stockholms universitet. Jag har träffat människor jag aldrig vill släppa taget om och jag har än en gång insett problematiken i min beslutsångest. Snart en ny termin, nytt ämne, nya kunskaper. Jag fortsätter med försöken till att hitta en röd tråd genom mina val av ämnen. Koncentrationssvårigheter har gjort att jag alltid hittar något som är mer intressant, roligare och mer värt att lägga ner dyrbar tid på. Den här hösten blir förhoppningsvis annorlunda.
Något som trots allt är annorlunda är du. Du är här och ingenting är som det var. Skrev jag att sommaren gått snabbt? Det gjorde den. Allt är ett minne som jag aldrig vill glömma. Aldrig låta ens en liten del av den försvinna eller beblandas med något annat. Den var en dröm man borde ha skrivit ner efter att man vaknat.
Den här hösten blir annorlunda. Jag är mer säker nu. Sommaren är höstens moder och hösten är sommarens mördare, sådant är livet. Allt som finns kvar är det vi minns, nuet och det vi hoppas ska hända. Allt som behövs är ett riktigt bra startskott. Allt som behövs är vilan innan hösten och kraft att sätta igång detta fingerpirr. Som tur är så finns du kvar. Vi överlevde och jag är helt säker på att den här hösten blir annorlunda. Låt mig leva i klichén och låt mig säga att du är min sommar som aldrig får ta slut.
Anteckningar av en dröm
Du och jag går på rad över en solhet åker. Vi promenerar längst en redan nergången stig i mitten av detta hav av vete och allt ljud jag är van vid finns ingenstans här. Allt som är kvar från stan är låten som jag fått på hjärnan, jag nynnar tyst. Du ber mig sjunga högre. Sverige har inte varit med om den här hettan på åratal, eller kanske någonsin. Jag går bakom dig och det ilar till i benet när min nakna fot kupas över en hård kotte. Snart ser jag vattnet du pratat om. Allt ligger helt stilla, som om vinden smält och lagt sig som ett hett täcke och bytt ut sjöns ytspänning. Plagg för plagg regnar av på bryggan, snabba, lätta fotsteg över det upphettade trät. Jag småspringer, tar sats och klyver snart den ljumma ytan och känner hur lugnet från vattnets svalka smeker mig.
Värmen bränner fortfarande när vi vaknar ur det som jag nu ser tillbaka på som en dröm, hungern skriker. Kropparna är mjuka av hettan, håret droppar av sjövattnet ner längst ryggen. Utsikten från skogsdungen upp mot ängarna är obeskrivlig. Du säger någonting till mig, din röst blandas med de synliga intrycken, jag vänder mig om. Det känns som evigheter sen du kysste mig.
Ge i gen
Det är någonting med pappa och luftcirkulation. Jag märker när jag kommer hem hur köksfläkten är igång. Minns att vi aldrig haft stänga dörrar hemma för att det stoppat luftrundgången, hur fönstren måste stå öppna ett tag trots att alla insisterar på att det är svinkallt.
Jag tar efter så mycket från mina föräldrar. Kommer inte på mig själv förens efteråt med vad jag sysslat med. Små saker som att humma för mig själv, rulla tuggummin till små bollar och placera på platser man sen glömmer bort. Det finns ingen som sagt åt mig att lägga smörkniven och osthyveln bredvid varandra vid skärbrädan, jag gör det för att så gör vi.
Det är så märkligt att tänka att jag är formad av personer som inte bara är mamma och pappa, utan verkliga människor med mer liv än det man som barn ser. Jag kommer alltid vara deras avbild. Vad jag än gör och hur jag gör det är en del av deras verklighet blandad med små influenser från mig själv, kanske min fantasi. Allt tillsammans är jag. Jag och varenda person och varelse är avbilder som har, efter varje nytt liv, gett en egen tappning på hur livets ska levas genom blandningen av de två som först format en.
I varje enskild människa finns det så mycket mer än den själv. Ju mer jag tänker på det, och ju mer personer jag hittar som skapat den person man blir, ju mer fantastiskt blir det. Jag undrar om man någonsin väljer själv. Ifall man kan lägga till något hos sig själv som man aldrig sett någon annan göra. För det måste ju ha börjat någonstans, och hur kan något man aldrig sett, dyka upp som en vana, bara hos en själv?
Det är självklart inte bara föräldrarna, men det är ju där allt börjar. Efterhand dyker förebilder och motsatsen till de upp, för att ge oss möjlighet att välja gott från ont. Vi väljer utifrån den uppfostran vi fått. Vad som är bra enligt mig är präglat av dem som lärt mig vad som är rätt och fel enligt dem, och så vidare till begynnelsen. Allt detta ger mig känslan av en enorm samhörighet till allt och alla. För någonstans har det börjat och efter det har vi alla bara gjort små val som skiljer oss från varandra.
Just nu sitter jag i min säng med täcket svept runt mig, frusna fingrar utanför och frisk luft insupandes i lungorna. Fönstret står öppet, cirkulationen är viktig. Jag känner hur mamma och pappa sover tungt i rummet intill. Varenda liten del av mig är så lycklig över att det är just de två som från början gett mig allt.
P.s Var tvungen att kolla upp gener och arvsmassa för att stilla min nyfikenhet, jag slutade när jag läste det här:
Det finns ingen inbyggd fysiologisk eller cellulär mekanism som kan avläsa behovet av nya gener, utan sådana uppstår som en spontan och slumpmässig process.
Man blir ju nästan religiös. D.s
glömt men drömt
