Elsa Skagerberg

Jag är inne på mitt tjugoandra levnadsår och om det inte vore för alla bilder som publiceras på facebook så skulle jag säkerligen fortfarande plocka upp skräp från gatan för att sen ta hem och konstruera gubbar av. Men det är helt enkelt inte acceptabelt. Grymma värld. Jag måste, precis som alla andra, skriva en tenta som jag själv anmält mig till, för att sedan gå vidare i livet och göra allt det där som bara måste göras.

Fick jag välja (ja tack) så skulle det just nu vara sommar. Jag skulle sörpla alldeles för starkt kaffe och snuset skulle kosta 10:- dosan. Kanske skulle jag vara placerad under något slags träd, en ek kanske, men jag vill inte ge er fel bild och projicera tjuren ferdinand på er. Vi säger en asp. Jag skulle sitta där och ha kunskapen om att alla jag älskar har det bra. Jag skulle sitta där och plötsligt få ett infall av att anlägga en stengång och allting skulle vara fullt möjligt. Jag skulle sitta där igen efter att jag tröttnat på stengången och det skulle vara fullt förståligt för man tröttnar faktiskt projekt man precis påörjat. Faktiskt.

Gud vilket larveri. Tid och pengar Elsa, tid och pengar. Prioriteringar, anpassningar, nedskärningar, balans.

Just nu är jag ett praktexempel på vad man inte ska göra när man är ung och frisk och har hela livet framför sig.

Och det är just det. Någonstans mellan mina öron har någonting kommit fram till att jag har en nedrans massa tid. Någonstans där inne finns ett litet jag under aspen och detta lilla jag tar över totalt. Speciellt i stressiga sammanhang som till exempel vid hemtentor och viktiga möten. Då kan jag plötsligt få för mig att en sekund går väldigt långsamt, intala mig att den gör det, och tro på det. Jag gör det just nu.

Och det kan väl omöjligt gå tid när man inte gör någonting?