Elsa Skagerberg

Det springer runt vindar utanför och stör mig när jag försöker att hålla mig vaken. Äntligen har jag ätit middag och försökt att verkligen höra hur tyst det kan bli i den här lägenheten. Det kan bli märkligt tyst, fast inte som när jag försöker att somna och hör mina hjärtslag spela på trumhinnorna. Egentligen så vaknade jag nyss av en idé som försvann så fort mitt blod kom tillbaka till huvudet, sen kom hungern. Och sen alla krystade försök tillbaka till den där tanken som verkligen slog mig hårt. Jag tror att det är dags för mig att försöka växa upp, det kanske var idén från början med mitt liv, och det var kanske det som väckte mig nu. Fast det tror jag verkligen inte, jag har snarare för mig att det handlade om en enorm jävla lekpark där katter var stora som blåvalar och floder av kallsvett fylldes av badande kungar, moget. 

Julafton igen för tjugonde gången är över, och jag fick precis det jag behöver. Nej, rimmen har inte riktigt släppt än, men än sen. Ok, jag ska sluta, men nu när natten blivit morgon vill jag helst tjuta. Berätta för mig snälla, vem du nu än är, varför gör jag så här? Vad får mig att söka, krångla, böka, alldeles för mycket kröka. Nej, OPn var helt okej, det är inte vad jag menar, men mer allt jag försenar - mig själv som exempel, "din kropp är ett tempel." Och om försäkringen inte täcker så får jag hoppas att klapparna räcker, som betalning så klart, helt uppenbart, inte det? Vem vet, inte jag i vilket fall, konstig mening det där, vilket fall? Ja, man vill undra, borde börja slumra, fast jag svamlar, ramlar, faller - som du hör inget nytt skvaller. Nu var det jul igen och julen varar än till påska, men plötsligt så var det inte sant, som en jäkla klippbrant, vem ser det när man rusar fram och har brott begått, helt öppet och utan nät faller man som en begagnad enkät om något man skrivit på och glömt, eller drömt, går inte att skylla på att minnet är tömt, för det är oändligt stort och ljuset går så fruktansvärt fort. Snabbare än blixten, hur tusan är det möjligt, begrebbet är ju löjligt. Typ som jag är nu, fast mer kul, god jul. 

Årets mörkaste dag ska tydligen vara idag, vad man ska göra med den informationen vet jag inte. Vara glad över att det är över, mörkret alltså. I början av mörkrets slut sitter jag tyst med den där känslan som är så fruktansvärt ovanlig. En form av lugn lycka och samtidigt nervositeten över lyckan, att den som mörkret försvinner tillsut, precis som allt annat. Det betyder å andra sidan att det föds nytt av allt, snö och tö etc. Jag är rädd att så mycket av det jag bestämt mig för inte följer ramarna, snön kommer smälta igen, jag kommer känna sådär igen, om inte mer, större. 

Kväll och natt igen och jag ligger på mage i min säng, nya byxor och gamla tankar. Vad saknar man mest när allt försvinner? Idag klippte jag mig, eller nej, någon annan gjorde det, och han missuppfattade tydligen allt jag sa. INTE FÖR KORT, INTE! Klippt och skuret, jag går ut igen om ett halvår. Jag kommer nog att sakna luft en del, och kanske stockholms mörka vintervatten. Jag ligger som sagt i min säng och blickar ut över rummet där hela min vardag blänger tillbaka, vad vill ni mig era skumma fakturor och oläst kurslitteratur?