Elsa Skagerberg

Två av stammisarna är här ikväll. Han som vakterna kallar för Henrik och som aldrig hänger in sin rock då han vet att han alltid blir sist kvar. Kvinnan med det tvivelaktigt överspacklade ansiktet, med hårtestarna som ser så krampaktigt lockade ut. Hon som saknar två tänder och som alltid har med sig en ny kavaljer för kvällen.
Jag själv har suttit ner alldeles för länge. Samtidigt som jag vill resa mig, sträcka ut alla mina senor och ben som känns så fruktansvärt stela, så orkar jag inte röra mig. Jag sitter tryckt mot stolen som om det var jag och den, för alltid. En slags människa och möbel symbios. Men det hade aldrig fungerat. Du stol, är för hård. Du hjälper mig aldrig, du tvingar mig rentav att kröka min rygg. Jag gör inte dig till en bättre stol och du gör verkligen inte mig till en bättre människa.
Nu äter jag min andra muffin för kvällen. Jag är egentligen törstig men vågar inte riskera att bli hjälplöst kissnödig. Så tragisk är situationen. Här sitter jag krökt och kraftlös, oundvikligt törstig men samtidigt så tröstlöst medveten om konsekvenserna av att dricka ett glas vatten.

 

Frågar folk vad jag sysslar med så svarar jag att jag arbetar på hotell. Räcker inte det måste jag utveckla. Jag måste beskriva min position. Jag benämner det jag gör med ett försök av stolthet i rösten. Garderobiär. Garderobiär? Folk får för sig att det inte är vad det är. De tror att det är direkt taget ur franskan, att det är något vackert. Men jag fortsätter. Alltså, Jag hänger in rockar, kläder, pälskappor för det mesta. Sen väntar jag. Sen hänger jag ut dem.

Tystnad. Jaha. Men du studerar också? Nej. Det är vad jag är just nu. För man är vad man gör. Det är så man värderas på den sociala marknaden. Jag är snäppet över städarna. Jag är tacksam.

 

Nu hänger det en ensam kappa kvar. Det är hennes. Kvinnan med den, för kvällen, spanske kavaljern. Hon med två borttappade tänder. Hon med tre omsorgsfullt lockade, sönderblekta hårslingor. Jag sitter alltså och väntar på att hon ska gå hem. Denna kvinna som jag har betjänat så många gånger. Som jag har hundratals förutfattade meningar om men ingen respekt för. Jag kröker ryggen lite till. Är iskall om fötterna. Tillslut kommer hon, känner av parfymen först. Verkligen inte Chanel. Inte alls som dem andra. Den här kvinnan är en joker. Mot alla odds går hon och den spanske mannen hem och jag förstår först inte att detta kvällspass äntligen är över.

Nytt år, nya listor, nya löften. Allt jag skriver ner på papper som ska göras. Alla uppenbara misslyckanden. Vad som skrivs är skrivet, endast. Vad som görs i verkligheten är alltid en helt annan sak. Precis som att en målning föreställande en pipa inte är en pipa, utan en målning. Det kommer aldrig att bli någonting att placera i mungipan. Ungefär exakt så är mina löften till mig själv. Avbilder, försköningar av ett jag som aldrig kommer att bli.

Fast man vet aldrig. Det kan bli bättre. Jag kan lova saker och göra allting dubbelt upp. Jag skriver att jag ska springa minst en gång det här året. Det är et töntigt löfte, jag vet. Men det ger mig förhoppningen om att jag ska få löftet att tappa hakan när jag springer för andra eller kanske till och med trejde gången.

Ännu en nyårsafton har alltså passerat. Ännu ett år. Allting är självklart överskattat, överarbetat. Det är en dag då jag firar att ett år tar slut, eller att ett nytt tar sitt första kliv. Det är vår gemensamma födelsedag då vi firar allt vi inte hann göra men också, allt som kommer att bli. Det är dagen då vi sammafattar allt. Dagen vi minns saker vi förträngt eller saker vi aldrig vill glömma. Dagen då alla ska vara samlade trots att vi egentligen borde vara för oss själva för att tänka igenom ifall vi är någonting på riktigt eller bara avmålade tobaksutrustningar.