Elsa Skagerberg

Nytt år, nya listor, nya löften. Allt jag skriver ner på papper som ska göras. Alla uppenbara misslyckanden. Vad som skrivs är skrivet, endast. Vad som görs i verkligheten är alltid en helt annan sak. Precis som att en målning föreställande en pipa inte är en pipa, utan en målning. Det kommer aldrig att bli någonting att placera i mungipan. Ungefär exakt så är mina löften till mig själv. Avbilder, försköningar av ett jag som aldrig kommer att bli.

Fast man vet aldrig. Det kan bli bättre. Jag kan lova saker och göra allting dubbelt upp. Jag skriver att jag ska springa minst en gång det här året. Det är et töntigt löfte, jag vet. Men det ger mig förhoppningen om att jag ska få löftet att tappa hakan när jag springer för andra eller kanske till och med trejde gången.

Ännu en nyårsafton har alltså passerat. Ännu ett år. Allting är självklart överskattat, överarbetat. Det är en dag då jag firar att ett år tar slut, eller att ett nytt tar sitt första kliv. Det är vår gemensamma födelsedag då vi firar allt vi inte hann göra men också, allt som kommer att bli. Det är dagen då vi sammafattar allt. Dagen vi minns saker vi förträngt eller saker vi aldrig vill glömma. Dagen då alla ska vara samlade trots att vi egentligen borde vara för oss själva för att tänka igenom ifall vi är någonting på riktigt eller bara avmålade tobaksutrustningar.