Besudlad hjärna, skriver på reservbatterierna
Kom fram till, för typ kanske, tre sekunder sen, att min hjärna är helt och hållet nersmutsad av bloggvärlden och internet i allmänhet. Allt jag orkar och behöver tänka när startsidan flärpat upp sig är "facebook, notifications, chatt." För att sen övergå till "blondinbella, kenza och - väntafanshit, har någon taggat mig på den där bilden?"
Att jag orkar och allt jag skulle kunna ha tid att göra, hur kan ingenting tillfredsställa mig på samma sätt som internet gör? Nu snackar vi inte ens porr mina vänner, nu pratar vi om det förstnämnda.
Så hur gör jag då för att tvåla in mig och tvätta bort denna snuskiga vana som är en del av hela jävla världen? Frågan "kan" är möjlig, men vill jag? Denna oändliga källa av möjligheter och kunskap som internet ger oss, är den för mäktig för mig och mina rödspräckligt torra ögon? Har jag kastat bort nätets spindel? Och hur jävla långt bort från ungdomens lyckliga dagar kastar jag mig själv, genom denna enorma väv av kommunikation och tidsbortkastning.
Berättade jag att min hjärna är tömd? Taskigt läge för en kvinna som gärna avslutar ett blogginlägg med en moralkaka, får bli en banalkaka eller en analkaka istället.
Lite frisk luft gör dig gott, sa skrattmåsen till aborren.
Gråa hår och så
Shit, jag vet att jag har sagt det här förut men jag säger det igen, jag läste precis igenom den här bloggen.
La märke till att den har existerat sen tvåtusensex och oj, har jag det?
Känns kusligt att läsa om den här tjejen som skriver om läxor och glass. Hon skriver om känslor jag glömt, om stunder jag tappat bort och hon påminner mig på ett irriterande sätt om ett bättre jag. Jag sprang och jag trodde på ödet. Nu sitter jag stilla, tänker logiskt, vet vad jag kan och inte kan, har steriliserat min fantasi.
Kan man utvecklas bakåt i tiden? Kan jag i sådana fall få tillbaka mitt långa hår och lite muskler.
Jag ser en bild på mig själv och kopplar inte, jag ser inte ut så längre.
Jag skrev på ett annat sätt, jag levde på ett annat sätt, jag tänkte på ett annat sätt. Jag undrar som fan, hur kan en person under tre år bli så mycket annat än vad hon var?
Visst, självklart, absolut och så, jag är jag och ingen annan men att tiden går såhär snabbt gör fan att jag känner mig gaggig.
To be continued
För några dagar sedan skrev jag en lista över vad jag vill uppnå med tvåtusennio. Med det menar jag vad jag vill hinna och lyckas göra, saker jag vill slutföra och åstadkomma. Jag har börjat förstå att ifall jag vill sätta igång med något så är det listor som gäller. Är det kanske en "handla på konsum skada"?
I vilket fall så är det typ såhär listan ser ut, fast tänk er en skrivstil mer lik en sjuårings:
* Lyckas logga in på min internetbank
* Hitta en passande utbildning för mina intressen
* Hitta lite intressen, gärna befintliga
* Läsa minst fem böcker
* Fånga en fisk
* Sätta på löpskorna, rutinerat
* Lära min minst en låt på guran
* Ta tillbaka locktången
* Bygga något, vad som helst. Gärna ett armborst
* Trampa igång matlagningskunskaperna, det finns mer än rostbröd och fil.
* Ge blod
Det var kanske tjugo saker till, men det kan jag återkomma till när jag vågar.
Det skapades också en lista över vad jag faktiskt redan gjort -09, den var inte riktigt lika lång:
* Jobb, jag skaffade ett jobb och jag jobbar.
* Slutade med snasket. Får se hur länge det håller den här gången, än så länge är det tre veckor.
* Plockade fram cykeln, 50 meter om dagen till jobbet duger.
* Köpte ett par stadiga kängor som inte ger mig skoskav. (Vuxenpoäng?)
* Skapade en mapp för viktiga papper (som faktiskt redan nu går att bläddra i, apseriöst.)
Inte riktigt lika fyllig som ni ser.
Jag återkommer med avcheckningar under året, tror att jag ska slå vad med mig själv om något också, en morot. Något som drar mig åt rätt håll, för hur svårt kan det vara? 