Elsa Skagerberg

Jag är så utmattad. Borde verkligen inte känna mig trött, inte någonstans, gör det ändå. Det har hänt så fruktansvärt mycket under så kort tid. Eller, när jag tänker efter, så är det inte alls kort tid. Under en lång tid har det hänt ganska lite. Nu är allt sammansmält till kort tid och många händelser. Är det därför folk nära döden insisterar på att livet var för kort? Det gick för snabbt när det egentligen handlade om att man haft för mycket tid på sig. Man väntade tills i morgon och tio år senare blev någonstans ett dygn. Något som dock alltid inträffar är att sommaren går för fort. Nu regnar det och efter det här kommer det inte att bli varmt igen. Kanske några solstänk i augusti, möjligtvis en stråle i september, sen är vi tillbaka. Tillbaka till snöskottningen på hustak, ras från stuprännor, stad i stearinljus och iskalla händer. 

Trots det finns det hos mig alltid en längtan till hösten. Barnsligt nog så kan min födelsedags inträffande ha med saken att göra. Men främst, hösten betyder alltid en ny start. Nyinköpta block, pennor och pärmar. Kläder i svart, grått och marinblått, träd i rött, gult och orange. Strumpor i skorna. Doften av löv som har fastnat vid avloppsbrunnarnas breda silar, nyfallet höstregn på gammal sommarsandig kullersten och den brända lukten av några månaders stående kakelugn som nu tänts. Hösten är sommarens brutala förfall. Allt somnar igen men människorna vaknar. Något maniskt uppstår hos oss. Man har nu vilat, är trött på att njuta av att vila. Ett slags fingerpirr, alla idéer, all inspiration vid årstidsskiftningen blommar ut i samma stund som löven dör och faller till marken. Jag kommer på mig själv med att sammanfatta året med start från förra hösten. Jag fyllde tjugo och satte för första gången min fot på Stockholms universitet. Jag har träffat människor jag aldrig vill släppa taget om och jag har än en gång insett problematiken i min beslutsångest. Snart en ny termin, nytt ämne, nya kunskaper. Jag fortsätter med försöken till att hitta en röd tråd genom mina val av ämnen. Koncentrationssvårigheter har gjort att jag alltid hittar något som är mer intressant, roligare och mer värt att lägga ner dyrbar tid på. Den här hösten blir förhoppningsvis annorlunda.

Något som trots allt är annorlunda är du. Du är här och ingenting är som det var. Skrev jag att sommaren gått snabbt? Det gjorde den. Allt är ett minne som jag aldrig vill glömma. Aldrig låta ens en liten del av den försvinna eller beblandas med något annat. Den var en dröm man borde ha skrivit ner efter att man vaknat. 

 Den här hösten blir annorlunda. Jag är mer säker nu. Sommaren är höstens moder och hösten är sommarens mördare, sådant är livet. Allt som finns kvar är det vi minns, nuet och det vi hoppas ska hända.  Allt som behövs är ett riktigt bra startskott. Allt som behövs är vilan innan hösten och kraft att sätta igång detta fingerpirr. Som tur är så finns du kvar. Vi överlevde och jag är helt säker på att den här hösten blir annorlunda. Låt mig leva i klichén och låt mig säga att du är min sommar som aldrig får ta slut. 

Du och jag går på rad över en solhet åker. Vi promenerar längst en redan nergången stig i mitten av detta hav av vete och allt ljud jag är van vid finns ingenstans här. Allt som är kvar från stan är låten som jag fått på hjärnan, jag nynnar tyst. Du ber mig sjunga högre. Sverige har inte varit med om den här hettan på åratal, eller kanske någonsin. Jag går bakom dig och det ilar till i benet när min nakna fot kupas över en hård kotte. Snart ser jag vattnet du pratat om. Allt ligger helt stilla, som om vinden smält och lagt sig som ett hett täcke och bytt ut sjöns ytspänning. Plagg för plagg regnar av på bryggan, snabba, lätta fotsteg över det upphettade trät. Jag småspringer, tar sats och klyver snart den ljumma ytan och känner hur lugnet från vattnets svalka smeker mig.

 Värmen bränner fortfarande när vi vaknar ur det som jag nu ser tillbaka på som en dröm, hungern skriker. Kropparna är mjuka av hettan, håret droppar av sjövattnet ner längst ryggen. Utsikten från skogsdungen upp mot ängarna är obeskrivlig. Du säger någonting till mig, din röst blandas med de synliga intrycken, jag vänder mig om. Det känns som evigheter sen du kysste mig.