Elsa Skagerberg

Hej blogg.se och den här dagen. Hejdå kakorna som jag precis åt upp och välkommen illamående! Tiden rinner iväg som blod ur en mensfitta och jag försöker verkligen inte längre. Jag har gett upp mina studier och ser fram emot sommarens praktik, jag går till jobbet och tänker på hur härligt det kommer bli att gå hem och jag somnar med förhoppningar om att vakna, snart. Jag har lyckats plocka med mig ännu en plåtbit hem, den är röd och vit och väldigt vacker (ingen håller med.) Den hade legat i två dagar helt ensam utanför vårt kungliga slott och väntat på en trevlig adoptivmamma - jag. Slutsats? Jag plockar fortfarande med mig skräp hem och tänker att det där rymdskeppet jag velat göra skulle kunna behöva den här biten. Dags att ta tag i saker och ting, plocka ner sakerna från hyllan och vaxa benen. Jag biter på naglarna lite smått, vilket betyder att min karaktär som ickebitare håller på att förstöras. Jag är ju en hälsosam människa med välvårdat yttre som utan några som helst omständigheter skulle vika sig för frestelser. Sen så finns det ju alltid undantag. 

Jag hade nästan glömt bort hur det känns att böla till en film på det där sättet. När man redan från början bestämt vem av alla i ens liv som är karaktärerna och inte har en aning om att han dör eller gifter sig med fel kvinna. Att hon tar tåget hon inte borde gjort eller att plikten går före allt. Det blir så märkligt att se när man inte bara har sin egen syn på det hela, utan vet precis hur den andre känner, vad han gjorde i den sekunden, vad man själv borde gjort. Sen eftertexter och pinsamma nerkylda tårar som porlar ner i mungipan och under hakan. Sen escape, verklighet, tystnad, tagen på bar gärning. Vad tusan sitter jag och gör? Nej Elsa, det där var inte ditt liv.