man har så kul med
Pang, där sprack all entusiasm.
Hur kan man ens försöka skriva om något man inte känner för? Jag måste känna för att göra, u see, jag är en obotlig odygdspåse. Den där asken toffifee hjälpte mig inte alls, inte heller lakritsbåtarna. Vad gör man då? Istället sitter jag och försöker med allt annat, allt som inte alls har med det relevanta att göra. Tänker att jag verkligen behöver en skinnpaj. Räknar sprickorna i underläppen och klär mig i pappas slipover. Varför finns det alltid så mycket mer än det man borde som man borde just när man borde göra det enda man borde.
Gud vilket töntigt inlägg tänker ni, jag också, men eftersom att det här är just precis vad som inte ska göras så känns det ju så fruktansvärt viktigt just nu. Skriv vad fan som helst, vänta till sista minuten, hur mycket är klockan förresten?
Jag tror att jag börjar förstå vem jag kommer bli, eller snarare, äntligen fattar jag att jag är redan. Hur kan jag då ändra. Vart någonstans läste jag att när jag blir gammal så kommer jag att lyssna på det jag lyssnar på idag, jag kommer klä mig så som jag klär mig nu?
Så hemskt, och hur räknar man en delad spricka? 
Hermeneutisk diarré
Jag skulle vilja skriva ett par ord, och då menar jag inte två stycken ord utan en hel del. En hel del ord är en obestämd mängd, indefinita bokstavsklasar med framställningsformsproblem utan stilistiska märkvärdigheter. Jag skriver strunt helt enkelt, som vanligt och hur länge jag än skriver, hur mycket jag än klickar ner så gör det inte mina ord eller fraser betydelsefulla, orden lever inte längre.
Jag behöver inte skriva mer än att den här dagen gör mig galen, men det gör jag.
Nu kommer det mer text, jag äter choklad. Jag äter choklad istället för att kunskapstörstande surpla i mig Hultmans överviktigt informativa texter, om texter. Jag har ont i nacken, jag skyller på det, hur kan jag läsa en bok med nackbesvär? Man läser med ögonen, man äter med munnen, men Hultman, den djäveln bör insugas med nacke, rinna ner i ryggradskotorna för att sen stanna där, bosätta sig och föröka sig. Kunskap föder kunskap?
Någonstans inne på universitetets bibliotek förstod jag felet med böcker. De är redan skrivna.
Varför ska jag konkurrera med modern till upptäckten, hur kan jag ens försöka?
Vad jag vill ha sagt, skrivet, vad jag vill berätta är det jag vill säga, bara jag. Jag ska på något sätt skriva om allt till mitt, för att lära mig historiken. Efter det mina vänner, blir det vatten till vin, från text till tomma blad till text igen, min text och knoppande, blossande, levande ord.
Klockbiten slår tjugo över
Sista inlägget som nitton borde skrivas i någon form av glädjespurt. Varför lyckas inte tankarna om systemet väcka ens ett leende?
Jag sitter fortfarande i samma rum som jag haft möjlighet att sitta i, i nu snart, tjugo år. Vad är annorlunda?, jag är större, luktar parfym och höstkyla. Mitt golv är täckt av papper med uppgifter och ansvar, jag äger inte ens ett skrivbord och en oanvänd dammsugare ligger och gör motsatsen till vad den borde. På min säng ligger tvätt, alltså kläder och dessa kläder är de jag kommer bära som tjugoåring. Pinsamt.
Kommer jag se annorlunda ut i morgon? Kommer jag att lukta på ett annat sätt, smaka på ett annat sätt? Kommer jag se på saker med tjugo år gamla ögon och vad fan menas med det, jag har ingen aning. Kommer jag att veta något i morgon som jag inte vet idag?
Jag antar att allt i livet och speciellt födelsedagen är påhittat, ingenting händer ju utan att man själv bestämmer sig för det. Men betyder det att jag borde tvinga mig själv till att bli så stor. Vill jag och vågar jag, kan jag inte, inte äta tårta, och förbli jag som det förvirrade barn jag fortfarande känner mig som?
Någonstans vill jag, jag vet inte om jag och min dumma nyfikenhet samarbetar med klockan, men låt det oundvikligt bestämda styra. För ok, jag godkänner denna livsdödande process, hugg in ännu ett år i min nacke och stoppa mig med tårta, gör det. Få mig att lämna denna totala förvirring och skriv in mitt namn på att även jag har klarat mig till den här tårtbiten i livet.
Snö
Förlåt för att jag dödat oss. Jag måste det för att veta att jag lever även utan dig. Vad betyder allt annars?
Du har betytt allt, det är därför. Förlåt.
Jag åkte tillbaka från dig inatt, för första gången åkte jag hem igen, ifrån dig. Jag önskar att jag visste vad jag letar efter, något som är bara Elsa antar jag. Jag måste vakna, bara jag, ensam.
Nu kommer mörkret, nu faller snön.
2a oktober
Jag vet inte, jag vet ingenting.