Elsa Skagerberg

Jag håller på att bli sjuk. Jag känner det överallt och jag förstår ingenting. Jag har ju vägrat i flera veckor nu, sagt högt och tydligt till mig själv att förkylningar är ingenting för mig. Och så sköljer det över en som en jävla toalettspolning. Klart som korvspad att det ska komma nu, precis när man börjar bli klar med allt. Precis när man ska tillåta sig att vara ledig i två dagar. I samma sekund som man slappnar av så tar alla förträngda bacillusker över precis allt. Man slappnar av. Man spiller kokhett te över hela tangentbordet, man får för sig att männsikor som passerar är kulisser. Man går konstant omkring med halvstängda ögon och det enda man orkar fundera över är varför snor är grönt ibland. Varför är det det?

Just nu sitter jag på Grand och orkar knappt resa mig när människor kommer hit och vill hänga in sina dyngsura rockar. Jag bar runt på alla mina ägodelar för två dagar sen och nu känns en trenchcoat som alldeles för mycket att lyfta.

Hade det här inträffat för tre år sedan hade jag gått hem, badat i kanske fem timmar och blivit skrynklig så att det skulle räcka med veck till dagen efter, kollat på någon snyftrulle och ätit mig illamående tillsammans med första bästa chokladglass. Nu vågar jag knappt tänka tanken. Nu behöver jag alla extra slantar och när jag inte jobbar så tar jag itu med saker. Ta itu, vad som nu menas med det, men det är vad man gör här i det så kallade vuxenlivet.

Och samtidigt som jag för tillfället får det att låta värre än att drunkna i de frusna tårarnas sjö eller att spela schack med döden lite för länge, så är det underbart. Jag har ju faktiskt valt det här själv. Inte sjukdomen så klart. Den valde mig (varför?!) men vuxensituationen. För mot alla odds så är vuxen inget man blir utan något man väljer att vara. Och om vuxenvalet inräknar att hålla ut genom att lida på den plats från vilken man får ut pengarna till sin hyra eller att skippa hela, jag ger upp biten, så väljer jag det alla gånger. Jag väljer för att jag kan och jag kan för att jag har valt att kunna.

Försöker piffa till den här bloggen med min egen kunskap för webbdesign. Jag kan ingenting om webbdesign. Dessutom så är jag hungrig vilket gör irritationsnivån på dessa försök högre än (valfri rockstjärna på sjuttiotalet). Jag livnär mig på min hemska andedräkt som, ifall den vore tecknad, skulle gå att skära igenom och läggas på fat. Jag vet inte om jag är trött. Internet har fuckat mitt liv. Eller så är det mitt eget fel, men att skylla på sig själv är ju som att pissa på sig själv. Det är redan den sjätte oktober. Det är alltså dagen innan dagen då jag föddes för tjugoett år sen. En stormig höstnatt med piskande trädgrenar mot danderyds fuktiga fönster. En nybliven mamma har precis spytt på en nybliven pappas sko. Ett nyfött barn kravlar upp mot moderns bröst och planerar på att stanna där. Jag stannade inte. Jag tvingades, precis som alla andra, att lära mig gå, tala. Jag kastades in i mitt liv som människa, helt utan förvarning. Begreppet tid och att tiden går lyckades jag undvika att förstå. Kanske är det därför som jag just nu ligger i min säng med hakan kvar i hallen. Gapandes över min egen ålder. Tjugoett är ingen ärofylld ålder. Det är den gapande åldern. Man gapar efter framtid och man gapar efter insikt. Man gapar efter allt helt enkelt. För mycket, mister hela stycket.
I morgon gapar jag efter tårta och förhoppningsvis dyrt kött. Efter det så kommer jag att fortsätta gapa tills den dagen då jag stänger munnen och är nöjd (låt det aldrig ske). Just nu - gapa efter kunskapen om webbdesign.