yrseltext
Jag håller på att bli sjuk. Jag känner det överallt och jag förstår ingenting. Jag har ju vägrat i flera veckor nu, sagt högt och tydligt till mig själv att förkylningar är ingenting för mig. Och så sköljer det över en som en jävla toalettspolning. Klart som korvspad att det ska komma nu, precis när man börjar bli klar med allt. Precis när man ska tillåta sig att vara ledig i två dagar. I samma sekund som man slappnar av så tar alla förträngda bacillusker över precis allt. Man slappnar av. Man spiller kokhett te över hela tangentbordet, man får för sig att männsikor som passerar är kulisser. Man går konstant omkring med halvstängda ögon och det enda man orkar fundera över är varför snor är grönt ibland. Varför är det det?
Just nu sitter jag på Grand och orkar knappt resa mig när människor kommer hit och vill hänga in sina dyngsura rockar. Jag bar runt på alla mina ägodelar för två dagar sen och nu känns en trenchcoat som alldeles för mycket att lyfta.
Hade det här inträffat för tre år sedan hade jag gått hem, badat i kanske fem timmar och blivit skrynklig så att det skulle räcka med veck till dagen efter, kollat på någon snyftrulle och ätit mig illamående tillsammans med första bästa chokladglass. Nu vågar jag knappt tänka tanken. Nu behöver jag alla extra slantar och när jag inte jobbar så tar jag itu med saker. Ta itu, vad som nu menas med det, men det är vad man gör här i det så kallade vuxenlivet.
Och samtidigt som jag för tillfället får det att låta värre än att drunkna i de frusna tårarnas sjö eller att spela schack med döden lite för länge, så är det underbart. Jag har ju faktiskt valt det här själv. Inte sjukdomen så klart. Den valde mig (varför?!) men vuxensituationen. För mot alla odds så är vuxen inget man blir utan något man väljer att vara. Och om vuxenvalet inräknar att hålla ut genom att lida på den plats från vilken man får ut pengarna till sin hyra eller att skippa hela, jag ger upp biten, så väljer jag det alla gånger. Jag väljer för att jag kan och jag kan för att jag har valt att kunna.
Just nu sitter jag på Grand och orkar knappt resa mig när människor kommer hit och vill hänga in sina dyngsura rockar. Jag bar runt på alla mina ägodelar för två dagar sen och nu känns en trenchcoat som alldeles för mycket att lyfta.
Hade det här inträffat för tre år sedan hade jag gått hem, badat i kanske fem timmar och blivit skrynklig så att det skulle räcka med veck till dagen efter, kollat på någon snyftrulle och ätit mig illamående tillsammans med första bästa chokladglass. Nu vågar jag knappt tänka tanken. Nu behöver jag alla extra slantar och när jag inte jobbar så tar jag itu med saker. Ta itu, vad som nu menas med det, men det är vad man gör här i det så kallade vuxenlivet.
Och samtidigt som jag för tillfället får det att låta värre än att drunkna i de frusna tårarnas sjö eller att spela schack med döden lite för länge, så är det underbart. Jag har ju faktiskt valt det här själv. Inte sjukdomen så klart. Den valde mig (varför?!) men vuxensituationen. För mot alla odds så är vuxen inget man blir utan något man väljer att vara. Och om vuxenvalet inräknar att hålla ut genom att lida på den plats från vilken man får ut pengarna till sin hyra eller att skippa hela, jag ger upp biten, så väljer jag det alla gånger. Jag väljer för att jag kan och jag kan för att jag har valt att kunna.
Kommentarer
Trackback