Och mitt bland all reklam om dieter och miljonvinster dök det här upp.

Här kommer den.
Pappa
DET EVIGA

Väl formar den starke med svärdet sin värld,

väl flyga som örnar hans rykten;

men någon gång brytes det vandrande svärd,

och örnarne fällas i flykten.

Vad våldet må skapa är vanskligt och kort,

det dör som en stormvind i öcknen bort.



Men sanningen lever. Bland bilor och svärd

lugn står hon med strålande pannan.

Hon leder igenom den nattliga värld

och pekar alltjämt till en annan.

Det sanna är evigt: kring himmel och jord

genljuda från släkte till släkte dess ord.



Det rätta är evigt: ej rotas där ut

från jorden dess trampade lilja.

Erövrar det onda all världen till slut,

så kan du det rätta dock vilja.

Förföljs det utom dig med list och våld,

sin fristad det har i ditt bröst fördold.



Och viljan, som stängdes i lågande bröst,

tar mandom, lik Gud, och blir handling.

Det rätta får armar, det sanna får röst,

och folken stå upp till förvandling.

De offer du bragte, de faror du lopp,

de stiga som stjärnor ur Lete opp.



Och dikten är icke som blommornas doft,

som färgade bågen i skyar.

Det sköna du bildar är mera än stoft,

och åldren dess anlet förnyar.

Det sköna är evigt: med fiken håg

vi fiska dess guldsand ur tidens våg.



Så fatta all sanning, så våga allt rätt,

och bilda det sköna med glädje!

De tre dö ej ut bland mänskors ätt,

och till dem från tiden vi vädje.

Vad tiden dig gav, må du ge igen,

blott det eviga bor i ditt hjärta än.

21.12.02.20

Det är någonting med att klicka på "nytt inlägg". Någonting hoppfullt. En förhoppning om ett genombrott. Ett genombrott som uppenbarligen aldrig kommer att bryta ut.

Jag är inte helt säker, men jag tror att jag är i lägenheten själv för första gången. Min lägenhet och jag har lite kvalitetstid och jag hatar det. Plötsligt är det dammigt här. En droppande kran i köket och mina fjärtar är det enda som låter. Snörvel. Det är fruktansvärt. Jag ligger i sängen med fötterna på huvudkudden som en annan Pippi Långstrump och bara stirrar på bordet som det borde plockas undan på. Det som hela tiden var tanken var ju just det här. Jag skulle vara själv. Stå på mina egna ben så att säga och inte låta dem ligga och sprida sin arom där man sen ska smeka nästippen.
Vilket fiasko. Vilket underbart fiasko. I godispåsen låg tre påsar nöt- créme. Två av dem var upprivna och helt genomsugna på innehåll. Jag såg det och saknar dig därför ännu mer. Det är inte samma sak utan dig och inte för att vara den som är den men, det kommer det aldrig att vara. Kom hem.