Elsa Skagerberg

Det är någonting med pappa och luftcirkulation. Jag märker när jag kommer hem hur köksfläkten är igång. Minns att vi aldrig haft stänga dörrar hemma för att det stoppat luftrundgången, hur fönstren måste stå öppna ett tag trots att alla insisterar på att det är svinkallt. 

Jag tar efter så mycket från mina föräldrar. Kommer inte på mig själv förens efteråt med vad jag sysslat med. Små saker som att humma för mig själv, rulla tuggummin till små bollar och placera på platser man sen glömmer bort. Det finns ingen som sagt åt mig att lägga smörkniven och osthyveln bredvid varandra vid skärbrädan, jag gör det för att så gör vi.

Det är så märkligt att tänka att jag är formad av personer som inte bara är mamma och pappa, utan verkliga människor med mer liv än det man som barn ser. Jag kommer alltid vara deras avbild. Vad jag än gör och hur jag gör det är en del av deras verklighet blandad med små influenser från mig själv, kanske min fantasi. Allt tillsammans är jag. Jag och varenda person och varelse är avbilder som har, efter varje nytt liv, gett en egen tappning på hur livets ska levas genom blandningen av de två som först format en.

 I varje enskild människa finns det så mycket mer än den själv. Ju mer jag tänker på det, och ju mer personer jag hittar som skapat den person man blir, ju mer fantastiskt blir det. Jag undrar om man någonsin väljer själv. Ifall man kan lägga till något hos sig själv som man aldrig sett någon annan göra. För det måste ju ha börjat någonstans, och hur kan något man aldrig sett, dyka upp som en vana, bara hos en själv?

Det är självklart inte bara föräldrarna, men det är ju där allt börjar. Efterhand dyker förebilder och motsatsen till de upp, för att ge oss möjlighet att välja gott från ont. Vi väljer utifrån den uppfostran vi fått. Vad som är bra enligt mig är präglat av dem som lärt mig vad som är rätt och fel enligt dem, och så vidare till begynnelsen. Allt detta ger mig känslan av en enorm samhörighet till allt och alla. För någonstans har det börjat och efter det har vi alla bara gjort små val som skiljer oss från varandra.

 Just nu sitter jag i min säng med täcket svept runt mig, frusna fingrar utanför och frisk luft insupandes i lungorna. Fönstret står öppet, cirkulationen är viktig. Jag känner hur mamma och pappa sover tungt i rummet intill. Varenda liten del av mig är så lycklig över att det är just de två som från början gett mig allt.

P.s Var tvungen att kolla upp gener och arvsmassa för att stilla min nyfikenhet, jag slutade när jag läste det här: 

Det finns ingen inbyggd fysiologisk eller cellulär mekanism som kan avläsa behovet av nya gener, utan sådana uppstår som en spontan och slumpmässig process. 

Man blir ju nästan religiös. D.s