Gatupoesi/erkännandet
Ok, här kommer erkännandet. Eftersom jag inte har en annan dagbok förutom datorn nuförtiden, så blir det här avslöjandet sker. Uttalandet om tröttheten, godisvräkandet och de plötsliga förkylningarna.
Nu förtiden sitter jag tömd på tid. Jag är arton år, snart student, lycklig student? Just det, är jag? Igår kväll läste jag igenom en gammal skrift av mig själv, ok, en gammal jävla dagbok. Då var jag tolv år och från texterna så kunde jag likväl vara vid den ålder jag är nu. Samma uppenbara problem, en gnagande stress som jag aldrig gör eller tydligen gjorde någonting åt. Men då var det kanske mer välkommet, nu måste man ju veta,
Den här dagen och kvällen har ägnats åt tänkande och kurerande av mig själv. Jag är sjuk igen. Jag ville kolla på bröderna lejonhjärta, jag ville äta det där brödet som vi brukade ha hemma förr. Jag ville passa i en tröja i storlek 154. Jag ville tillbaka helt enkelt och sanningen i det fick mig att böla, gråta framför filmen, gråta åt Tengil och Jonathan. Fyfan vad pinsamt! Längtan gör det ännu tommare, ännu meningslösare. Jag har ju allt nu, det är vad jag försöker förklara för mig, vem jag nu är eller vill vara. Jag har familjen som älskar mig även fast jag knappt klarar matten, jag har vännerna som ringer, trots att jag aldrig vågar svara. Jag har pojkvännen som vet hur man älskar, som ger mig allt. Pojkvännen jag drömmer om även fast han finns på riktigt. Det är saknaden av det jag inte vet att jag vill ha som skrämmer mig, den som får mig att glömma att uppskatta det jag har. Det är att känna till hela min vardag som får mig att leta efter gömda hålor att leva i, att ha en mening i.
Efter filmen och glufsande av magnumglassar i miniformat, rostade fettobröd och lakrits så klarade jag inte av mer. Försökte få fason på mig, duschade och gick ut. Flydde, hoppades igen på att världen därute skulle vara annorlunda. Det enda som hände var att jag drogs till det jag alltid känt till, storkyrkan, gunghästen i börsparken och nationalmuseet. Dagen var en typisk söndag. Familjer var ute, äldre par och jag. Jag som jag är när jag tänkt för mycket, när jag behöver "egen-tid" och när jag gråter av att se solen glittra över riddarfjärden. När jag gråter bakom snattade solglasögon som bara skulle kostat mig 25:- och när jag tänker tillbaka, framåt och på nuet som inte alls är som det borde vara.
Nu är jag hemma igen. Dagen är uppslukad och nerspolad av saker jag redan upplevt. Dagen då jag borde förstått något, utfört något. En söndag som kunde format hopp om att jag klarar av mig själv. Nu sitter jag här med nyinköpta damtidningar och en pocketbok i prisklass F. En pocketbok för kvinnor över 30, som gett upp hoppet om ett lyckat äktenskap och jag försöker att inte känna igen mig i dessa kvinnors liv, men det gör jag! Inte i själva kärlekstraumat och inte heller i problemet över mannen som inte var den man tänkt sig. Men i tankarna. Tankarna om hur det kunde sett ut egentligen. Osäkerheten och skuldkänslorna av att inte leva livet fullt ut. Hur kan detta drabba mig? Jag uppskattar ju fortfarande A. Lindgrens filmer! Jag inbillar mig ibland att mitt äldsta gosedjur blir avundsjukt när jag skaffar ett nytt, vilket jag gör då och då. Hur kan jag vara i mitten av mina tankar som tolvåring samtidigt som jag känner igen mig själv i ett framtidsperspektiv? Jag känner dessa personer så väl, att människan jag borde vara nu, inte har någon plats.
Ibland letar jag i dessa damtidningar, som är anpassade för den åldersgrupp jag är i nu, efter svar. Jag borde äga en röd klänning, det är "arton år."
Det blir krångligt ibland eftersom jag inte uppskattar studentlivet. Jag blir inte stupfull, jag röker inte, jag hatar när telefonen ringer och jag avskyr konceptet "fika."
Ibland måste man träffa vänner och fika. Jag gillar vänner, men det är någonting med att "ta en fika" som stör mig. Att betala för att sitta still och dricka någon modern version av kaffe med mjölk med ett namn ingen vanlig svensk orkar uttala. Vaddå frappochino typ.
Man kan väl säga att jag just nu befinner mig i en kropp som jag ständigt orkar hitta fel på, som vilken kvinna som helst. Att jag tänker på problem jag någonsin kommer ha, har haft eller som jag nu strider mot. Jag får lätt för mig att ifall jag utsätter mig för alla oändliga tankar, alla frestelser och för allt jag inte egentligen borde göra, på en gång, så behöver jag inte någonsin göra det igen. Den handlingen är fel. Jag vet det eftersom jag prövar den minst två gånger i veckan och aldrig någonsin försvinner frågorna eller sugen. Tiden då jag försöker hitta "mig själv."
Jag vet ju att jag aldrig är en annan än just mig själv, men jag vill bara hitta det jag som jag uppskattar mest med mig just nu, nu i nuet, vad det nu är. Som vilken människa som helst.
Nu förtiden sitter jag tömd på tid. Jag är arton år, snart student, lycklig student? Just det, är jag? Igår kväll läste jag igenom en gammal skrift av mig själv, ok, en gammal jävla dagbok. Då var jag tolv år och från texterna så kunde jag likväl vara vid den ålder jag är nu. Samma uppenbara problem, en gnagande stress som jag aldrig gör eller tydligen gjorde någonting åt. Men då var det kanske mer välkommet, nu måste man ju veta,
Den här dagen och kvällen har ägnats åt tänkande och kurerande av mig själv. Jag är sjuk igen. Jag ville kolla på bröderna lejonhjärta, jag ville äta det där brödet som vi brukade ha hemma förr. Jag ville passa i en tröja i storlek 154. Jag ville tillbaka helt enkelt och sanningen i det fick mig att böla, gråta framför filmen, gråta åt Tengil och Jonathan. Fyfan vad pinsamt! Längtan gör det ännu tommare, ännu meningslösare. Jag har ju allt nu, det är vad jag försöker förklara för mig, vem jag nu är eller vill vara. Jag har familjen som älskar mig även fast jag knappt klarar matten, jag har vännerna som ringer, trots att jag aldrig vågar svara. Jag har pojkvännen som vet hur man älskar, som ger mig allt. Pojkvännen jag drömmer om även fast han finns på riktigt. Det är saknaden av det jag inte vet att jag vill ha som skrämmer mig, den som får mig att glömma att uppskatta det jag har. Det är att känna till hela min vardag som får mig att leta efter gömda hålor att leva i, att ha en mening i.
Efter filmen och glufsande av magnumglassar i miniformat, rostade fettobröd och lakrits så klarade jag inte av mer. Försökte få fason på mig, duschade och gick ut. Flydde, hoppades igen på att världen därute skulle vara annorlunda. Det enda som hände var att jag drogs till det jag alltid känt till, storkyrkan, gunghästen i börsparken och nationalmuseet. Dagen var en typisk söndag. Familjer var ute, äldre par och jag. Jag som jag är när jag tänkt för mycket, när jag behöver "egen-tid" och när jag gråter av att se solen glittra över riddarfjärden. När jag gråter bakom snattade solglasögon som bara skulle kostat mig 25:- och när jag tänker tillbaka, framåt och på nuet som inte alls är som det borde vara.
Nu är jag hemma igen. Dagen är uppslukad och nerspolad av saker jag redan upplevt. Dagen då jag borde förstått något, utfört något. En söndag som kunde format hopp om att jag klarar av mig själv. Nu sitter jag här med nyinköpta damtidningar och en pocketbok i prisklass F. En pocketbok för kvinnor över 30, som gett upp hoppet om ett lyckat äktenskap och jag försöker att inte känna igen mig i dessa kvinnors liv, men det gör jag! Inte i själva kärlekstraumat och inte heller i problemet över mannen som inte var den man tänkt sig. Men i tankarna. Tankarna om hur det kunde sett ut egentligen. Osäkerheten och skuldkänslorna av att inte leva livet fullt ut. Hur kan detta drabba mig? Jag uppskattar ju fortfarande A. Lindgrens filmer! Jag inbillar mig ibland att mitt äldsta gosedjur blir avundsjukt när jag skaffar ett nytt, vilket jag gör då och då. Hur kan jag vara i mitten av mina tankar som tolvåring samtidigt som jag känner igen mig själv i ett framtidsperspektiv? Jag känner dessa personer så väl, att människan jag borde vara nu, inte har någon plats.
Ibland letar jag i dessa damtidningar, som är anpassade för den åldersgrupp jag är i nu, efter svar. Jag borde äga en röd klänning, det är "arton år."
Det blir krångligt ibland eftersom jag inte uppskattar studentlivet. Jag blir inte stupfull, jag röker inte, jag hatar när telefonen ringer och jag avskyr konceptet "fika."
Ibland måste man träffa vänner och fika. Jag gillar vänner, men det är någonting med att "ta en fika" som stör mig. Att betala för att sitta still och dricka någon modern version av kaffe med mjölk med ett namn ingen vanlig svensk orkar uttala. Vaddå frappochino typ.
Man kan väl säga att jag just nu befinner mig i en kropp som jag ständigt orkar hitta fel på, som vilken kvinna som helst. Att jag tänker på problem jag någonsin kommer ha, har haft eller som jag nu strider mot. Jag får lätt för mig att ifall jag utsätter mig för alla oändliga tankar, alla frestelser och för allt jag inte egentligen borde göra, på en gång, så behöver jag inte någonsin göra det igen. Den handlingen är fel. Jag vet det eftersom jag prövar den minst två gånger i veckan och aldrig någonsin försvinner frågorna eller sugen. Tiden då jag försöker hitta "mig själv."
Jag vet ju att jag aldrig är en annan än just mig själv, men jag vill bara hitta det jag som jag uppskattar mest med mig just nu, nu i nuet, vad det nu är. Som vilken människa som helst.
Färdig
Alltså, jag kan inte. Jag orkar inte! I simply can't!
Att klä på sig och gå upp går bra, att äta frukost, lunch och middag - gärna fler gånger under dygnet fungerar också. Jag klarar av att ta ett bad, att hälla i skum, kanske en badkula eller två. Jag åker gärna till affärn också, för att köpa hem mer av mat, skum och kläder att bruka. Kläder att ta på och av allt eftersom dygnen lyfts fram och sen viks ihop då dagen nått slutet, då kan man lägga plaggen i tvätten. Jag klarar det, jag gör det gärna!
Jag köper också, utan tvivel i sinnet, svartvita filmer med vridna handlingar som äter ännu tre timmar ur dessa dygn som går. Dessa luriga, slapplockande dygn. Jag skriver ner saker att göra på väggalmanackan jag fått, saker som att gå till tandläkarn på måndag. Jag bäddar sängen. Jag gillar Ikeakatalogen.
Så då frågar jag mig själv, ofta om kvällarna som många kanske anser är mer natt än kväll (-sanning,) jag frågar, varför ska jag då skriva, dessa outgrundligt onödiga arbeten, som folk ifrån platsen jag stängs in i om vardagarna tillgivit mig? Ett arbete om religion, ett om något valfritt och ett annat om något som ingen egentligen kan namnge vad det är! Jag drunknar i dessa uppgifter som stänger igen mina tankar från vad det jag egentligen bör ägna mig till, vad jag borde tänka på istället. Viktigare saker, framtida planer! Jag kan inte leka skolflicka när världen står framför mina fötter, jag måste upptäcka Ikea på riktigt snart, katalogen är ju trams!
Det klyver mig, mina läxor. Läxorna som alla barn tvingas göra till ingen egentligen som helst nytta, för när kommer jag någonsin ha nytta av att läsa om en ung werthers lidanden, när mina är så enormt mycket större? Jag är mer erfaren än dessa uppgifter, det som händer när jag nu i en väldigt nära framtid sätter igång med dessa är att livskunskaper jag samlat på mig kommer torka iväg. Rättfram, är det fel av mig att tycka att en resa till självaste England ger mig mer kunskap. än ett enskilt projekt som jag innan jag ens börjat med, hatar?
Jag är tvingad att bryta, knäcka, slå sönder mina principer, kasta katalogen - så att säga.
Och med en vit flagga knuten runt halsen, så sätter hon igång med det hon hoppas att adjunkterna vill ha från henne. Meningslösa bokstäver formade till meningar på ett papper med information som dom själva redan nu vet så mycket mer om. Själv räknar hon siffror och trär dom på fingrarna, som hon med sen darrande arm pekar med mot framtiden, i hopp om en vardag utan tvånget till onödigheterna och hemmafrudygnets simpla men hederliga vardag.
Att klä på sig och gå upp går bra, att äta frukost, lunch och middag - gärna fler gånger under dygnet fungerar också. Jag klarar av att ta ett bad, att hälla i skum, kanske en badkula eller två. Jag åker gärna till affärn också, för att köpa hem mer av mat, skum och kläder att bruka. Kläder att ta på och av allt eftersom dygnen lyfts fram och sen viks ihop då dagen nått slutet, då kan man lägga plaggen i tvätten. Jag klarar det, jag gör det gärna!
Jag köper också, utan tvivel i sinnet, svartvita filmer med vridna handlingar som äter ännu tre timmar ur dessa dygn som går. Dessa luriga, slapplockande dygn. Jag skriver ner saker att göra på väggalmanackan jag fått, saker som att gå till tandläkarn på måndag. Jag bäddar sängen. Jag gillar Ikeakatalogen.
Så då frågar jag mig själv, ofta om kvällarna som många kanske anser är mer natt än kväll (-sanning,) jag frågar, varför ska jag då skriva, dessa outgrundligt onödiga arbeten, som folk ifrån platsen jag stängs in i om vardagarna tillgivit mig? Ett arbete om religion, ett om något valfritt och ett annat om något som ingen egentligen kan namnge vad det är! Jag drunknar i dessa uppgifter som stänger igen mina tankar från vad det jag egentligen bör ägna mig till, vad jag borde tänka på istället. Viktigare saker, framtida planer! Jag kan inte leka skolflicka när världen står framför mina fötter, jag måste upptäcka Ikea på riktigt snart, katalogen är ju trams!
Det klyver mig, mina läxor. Läxorna som alla barn tvingas göra till ingen egentligen som helst nytta, för när kommer jag någonsin ha nytta av att läsa om en ung werthers lidanden, när mina är så enormt mycket större? Jag är mer erfaren än dessa uppgifter, det som händer när jag nu i en väldigt nära framtid sätter igång med dessa är att livskunskaper jag samlat på mig kommer torka iväg. Rättfram, är det fel av mig att tycka att en resa till självaste England ger mig mer kunskap. än ett enskilt projekt som jag innan jag ens börjat med, hatar?
Jag är tvingad att bryta, knäcka, slå sönder mina principer, kasta katalogen - så att säga.
Och med en vit flagga knuten runt halsen, så sätter hon igång med det hon hoppas att adjunkterna vill ha från henne. Meningslösa bokstäver formade till meningar på ett papper med information som dom själva redan nu vet så mycket mer om. Själv räknar hon siffror och trär dom på fingrarna, som hon med sen darrande arm pekar med mot framtiden, i hopp om en vardag utan tvånget till onödigheterna och hemmafrudygnets simpla men hederliga vardag.