Elsa Skagerberg

Alltså, jag kan inte. Jag orkar inte! I simply can't!
Att klä på sig och gå upp går bra, att äta frukost, lunch och middag - gärna fler gånger under dygnet fungerar också. Jag klarar av att ta ett bad, att hälla i skum, kanske en badkula eller två. Jag åker gärna till affärn också, för att köpa hem mer av mat, skum och kläder att bruka. Kläder att ta på och av allt eftersom dygnen lyfts fram och sen viks ihop då dagen nått slutet, då kan man lägga plaggen i tvätten. Jag klarar det, jag gör det gärna!
Jag köper också, utan tvivel i sinnet, svartvita filmer med vridna handlingar som äter ännu tre timmar ur dessa dygn som går. Dessa luriga, slapplockande dygn. Jag skriver ner saker att göra på väggalmanackan jag fått, saker som att gå till tandläkarn på måndag. Jag bäddar sängen. Jag gillar Ikeakatalogen.
Så då frågar jag mig själv, ofta om kvällarna som många kanske anser är mer natt än kväll (-sanning,) jag frågar, varför ska jag då skriva, dessa outgrundligt onödiga arbeten, som folk ifrån platsen jag stängs in i om vardagarna tillgivit mig? Ett arbete om religion, ett om något valfritt och ett annat om något som ingen egentligen kan namnge vad det är! Jag drunknar i dessa uppgifter som stänger igen mina tankar från vad det jag egentligen bör ägna mig till, vad jag borde tänka på istället. Viktigare saker, framtida planer! Jag kan inte leka skolflicka när världen står framför mina fötter, jag måste upptäcka Ikea på riktigt snart, katalogen är ju trams!
Det klyver mig, mina läxor. Läxorna som alla barn tvingas göra till ingen egentligen som helst nytta, för när kommer jag någonsin ha nytta av att läsa om en ung werthers lidanden, när mina är så enormt mycket större? Jag är mer erfaren än dessa uppgifter, det som händer när jag nu i en väldigt nära framtid sätter igång med dessa är att livskunskaper jag samlat på mig kommer torka iväg. Rättfram, är det fel av mig att tycka att en resa till självaste England ger mig mer kunskap. än ett enskilt projekt som jag innan jag ens börjat med, hatar?
Jag är tvingad att bryta, knäcka, slå sönder mina principer, kasta katalogen - så att säga.
Och med en vit flagga knuten runt halsen, så sätter hon igång med det hon hoppas att adjunkterna vill ha från henne. Meningslösa bokstäver formade till meningar på ett papper med information som dom själva redan nu vet så mycket mer om. Själv räknar hon siffror och trär dom på fingrarna, som hon med sen darrande arm pekar med mot framtiden, i hopp om en vardag utan tvånget till onödigheterna och hemmafrudygnets simpla men hederliga vardag.