Sista budet!
Klockan är kvart över ett en onsdagmorgon, och snart så ska jag till farmor för att damma. Min farmor är en ganska trevlig tant, i sina sista år. Senare idag är det auktion. På auktioner kan man köpa saker som man fattar tycke för. Då räcker man bara upp handen när auktion-mannen skriker "Vem bjuder?" -!Jag bjuder!" Jag fick en hundralapp från pappa. Hundra kronor. Han bjöd mig på den. Idag är det kallt ute, det är vinter fortfarande. Jag ska sätta på mig kläder nu, något gulligt. Farmödrar gillar när deras barnbarn dammar åt dem och har på sig gulliga kläder. Har jag tur bjuder hon på kaffe och bulle (helst bara bulle.) För det gör far- och morföräldrar. Dom bjuder, precis som man kan göra på auktion. "vem bjuder på karameller,saft och bullar!?" Men jag sa ju det, det gör mammas och pappas föräldrar! Dom gör sitt sista goda bjud-bud.
Kom Tommy!
Dagen efter. Dagen efter en dag med ljud är tyst. När det är tyst kan man tänka. Pappa ringde i morse och frågade varför jag inte kom hem igår, jag visste inte heller. Nu pratar han i telefon, hoppas att det är med Tommy, byggarbetaren. Väggen ska bort. Äntligen. "Vart ska vi ställa virket?" Vart ska man ställa det man inte längre vill ha? Ibland är det svårt att kasta bort saker. Även fast man aldrig använder dom, eller ens tycker om dom, så blir det komplikationer när det är dags för vårrensningen. Jag vill inte slänga henne!! "Elsa, det är en gammal strumpa med påmålade ögon..." "Det är strumpis!!" Igår var det 18 års kalas, konsert i Berwaldhallen och fika hos farmor, fast i omvänd ordning. Allt var självklart trevligt och jag kom åter igen fram till att jag jag lever aningen ohälsosamt. Varför har jag alltid chokladglass i mungiporna? *BzzBzz* Ett sms. Jag börjar gilla telefonljud mer. Hoppas att pappa får tag på Tommy, jag vill riva! Ja, jag vill slänga! Jag har tänkt klart i dagen efters tystnad! Ge mig en slägga så ska jag riva och göra det gamla till något nytt och vackert! Ska jag kanske tvätta bort chokladen också?
Mer än luft
Inspiration. Mutation. Överlevnad. Uppenbarelse. Frestelse. Tankar. Liv.
Ord som betyder det som känslor visar. Jag vill växa, mutera, i mitt sätt att tänka och leva. Jag vill leva större, andas in mer än luft för att överleva. Jag vill att frestelserna ska få mig att tänka och inspirera mig. Inspirera mig till att väcka liv i det som frestat. Jag vill se ALLT!
LIV uppenbara dig!
00:43 Jag är för svag för att visa hur stark jag egentligen är?
00:45 Nej. Jag är för stark för att visa hur svag jag egentligen är.
Finns det några rövare i skogen eller måste jag åka in till T-centralen?
Morgonen
Idag blir det en underbar dag. Jag vaknade på rätt sida av sängen och i köket fanns det mat. Idag kan jag andas ut, efter lunch i alla fall. Idag blir det en underbar dag och om någon ringer så ska jag svara med mitt namn. Det snöar idag och från vardagsrummet hörs avslappnande musik. Det luktar så gott. Det luktar så gott att man kan tro att jag spelade piano. Innan jag går ut och ler mot sattelitbilderna och världen, så ska jag andas lite till. Sen kommer jag. Sen kommer jag och hälsar God Morgon till världen.
Pandoras ask
Ibland blir man så glad att man gör andra ledsna. Varför simmar inte alla silverfiskar ner i toalettvattnet tillsammans med sömnbrist, 100 sidor Jane Austen och godissuget?!? Ett paket bixit mellanmålskex och frihet som kan förknippas med Pandoras ask. Öppna den inte! Försent. Jag visste att det aldrig skulle vara "för" bra. Öppnar man dörren med utsikten mot havet, så stängs varmvattnet av. Det ligger en använd locktång på mattan i mitt nästan nystädade rum. Jag har inte använt den. Var inte arg på mig! Vi ska gå på SF bio, jag lovar! Men först vill jag leka mamma pappa barn. Snälla, tvinga mig inte att gå hem bara för att det är som bäst! Middagen serverades för sent och jag fick äta maten kall. Stäng in mig i en ask, Pandoras ask.
Kvinnan och Lattén
Idag flyter det kvinnlighet i luften. Det flyter små små rosa, lite slemmiga, kvinn-atomer runt i syret idag och jag har andats väldigt mycket. Idag åt jag glass till frukost och när jag skulle sätta på mig något varmt för att gå ut, så valde jag en tröja med blomtryck på ärmen, och pudrade mig lite extra med en fruntimmer-aktig nyans. Utanför hemmet, utomhus, var det fyllt med människor. Alla skulle så klart knuffas och buffas, men när jag gick längst Drottninggatan med Beyonces "Sugar Mama" rusande i öronsnäckorna från min rosa lilla iPod, fanns det ingen större bättre eller vackrare där än mig själv. Väl inne på Buttericks köpte jag, en inte allt för kvinnlig, lös-mustasch och tänkte bege mig hem.. Men min kjoltygsbärande sida ville annat! KvinnligaElsa ville in på Zara och resterande kropp och sinne fick blankt följa med. Rean och VenusElsa samarbetade bra ihop och resultatet blev en otroligt effeminerad skjorta. Sen gick jag vidare, inte hem dock. Nu hade den lite för psykiska kvinnan i mig tagit över HELA MIN KROPP och rusade in på alla plånböckers mardröm, H&M! Med samvetet i behåll köpte jag dock bara en ny deodorant, en ny sort som vågade kalla sig "Rexona Girl". För att droppa av den sista skvätten av mamsell-lågan gick jag in på John Chris coffey och, håll i hatten, köpte en kaffe latte. EN KAFFE LATTE! Inte nog med att jag ogillar kaffe men att köpa en utomhus för hela FEMTON kronor kan vara kusligt för vilken mänsklig varelse som helst. Den inhandlades i vilket fall och när jag Elsa Skagerberg gick tillbaka hem med denna rykande heta matronadryck, Zara påse, nykonsumerad doft-atteralj och rosiga kinder kunde jag inte längre urskilja de slemmigt rosa atomerna från den vanliga luften. Jag var helt fylld av dem, helt fylld av det jag var född att vara, en kvinna!
Hemlisar
Oj. Nu sitter jag i mörkret igen. Berättade för alla som chattat med mig på msn, att det var dags att sova för en halvtimme sen. Varför sitter jag här än? Jag vill berätta något för världen. Något som jag har inom mig. Men först vill jag berätta det för mig själv! Jag bara ÄLSKAR hemlisar! "Elsa! Kan du inte berätta vad det äär?!" Nej. Det är ju ingen hemlis om jag säger det!
Men om jag ger mig en ledtråd? Nej. Ledtråden är för lätt. Att prata med en främling kan vara skönt ibland. Inga förhoppningar? Dessutom kan man avslöja vad som helst, utan att känna rädslan, rädslan över att hemlisen sen avslöjas för fel person. Fast samtidigt är jag nog en främling för mig själv. Jag har knappt hälsat på mig! Därför kan jag avslöja hemlisen, innan jag lär känna mig själv. Fast kan man någonsin avslöja hemligheten om sig själv, till sig själv, innan man fått reda på det utan att berätta?
Något gott?
" Ok, men när är du klar då?"
"Nån gång i mars."
"Ringer du då?"
"Mm, ja"
"Bra, ses då?"
"M..Byebuj"
Råkar man bli sen när man ska träffa Marie, får man räkna med ett "kranky bitch" beteende tillbaka. Fick precis en sjal av pappa och en brosch. Sjalen satte jag på huvudet, bandanas och turbaner är ju det senaste fashionklippet från staterna! Igår gjorde jag, Annelie, Jonna, Liza, Madelein och David klart bakrunderna till pjäsen (eller för dom som vill- MiniMusikalen) Efteråt ville Annelie fira, så vi åkte alla till Hötorget. ledsamt för resten av gänget så skulle jag och David på andra håll. Men jag antar att firandet på Jonnas favoritresturang gick strålande bra och var väldigt trevligt, även utan oss. Konstigt nog har den här veckan gått i racersnabb fart, vart fullproppad med prov, jag har vart krasslig och råkade halka i GlobenCity, men har ÄNDÅ inte brutit ihop!! Kanske äter jag i sömnen lyckopiller? Kanske dricker jag mer vatten än de flesta eller är det så att jag är för dum för att förstå att skolan är SKITJOBBIG? För det ska den ju vara nu? I mina och Annelies diskussioner blir vi ofta förvånade över hur olika vi tänker och tycker jämtemot resten av vår beprövade halvklass. Varför är vi aldrig deprimerade, ledsna eller helt förbannade över allt som händer i skolans, säkerligen, för trånga korridorer? Idag ska jag kanske äta paj. Det får mig att bli glad. Kanske ska resten av alla dessa skoltrötta, huvudvärksfärska, finfilléade eller krankybitchinfluerade också köpa sig en bit hallonpaj? Jag ska nog i alla fall äta en bit med Marie nu, och har jag tur, så försvinner det arga inom henne och byts ut mot det bästa livet har att erbjuda, något gott!
14 februari
♥ Alla hjävla hjärtans dag! Ja, det är idag. Endast en gång om året menar folket att man ska visa sin uppskatting till de man älskar. Ja, idag är dagen då alla förälskade par får chansen att slabba i sig mer choklad än dem kan äta och de ensamma står och frestas av tanken att ens få smaka på smulorna. Och jo, idag kan affärerna skratta sig lyckliga åt att årets nedsmälta chokladtomtar kommer till användning och IDAG kan jag skratta åt det hela. Jag har alltså ingen som helst ångest.♥ . Igår hade vi äntligen vår första och sista föreställning av "Ett porträtt av Sonja". Kanske har jag inte har nämn det, men jag spelar teater på fritiden. Och i just den här fruktansvärt deprimerande pjäsen om andra världskriget, Hitler och döda pappor så spelar jag huvudrollen! Vet inte riktigt varför jag fick rollen som ett bölande krigsbarn, teater lärarinnan Marianne kanske anser mig som en dyster och sorgsen person? Jag blev i vilket fall Sonja, och även fast min monolog på slutet byttes ut av ren improvisation, så kom resultatet att bli ganska bra!
→Stop! Jag sitter alltså just nu, på alla hjärtans dag, i biblioteket. Jag skriver i min blogg och precis just NU så pratar en ung man med de inte alltför svenska kvinnorna i bokhusets reception. De pratar om mobbing. Under tiden då jag suttit och skrivit så har de samtalat om olika saker men först nu förstår jag att samtalet som allt rör sig om är att HAN blir mobbad och ska byta skola! Hur kunde jag undgå något sådant?! Jag måste titta på honom... Han är lång, har glasögon, mellanstadiefrisyren och på fritiden jobbar han uppenbarligen på posten. Han skämtar med den snällaste lite, spanska?,bibliotekariekvinnan. Nu gick dem in på bibliotekariernas kontor. Tänk. Han såg så ensam ut i blicken, som om han inte förväntade sig något av någon. Som om en speciell dag där allt handlar om att älska inte existerade!! Snart ska jag nog åka hem, dricka varm choklad. Varm choklad är en flytande vätska som inte smular. Nu säger dem hejdå, han den mobbade och bibliotekarien. Kommer jag aldrig mer få se honom? *Pang* Dörren stängdes. Nej, han är nog borta. Jag undrar om han går hem nu som en glad eller en sorgsen ung man på alla hjärtans dag. Jag undrar om han också är en av dem som frestas av smulorna från de förälskades choklad eller om hans problem på något sett är större än så. Jag hälsar dig i alla fall, och alla andra så klart, en glad dag fylld med smulor eller hela bitar av brunsötans finaste sort och om du skulle komma tillbaka in i biblioteket, just nu, så skulle jag visa dig det här inlägget. Jag skulle visa det och säga att jag fanns här! Jag skulle berätta att du inte var ensam längre och att namnet på dagen vi vill kalla "alla hjärtans dag" är kanske ett lömskt påhitt, men det får i alla fall mig tänka på MER än choklad formade som hjärtan. Det får mig att tänka på dig, som ska byta skola för att ingen älskar dig här. Men kan man byta bort en dag på samma sätt?
// E.Skagerberg
HuxFlux iväg!
Söndag igen, usch.
När söndagen kommer snabbt, vet man att man haft en trevlig helg. Det känns nästan som om helgen inte existerat, så snabbt har den gått! Idag känner jag mig krasslig, sockrig och nästan lite mistig. Igår tappade jag matkassen på väg hem från Konsum. Jag och Marie var på väg hem för att slå två flugor i en smäll, dinera och umgås, men på vägen hände som sagt det outgrundliga! Vi var på väg upp för södra benickebacken (jag var på väg att berätta något lagom relevant.) Då jag helt plötsligt, utan någon som helst anledning, släppte taget om påsen! Alla varor rullade ut men som tur var gick inget i kras, inte ens salsan. Vi grufflade lite över vad som hade hänt men släppte snart dramat eftersom vi inte ville prata allt för högt om hur jag börjar tappa förståndet när vi passerade Gamla stans Kuxklux klan. (Jag har nästan bildbevis på klanen i min mobil!) När vi anlänt i hemmets lugna vrå igen började vi sakta men säkert med maten, den blev klar snabbt som attans! Men när Marie skulle lägga upp den färska Tortellinin hände det mystiska IGEN! Hon hade ett lagom fast grepp om den halvfulla tallriken då hennes hand helt plötsligt öppnades! Allt flög i backen och när spillrorna av den vackra tallriken och Tortellinin blandats på marken for både jag och Marie i taket av blandade känslor! Skulle vi skratta eller gråta åt dom mystiska cp-rycken som drabbat oss? Vi är båda kloka kvinnor så vi skrattade åt misstaget en lång stund. Så klart att vi inte höll på att bli cpn, vi hade ju bara släppt taget om saker av ingen anledning? Vi hade bara tappat kontrollen över våra egna kroppar för ett tag. När man tappar kontrollen över sig själv på lördagen vet man att man haft trevligt på fredagen? Idag hade jag också trevligt, dock på ett annat sätt, men betyder det att jag kommer tappa kontrollen runt tre tiden i morgon då? Jag borde nog vara hemma och sjuk i morgon, för säkerhets skull. Annars kan det hända att jag tappar både tallriken och förståndet.
Här: VG+
Betyget. Hur skulle du betygsätta dig själv i ämnet livet? Kan man någonsin få högsta poäng? Alltså, på riktigt? Och om man nu får det, är det då man dör? För vad ska man göra när man inte längre har något att sträva efter, när man inte kan bli bättre? Jag har hört att man lär sig något nytt VARJE dag och om det stämmer, så borde man alltid kunna utvecklas och bli bättre!? Idag har jag lärt mig att om man väntar för länge på något gott kan något dåligt komma före och hela planeringen på det som skulle blitt så bra skiter sig... Ikväll måste jag försöka göra åtminstonde 1 hemuppgift och gå till sängs innan 1-slaget. Det känns tråkigt när något man gjort eller presterat inte visar sig vara så bra som man trott att det var. Tänk att ett betyg, ett omdöme eller en siffra kan sänka en till botten och verkligen få en att tappa gnistan. Att ett betyg som EN person satt på en själv kan betyda så mycket?! Fast vad skulle människan göra om hon aldrig fick en stjärna i kanten eller minsta beröm? Vad skulle hon göra om hon aldrig fick bevisa sina färdigheter som hon tror sig klara bättre än alla andra? Rent ut sagt; Människan skulle aldrig klara av att inte få bevisa sig själv, hon var, kommer och vill alltid sträva efter toppen och den där JÄKLA guldstjärnan! Människan, du får ett VG+!
THE STUDIO
Jag behöver minsann åka till något dyrt ställe för att få snygga bilder!
Sussie, Oskar och Muhammed Ali
PA posen. fett hår och en blick som får alla män (och kvinnor) att smälta. Den som känner sig manad kan ju sätta in den på "snyggast.se"?
The soffa löves us
Fan vad hon som sitter längst till höger är snygg!
I soffan
Jag, Handen, Katta och Mickan
Vid femtiden idag somnade jag i min säng. Det kan låta ganska normalt för vissa, vem som helst kan ju ta en tupplur på eftermiddagen, men då bör ni veta att min säng används på ett annat sätt än säng. MIN säng är en lagringsplats för kläder, väskor, skor, papper, böcker och annat dylikt. Men jag var helt enkelt så trött att jag la mig på joxet och somnade. Jag vet inte om själva faktumet att jag kunde somna där, var det värsta, eller om det var för att jag inte hade någon som helst anledning att vara trött! Jag och Julia hade somnat som små lamm igår kväll, även fast Julia frös och jag var kokhet. Just nu sitter jag och sippar på en kopp varm choklad. Äntligen har jag köpt o´boy. Tänkte ha den under tiden då jag ser på "Shakespear in love", men det ser ut som om jag måste göra en till kopp för det ändamålet. Igår umgicks jag med gamla bekanta från en språkresa. Vi tog en del bilder och hade allmänt trevligt med chips och CocaCola. Varför jag ser lite halvt bortkommen ut på de flesta av bilderna, beror inte på att jag är det, utan för att jag VILLE DET. Så det då! Nu ska jag värma ännu en kopp med glädje och låta det flöda ner i mig! Choklad håller dig pigg och glad och det räknas inte som godis!
Sent och Tyst.
Det är sent nu. Sent och tyst. Mina konstgjorda lockar har nästan gått ur och sängen skriker efter mig. Nej vänta, det är Julia som är hemma på besök. Jag ska vänta tills min mobil laddar ur innan den får nya batterier, man ska aldrig skämma bort de man älskar. Har bestämt mig för att kakor är godis och måste därför sluta med att äta dem för att hålla mig ren. Har också bestämt mig för att gråta mer. Vill inte hamna i situationen där jag samlat på mig ogråtna tårar som kommer vid fel plats och, eller tillfälle. Då är det bättre att smyggråta då och då. Att gråta offentligt är förbjudet. När någon gråter blir det tyst. Det är sent nu. Sent och tyst, men ingen gråter väl?
// E.Skagerberg
Vårjacka
Vår. Idag vid frukostbordet var det vår. Inte för att jag åt något speciellt eller för att det stod "3 februari" i SvD. Men för att utanför fönstret hördes det. Det hördes och det syntes att det var vår. Jag ska träffa Marie nu, vi ska gå till NKs skomakeri och klacka om stövlar. Jag ska sätta på mig en vårjacka. Vid frukostbordet frågade pappa om jag "inte skulle skynda mig på ?" Jag svarade inte, log bara, och tittade vidare på solen och vattendropparna som flög genom luften i en vårblandad atmosfär.
Agendan
Igår hände det. Igår köpte jag almanackan. Jag vet hur tankarna går just nu, "En almanacka? Och?" Men det är ett väldigt stort steg. Från och med igår kan jag nu planera, slippa minnesluckorna och framför allt skryta med den otroligt vackra planeringstjänaren! Igår kändes det som om jag aldrig mer skulle behöva missa en uppgift eller ett möte och om det stämmer så är jag sannerligen frälst. I mina tankar om agendor, almanackor och filofaxernas värld finns inga misstag eller miss-planeringar. Att den här lilla oskrivna boken ska rädda mig och säkerligen min framtid, är inte helt klart än, men var inte mitt enda problem just att "komma i håg"? Idag funderar jag på att köpa en penna. En penna till min nya körsbärsröda agenda, som ska rädda mig i mitt liv av minnesluckor.
// E.Skagerberg
Sista föreställningen
Ett inlägg kommer lastat med onsdagen den 31 januari!: Idag hade vi vår sista barnmusikaluppvisning! Den gick jättebra, alla var glada och....Vänta lite nu..! Har jag NÅGONSIN berättat att jag går i MUSIKALKLASS? Det gör jag och har gjort i snart TVÅ år. Helt ok om du frågar ett annat lejon. Just det, lejon. Jag är ett lejon! I barnmusikalen som vi visade upp för sista gången idag. Handlar om en djungel med trubbel, den heter "djungeltrubbel". Roliga grejer. Innan föreställningen hade vi "normal" skoldag. Vi började med idrott, jag kämpade som FAN på handbollen för att slippa se Peter bli nöjd över att vinna, lyckades. Missade svenska läxförhöret, snackade bullshit på engelskan och sen var det lunch. David drog iväg mig till det nya stället KebabHouse. "Kebab för 19!" Medans David var lycklig över att man kunde bli mätt på 19:- så oroade jag mig lite smått över hur sen jag egentligen skulle bli. Min oro försvann när jag skulle betala; "Vi tar inte kort". Ojdå. Jag tittar snabbt på David och innan jag hinner blinka lämnar han snällt över pengarna till den lite udda kvinnan i kassan. Aha, tänkte jag. "Gratis lunch!" David åt och jag slabbade i mig maten, men efter en kort tid blev det dags att dra sig tillbaka mot tuben, mot skolan. Vi lämnade kebabhouse, jag med falafeln i handen och en stirrande gubbe i nacken! Lunchen avslutades med att jag fick en vänlig snöboll i magen och sen kom stressen tillbaka! Jag var då drygt 45 minuter sen och hade ännu inte ätit upp. Zussanne (teaterlärarinnan) blev knappt ilsken när jag anlände och sen flöt allt på. Efter sista "normala" lektionen drog jag och Liza en snabbis till ett av mina nya områden, Hässelby. Mina lejonbyxor fanns nämligen där och nu var det brottom! Liza tog efter hämtandet en kebab (Vad är det med svennar och kebab?) och jag köpte tonfisksallad. Åter i skolans mörka korridorer hördes ljudet av hårspraysprut och kvicka fötter. Snart var klockan 19:00 och föreställningen kunde börja! Den gick jättebra, alla var glada och... Min mamma vinkade inte överdivet mycket från publiken. Efter att slutet slutat och alla gått, fanns Jonna och jag kvar sist på tjejernas, för att torka bort de sista morrhåren. I korridorerna ekade det och även fast det var världens akustik i den tomma aulan, slängde vaktmästaren snabbt ut oss och berättade om ett larm som snart skulle sättas på. Glada i hågen firade vi med glass och dagen var därmed avslutad. Jag var ett lejon idag, i barnmusikalens sista föreställning, men jag betalade inte ens för min egen falafel.