Elsa Skagerberg

Jag kan springa längre nu, samma sträcka och samma väg, fast längre ändå. Hinner man spotta på tågen som rusar förbi när man står uppe på bron så får man önska sig något. Jag sprang och jag missade men jag önskade ändå. Första gången jag faktiskt fick det. Jag sprang längre, utöver det vanliga, fast samma sträcka och samma väg. Tåget var borta utan salivet på taket. Önskan hängde inte kvar i luften, tågen fortsatte att åka.

Så klart att det inte handlade om farten, det var bara jag och min uttänkta sträcka.

Du hade gått när jag äntligen blev klar med det fruktansvärda engelskarbetet. Hungern hade rivit upp hela mitt inre när jag var färdig med detta outhärdliga uppdrag. Utanför ditt arbetsrum kollade jag snabbt på klockan på min mobiltelefon - 16:10. Fan. Jag knackade en, två kanske tre gånger, knogarna i smärta färgäves. Med tunga steg jämmrade jag mig över hur rummet dit in jag knackat hade vart lika tomt som min egen magsäck, när hade du åkt? I personalrummet öppnade dom inte heller först men jag visste att där inne fanns i alla fall någon levande själ, en tant öppnade. "Är Charlotte Walterson här..?"
Nej, du hade åkt. Var mitt lidande i biblioteket förgäves? Rytterskog satt och nästan vaktade facken som låg tomma och gapande. Jag matade ditt med Faxtra, ditt fack. Med den bästa blandningen av slit, panik och iver hade jag renskrivit det som jag tidigare fått underkänt på. Skulle du läsa det? Spelade det ens någon roll längre? Nu ligger det i alla fall där, pappret. Och om du hinner läsa det här desperata men sanningstrogna meddelandet så kan du väl i alla fall tänka på, att jag matade ditt fack först.


(Avsett för Charlotte Waltersons mailbox)


Mvh //Elsa Skagerberg

Ord i mörkret! Dom hörs mer än i de reflekterade ljusen och orden i mörkret är hemliga. Man känner lakanets stygn, hudens lena yta och inandningen till det som ska forma uttalandet. Synd att ett ord är utan ögon när man äntligen hör det i det svarta. Under täcket, som ett skal, en sköld. Kanske måste alla sinnen medverka för att Orden ska tala sanning? Eller är det sanningen som äntligen kommer fram i mörkret. Mörker absorberar färger och Ljus reflekterar dom men vad stannar i rummet efter en mening som fötts? Jag vill ha kvar orden, alltså absorberar jag dem, alltså är det ord i mörkret jag begär? Reflektera mig, snälla, eller säg som det är! Dag och natt, ge mig en blandning, eller tala högre i ljuset.

Jag luktade klor när jag kom in igen. Betyder det att jag lever i en stor bassäng? Bäst att bada av det i ett riktigt badkar och planera om hela Juni från början. Sockerfria halstabletter och plommon, pröva aldrig det i överdriven konsumtion.

När jag skulle komma in i porten öppnade en främling för mig. Vi har porttelefon och hemma hos mig var det upptaget så jag prövade ett annat nummer, det enda nummret på telefonlistan utan namn. Jag hörde hur någon lyfte på luren utan att säga ett ord, tryckte in en knapp och sen öppnades dörren med ett klick och lite gnissel. Väl inne på gården så stannade jag upp ett tag, skulle den vänliga människan som öppnat åt en total främling titta ut genom fönstret för att försäkra sig om att det var lugnt? Försäkra sig om att den nyinsläppta personen inte var en blodtörstig mördare som var ute efter färskt kött eller kanske en inbrottstjuv? En minut gick men den godhjärtade själen var som osynlig, där fanns bara jag och en ensam kråka. Trappan kändes lång och tung, som om jag gick dubbla steg bara eftersom det ekade i trapphuset. Av någon outgrundlig anledning luktade jag på mina händer innan jag steg in i lägenheten på 89kvm2. Varför luktade dom klor? I vardagsrummet satt mamma, fortfarande med telefonen tryckt mot örat och plommonkärnorna låg kvar på köksbordet. Utanför fönstret mot gården hade det blivit mörkt. På hustaket satt en kråka och stirrade in på mig, som om den visste att jag helt mystiskt luktade klor. "Var det du?" Den flög bara iväg och inifrån vardagsrummet hördes ett klick och ett Hej då.

Om sanningen ska fram så är jag osäker. Jag klarar aldrig av att lära mig allt och jag kommer aldrig kunna läsa tankar. Igår natt sov jag på vardagsrumsgolvet och jag ska fortsätta med det ett tag framöver nu, längre bort från utomhus och badrummet alltså. Datorn och jag sitter just nu i köket och har trevligt ihop medan Conny, vår målare, står i mitt rum och fyller huset med rörelse. Grännas Rymmarknäcke, jag var helt säker på att det var godis när jag kollade på påsen på köksbordet! Den är av miljövänligt material och innehållet likaså. Något jäkla knäckebröd. Plommon, bananglass och potatis. Ugly Betty på reklamen men Vänner på kanalen. Det bästa är att ha rent mjöl i påsen, men jag är ganska osäker på det med. Fel kort meddelande service från fel personer, men det raderades. Vågar jag lämna Conny helt ensam i huset medan jag går ut? Bäst att ringa mamma, jag är lite osäker. Knäckebrödet står fortfarande orört.

object width="425" height="350">

Ännu ett kalas avklarat och kaloriintaget gör ont i hjärtat. Enligt min näst äldste bror har jag,
-"Fint hår! Rak lugg och pudellockar..." Tack för lite ouppklarad ironi lille Jeppe. Efter att jag motat tillbaka om att "Fint med tröjan instoppad i byxorna, som man hade på din tid, 80-talet" så slutade han tjaffsa. Jag hade också en timmes diskussion med tolvåriga Markus om hur Eragonfilmerna borde skämmas, och sen lite mer hederligt prat med storsläkten om scouter och vad "Lilla och stora B" egentligen är. Schlagersnacket togs upp och lades snabbt ner, precis som "hela skiten borde göra", läggas ner alltså. Hur kunde de Serbiska lebbarna ta hem vinsten? Verka Serduchka kunde väl sjungit upp sig lite högre på poängplatsen, så att man åtminstonde kunde dansa med vinnarna till deras egen kombination. "DANZING! " Nej, dags att äta broccoli med syster Julia och lämna min skrivbordsplats där det ekar när man slår på tangenterna. Rummet är nästan helt tomt nu, vardagsrummet däremot har höjt sin fyllda volymyta med några kvm2. Snart bor hela jag i kaoset, men som Jonna brukar säga så måste man offra sig lite åt konsten ibland. Även om det handlar om ombyggnad, släktkalas och pudellockar.

Tre timmar försenad, till allt. Föddes jag för tidigt? Vill jag jämna ut? Nej, jag föddes nog på pricken. Första och sista gången jag och Fröken Ur faktiskt kom överens.

Men det var någonting jag ville berätta, någonting som trots alla förseningar, gjort mig lycklig. Det var nog i helgen som det var värst. Allting skulle kosta förmögenheter och dyrare blev det eftersom tid är pengar och jag var inte direkt på hugget. Antagligen tog jag det för lugnt i sängen och på sköldpaddsberget.
En kväll ville jag bara bryta ihop, men jag höll tätt.
"Jag hatar förorten!"
Hata är ett starkt ord men motsatsen starkare. Jag började aldrig gråta och det fick mig att skratta. Även fast det var sent ville jag rulla ned för gräskullen, du hade hämtat mig och det var mörkt. Jag frös inte, du frågade, men du kände ju att mina händer var varma.

Huset, spegeln, schemat och trappan. Sen kom det. Någonting som fick min tidigare upprymdhet på gräskullen att verka dyster. Det var Jag. Formad i olja och upphängd på väggen. Jag tittade en, två kanske tre gånger. Du log, jag dog. Minns du hur jag sa att jag ibland önskar att jag vore en dramaqueen? Ett gyllene ögonblick som jag inte antog. Hoppas att du i alla fall förstår att porträttet blev min räddning. Inne i badrummet kunde andan som jag hållt fast i chocken släppas lös. Vad hade du gjort? Slängt dig i gapet på ett Lejon, en Tiger, en Liger. Det porlande vattnet som sprutade ur kranen ner i handfatet gav förhoppningsvis ett intryck av att jag bara gjorde det som normala människor gör inne i ett badrum. Jag såg mig själv i en spegel med lugnt rinnande vatten som bakrundsjud till mitt eget fnitter. Sa jag någonting till mig själv där inne som aldrig blev sagt? Ut ur bikten och du satt framför en lysande skärm. Hade jag slutat le ännu? På väggen till vänster, olja på duk och jag log igen. Om jag aldrig slutat så log jag väl mer än någonsin. Klockan tickade som vanligt för att få uppmärksamhet, men varken det ljudet eller jag som katalektisk fanns kvar. En kataklysm? Nej, det var bara Jag och Jag och Du. Tack David, för att du stoppar tiden.

Du skrev något. Du skrev när Jag ville att du gjorde det. Ibland känns det som om du vet allt Jag ständigt försöker gömma. Eller att du gör allt Jag inte har modet till. Jag gick hem med dig i tankarna som vanligt. All tystnad omkring mig fick mina tankar att flyga fritt och de flög högre än förut. När jag tänkte på det Jag borde säga högt kändes det mer rätt än någonsin men samtidigt så fruktansvärt fel. En slags katafasi överumplade mig och mig Själv. Ingenting hade bara ett svar längre, mina sinnen skrek av diplopin och det fanns inte ens en säng att kasta sig på. Alla tyger som flög, alla människor och Jag. Visste du att Jag samlar på mig meningar och ord? Till och med textrader med obetydliga underförståelser sparar Jag och klistrar in i mig. Drar åt mig allt, som en elektrisk dam(m)vippa. Min kronsika sjukdom och Jag. Och sen kommer tankarna igen, katafasi utan orden.

Det var ganska likt jorden när vi väl var framme. Alla kallade mig Kexet så klart.

Välkommen första Maj och resten av alla årstider.
Varför välkomnar man bara första Maj? Varför inte första September eller Augusti?

Igår firades i alla fall valborg och den som var i Rålis och tog min väska kan gärna komma och säga förlåt nu. Annars var allt utsökt bra! Lite för mycket fett i korvarna, lite för lite kisspapper, men bra! Jag och David kan tänka oss att ha en likande "Get To Gether" efter skolavslutningen, fast utan väsknappning förstås.

Mer saker som händer just nu är skolnojjan. Jag blir mer och mer rädd för lektionerna som erbjuds p.g.a "rädsla-för-att-misslyckas." Nationella i ella emnen. SvenskaStök, idrottskramper och bara fem veckor kvar innan avslutningen.
Fast samtidigt som jag hatar det kan jag inte låta bli att njuta av det ungdomligt stressiga och absolut avskyvärda tonårskrisiga. Man ska göra ditten och datten, hinner inte med henne, kan inte skaka av sig svetten. Vi har det så hundraprocentigt bra. Fast jag undrar vilket land i världen som skulle ha högst antal siffror om man istället för BNP mätte "lycklighetsgraden." Säkert Afrika där alla svarta dansar svetten av sig och lever för dagen i en hydda gjort av kartong. HIV-föreläsningen fick nog oss alla att vilja sätta oss på det röda korset och åka ner dit med pengar och choklad, men vem ska mata fåglarna vid strömmen här i Stockholm då?


Man kan inte fira alla jäkla dagar hela året om. Inte ens den första dagen i varje månad. Det skulle helt enkelt försvinna för många väskor och Första Maj skulle inte ens jag orka ta upp att skriva om. Vad skulle bli speciellt? Jag vill självklart hjälpa till, skicka pengar, rädda barnen. Jag skulle kunna vara ledig varje dag, fira måndag, tisdag, onsdag, torsdag men vem skulle då göra mina Nationella?

Hoppas att du fattar min "point" även fast den är lite avlång.

"Det är ungefär som att fira Första Maj varje dag, fy fan va man skulle tröttna på alla låtar, nedsläckta brasor och tömda väskor från gårdagen."

Fast när man tappar bort en väska ska man alltid tänka på barnen i Afrika, eller hur var det?