Elsa Skagerberg

Jag kan springa längre nu, samma sträcka och samma väg, fast längre ändå. Hinner man spotta på tågen som rusar förbi när man står uppe på bron så får man önska sig något. Jag sprang och jag missade men jag önskade ändå. Första gången jag faktiskt fick det. Jag sprang längre, utöver det vanliga, fast samma sträcka och samma väg. Tåget var borta utan salivet på taket. Önskan hängde inte kvar i luften, tågen fortsatte att åka.

Så klart att det inte handlade om farten, det var bara jag och min uttänkta sträcka.