Sista natten utan jacka
Mitt på götgatsbacken långt efter midnatt går jag sakta hem, sista natten utan jacka. Något jag saknat är att ha en laddad iPod i väskan. Jag försvinner in i musiken, människorna som passerar blir gestalter i sången, jag är centrum. Slussen breder ut sig framför mig, vatten, tunnelbanans rostiga räls och gamla stan. Onyktert springer främlingar framför mig, försöker skapa kontakt, värme för natten, en ny vän. Jag ser inga ansikten, märker bara hur stockholms vakna massa av despetata liv rör sig snabbt förbi mig. Jag är en del av staden, en bit av asfalten, en utsikt från katarinahissen. Jag ser er inte, alltså kan inte ni se mig. Jag är uppfylld av så mycket. Vägrar inse att det är dags att fatta beslut, ringa samtal, kryssa i rutor. Allt det där som hösten innebär. Jag är ingenting mer än en del av den här natten. En förbigående som skiter fullständigt i rödljuset och som bara vaknar när det är dags att gräva fram nycklarna ur väskan till porten hem.
Under promenaden och hela tiden tänker jag på dig. Varenda låt handlar om oss, varje ny skiftning i vädret betyder någonting. Du har fastnat och jag har tappat kontrollen. Jag är livrädd. Jag är livrädd eftersom att jag börjar förstå vad du betyder för mig, men främst vad jag betyder för dig. Jag stannar vid broräcket och ser ner på tågrälsens tomma spår, blickar ut över fjärden mot gröna lund och glömmer bort att andas. Väntar till sista tonerna av låten som jag vet handlar om oss. Vandrar vidare ner till gamla stan.
Det finns så mycket tankar jag vill spara och ge dig men som efter varje minut byts ut. Precis som de försvinner allt. Jag är livrädd när jag sköljs över av insikten att också du kommer att förvinna.