Porträttet
Men det var någonting jag ville berätta, någonting som trots alla förseningar, gjort mig lycklig. Det var nog i helgen som det var värst. Allting skulle kosta förmögenheter och dyrare blev det eftersom tid är pengar och jag var inte direkt på hugget. Antagligen tog jag det för lugnt i sängen och på sköldpaddsberget.
En kväll ville jag bara bryta ihop, men jag höll tätt.
"Jag hatar förorten!"
Hata är ett starkt ord men motsatsen starkare. Jag började aldrig gråta och det fick mig att skratta. Även fast det var sent ville jag rulla ned för gräskullen, du hade hämtat mig och det var mörkt. Jag frös inte, du frågade, men du kände ju att mina händer var varma.
Huset, spegeln, schemat och trappan. Sen kom det. Någonting som fick min tidigare upprymdhet på gräskullen att verka dyster. Det var Jag. Formad i olja och upphängd på väggen. Jag tittade en, två kanske tre gånger. Du log, jag dog. Minns du hur jag sa att jag ibland önskar att jag vore en dramaqueen? Ett gyllene ögonblick som jag inte antog. Hoppas att du i alla fall förstår att porträttet blev min räddning. Inne i badrummet kunde andan som jag hållt fast i chocken släppas lös. Vad hade du gjort? Slängt dig i gapet på ett Lejon, en Tiger, en Liger. Det porlande vattnet som sprutade ur kranen ner i handfatet gav förhoppningsvis ett intryck av att jag bara gjorde det som normala människor gör inne i ett badrum. Jag såg mig själv i en spegel med lugnt rinnande vatten som bakrundsjud till mitt eget fnitter. Sa jag någonting till mig själv där inne som aldrig blev sagt? Ut ur bikten och du satt framför en lysande skärm. Hade jag slutat le ännu? På väggen till vänster, olja på duk och jag log igen. Om jag aldrig slutat så log jag väl mer än någonsin. Klockan tickade som vanligt för att få uppmärksamhet, men varken det ljudet eller jag som katalektisk fanns kvar. En kataklysm? Nej, det var bara Jag och Jag och Du. Tack David, för att du stoppar tiden.
Chill! Jag är..andfådd, svimfärdig, imponerad och rädd.
Vov, de här va skrivet med äkta kärlek. Till livet, kärleken och kanske någon speciell person..
Jo, du gör mig galen. Urbra skrivet. Det är liksom poesi, smart och galet. Allt de ja gillar liksom. Man kan lära sig om så mycket av vartenda ett av dina inlägg för du får en att börja tänka på grejer. För mig har orden tagit slut eller något. Jag har iallfall inte alls någon inspiration till att skriva snygga inlägg. Men shit, här är verkligen allt på sin plats. Kärlek. Dags för den där dejten snart? ;)
//Annelie the grande partypingla
:D Tack min sköna! Men det är ju DINA lockar som döljer mig för världen! Du är ju BÄST på att skriva! Men,Tack, Tack Tack... Det finns inget som gör mig lika lycklig så som en komplimang =)