Gratis läsning
Som vanligt så har jag ingen aning om vad jag ska skriva om. Men det kommer nog fram till slut, sålänge jag slipper hålla mig till någon slags röd tråd. Som vanligt så sitter jag på jobbet och som vanligt så förundras folk över konstnaden på det här stället. Det är inte mycket som är gratis nu för tiden.
Jag är kissnödig, jag är snuvig, jag är mitt uppe i början av mitt liv.
Här på grand ser man alldeles för mycket. Det finns för mycket att tråna efter. För många liv att beundas av. Samtidigt, vill jag bli kvinnan i kostymen? Helst av allt så vill jag analysera alla andra. Skapa deras liv utifrån några sekunders ögonkontakt, för att sen känna mig nöjd. Jaha. Då vet man hur ett liv med bokföring som prio ett ser ut. Efter några timmar spelar ingenting längre någon roll. Det finns då inte längre någon skillnad på folk och folk. Ingen vet hur man hittar till toaletten. Inte en enda själ vet hur nattbussarna går. Om man vill gå vidare, vart ska man då? Har du några förslag?
Vad hände egentligen med livets skola. Med att erhålla kunskapen om allt. Efter några timmar här finns inte längre någon beundran. Den alkoholgrötiga massan imponerar inte riktigt. Alla fantasier om mig själv bärandes portfölj är som bortspolade.
Sen så finns det paren. Personerna som firar diamantgruvsbröllop här på grand och som har färdats ända från knäckebyträsk för att komma hit. De som aldrig har bråttom och som kan dö vilken minut som helst. De som enligt portföljspersonerna har misslyckats eftersom att de står på kartan som de okunniga och misslyckade. Samtidigt är det dessa som aldrig frågar. De hittar vägen själva.
Sen så finns det personalen. Personerna man känner till lite bättre. Folk som har rest och sett andra världar och sen nöjt sig med det här. Det oändligt lugna.
Mitt i allting sitter jag själv och glor. Fastnar aldrig med blicken på något särsklit. Fortsätter att fantisera ihop ett liv där ingenting utesluts.
Jag är kissnödig, jag är snuvig, jag är mitt uppe i början av mitt liv.
Här på grand ser man alldeles för mycket. Det finns för mycket att tråna efter. För många liv att beundas av. Samtidigt, vill jag bli kvinnan i kostymen? Helst av allt så vill jag analysera alla andra. Skapa deras liv utifrån några sekunders ögonkontakt, för att sen känna mig nöjd. Jaha. Då vet man hur ett liv med bokföring som prio ett ser ut. Efter några timmar spelar ingenting längre någon roll. Det finns då inte längre någon skillnad på folk och folk. Ingen vet hur man hittar till toaletten. Inte en enda själ vet hur nattbussarna går. Om man vill gå vidare, vart ska man då? Har du några förslag?
Vad hände egentligen med livets skola. Med att erhålla kunskapen om allt. Efter några timmar här finns inte längre någon beundran. Den alkoholgrötiga massan imponerar inte riktigt. Alla fantasier om mig själv bärandes portfölj är som bortspolade.
Sen så finns det paren. Personerna som firar diamantgruvsbröllop här på grand och som har färdats ända från knäckebyträsk för att komma hit. De som aldrig har bråttom och som kan dö vilken minut som helst. De som enligt portföljspersonerna har misslyckats eftersom att de står på kartan som de okunniga och misslyckade. Samtidigt är det dessa som aldrig frågar. De hittar vägen själva.
Sen så finns det personalen. Personerna man känner till lite bättre. Folk som har rest och sett andra världar och sen nöjt sig med det här. Det oändligt lugna.
Mitt i allting sitter jag själv och glor. Fastnar aldrig med blicken på något särsklit. Fortsätter att fantisera ihop ett liv där ingenting utesluts.
Kommentarer
Trackback