bristen på ädlare förströelser
Jag har, som jag ofta gör, gjort listor på saker jag vill förändra. Vet inte om det är en bra idé att lägga upp dessa listor här. Förargelseväckande beteende etc. Alltså, förargelse som väcks när jag påminns av det jag inte gjort. En av sakerna är att sluta sitta vaken, för att istället sova och sen faktiskt uträtta något på dagen. Jag antar att det är något jag kommer att fortsätta med tills jag får en anledning till att gå upp. Den anledningen står också med på listan. Hitt på nåt. Jag är alltså vaken och efter några dussin skinkmackor, lite mer kakor än det och några vändor juice så hittar jag boken ”Den unge medborgaren.” Fantastiska kunskaper som bara ligger och förglöms på köksbordet. Som så mycket annat.
Jag tänkte dela med mig av ett stycke:
Varför använder folk alkoholdrycker?
(Punkt 60, sida 53)
Delvis beror det på alkoholens lockande verkningar. Den som druckit litet alkohol, känner sig liksom nöjdare med världen. Sinnestämningen höjes. Den sorgsne glömmer sin sorg och den olycklige sin olycka. Alkoholen har nämligen en bedövande inverkan på hjärnan, Försagdheten minskas, och självsäkerheten ökas. Allt detta känns angenämt för stunden.
För vanedrickaren har ofta alkoholbegäret blivit så starkt, att han inte kan låta bli att dricka. Andra orsaker till alkoholbruket kunna också finnas: medfödda dåliga anlag, bristen på ädlare förströelser, okunnighet, dålig uppfostran, otillräcklig lön, dålig bostad, sjukdom, arbetslöshet och så vidare.
Vid större och långvarigt alkoholbruk bli skadorna givetvis så mycket värre: viljekraften och förståndsverksamheten slappas, minnet och ambitionen (hederskänslan) försvagas, och känslolivet förråas.
Spännande nattläsning som sagt, och medan jag nu fortsätter med kapitel; skolor och yrken under punkt ” vad flickorna kunna bli, “ hinner solen sakta sprida sitt ljus bakom hustakens flagnande kanter. Jag antar att jag saknar hederskänsla.
Dagdrömmen
Nej, ingenting är självklart, men det visste vi ju redan. Utanför den stad jag levt i hela mitt liv fanns inga minnen. Ingenting någonstans sa någonting om dig, bara bilden av ditt ansikte som bränt sig fast någonstans inom mig. Hur det kan hända så mycket under en sån kort period. Fast allt är ju relativt, en människas livstid och en stjärnas, en dagslända, en sekund av ett ögonblick i ett minne. Att tid är så väsentligt överallt och hur gärna människor ser tillbaka på det som var. Beskyller andra, glömmer konsekvenser och hittar på att det som var då, för alltid är bättre än vad som pågår just nu. Men jag håller inte med. Jag är nu, jag ångrar ingenting. Vem sa att man lär sig av sina misstag? Antagligen någon som aldrig gjort några. Och hur kan man njuta av vinst när man aldrig förlorat.
Vad jag försöker säga, främst till mig själv, är att ingenting är för alltid och det där med att misslyckas är alltid upp till en själv. Mina egna mål, mina planer, mina drömmar. Allt man kan tänka sig att se fram emot är resan dit, och den resan har ingen bestämd tid. Tänker jag efter, så är resan antagligen den närmsta smaken av lycka man kan slicka i sig. Vi nöjer oss aldrig med det vi har, därför finns det ingen lycka att förlora i jakten på den ouppnåeliga drömmen.
Radera det här
Jag hade så mycket att säga på vägen hem, nu är det mest funderingar över vad tusan det var som var så välformulerat och sant. Det är fortfarande sant såklart, minns bara inte vad.
Jag antar att det handlade om hur du får mig att må och att det inte är värt det. Jag satt där vid busstationen och väntade. Inte på någon jäkla buss, utan på att du skulle ringa igen. Ringa och tjata och känna så som jag känner för dig. Nu finns det bara knackningarna från elementet och mina ensamna andetag, en fruktansvärd tystnad. Du sover just nu. Du somnade antagligen direkt och jag satt kvar, hoppades som vanligt, vägrade inse att det var dags att gå hem. Sova som alla andra gör och sen vakna. Glömma gårdagen istället för att göra den minnesvärd.
Egentligen är det ju ingenting. Tunnelbanan har slutat gå. Det är söndag och du är trött. Jag undrar bara över hur jag kan känna mig så ensam när det inte bara ska handla om mig.
Snart ljusnar det
Jag har aldrig riktigt funderat över varför jag inte sover. Antar bara att jag inte är tillräckligt trött, vaknade alldeles för sent, gick upp ännu senare. Struntar i att tänka på att jag kunde somna hur lätt som helst för några år sen, vilken tid jag än vaknade och hur ledig jag än var dagen efter. Jag funderar över det nu, samtidigt som jag äter någon form av middag och en halv liter glass. Jag väljer att inte bli trött, vill inte missa något som jag sagt förut, men samtidigt så vet jag att allt som händer är upp till mig. Ändå gör jag ingenting åt det. Jag väntar på att det som borde hända, vad det nu än är, ska dyka upp. Det ska överraska mig och alla sömnlösa nätter ska vara tid jag spenderat väl, belöningen ska komma, den måste komma.
Antingen så väntar man eller så drar man. Antingen så väntar man eller så ger man upp.
Nej, jag borde kanske motionera mera. Trötta ut den här kroppen till det yttersta. Äta någon form av hälsosam kost som medför god sömnrutin och en ljus syn på livet. Fast, saken är den att, jag trivs med nätterna. Jag älskar någonstans att smyga medan alla andra sover, att äta mat som är förbjuden vid den tidpunkten för att "så är det bara." Till skillnad från dagarna så är nätterna den enda tid då man är helt själv, mest när man sover så klart. När man ligger drunknad i djupsömn är man så jävla ensam. Det finns en tjusning i att hålla sig vaken, tvinga sig själv till att drömma utan sömn ger en sådana fantastiska idéer. Vissa behöver strålkastarljus, andra behöver ensamhet. Antar jag. Någonting behöver man i alla fall för att hålla kvar vid den människa man försöker vara.
Förutom det så går jag mest runt och är osäker på vad du vill och vad som menas med ett ingrepp som kräver lokalbedövning. Hur tänkte jag egentligen för tre år sen? Konsekvenser och tid är människans värsta fiende. 
Före och efter den hårfallande händelsen.
Konsekvenser man får ta efter en utekväll med en sax närvarande.
Ostron?
Tankarna på att åka ut till landet för att skriva en självbiografisk roman som sedan blir bestseller slår mig allt oftare. Jag menar, vem skulle inte vilja läsa den? Jag har ändå mer än fem trogna läsare här på bloggen, hur många krävs det för att bli miljonär? Postkodslotterimannen var på grand idag, jag funderade ifall han kanske förvarar checkar i portföljen till folk med sunkiga adresser. Kanske kunde han för en gångs skull ge lite pengar till en hederlig medborgare med en stabil framtidsplanering och som för tillfället jobbar i garderoben.
Vad gör jag om tio år? Jag är rik såklart. Jag har världens roligaste arbete. Jag är världens kanske snyggaste trettioåring och jag äger en hundhäst (det vet ni kanske inte vad det är, men som ni kanske kan lista ut så är det en hund, stor som en häst, som man kan rida på när man ska till till exempel jobbet. Men till skillnad från en häst så kan man ta med den överallt.) Jag är antagligen också ägare till skeppet shanghai och en mysig liten ö någonstans i medelhavet.
Tankar har i alla fall börjat tänka sig att födas och uppfostras in i nya fack i mitt huvud. Andra vägar, nya horisonter, samma himmel men på ny mark.
Det här låter kanske som jag gjorde för några månader sen, men vad tusan. Det är ju vår.
Gick hem med en stulen öl i väskan
Grannar som väsnas får mig att tänka på att jag börjar bli trött. Gammal kanske till och med. Om ni undrar (nej, jag bryr mig inte) så är jag precis hemkommen från spybaren iklädd ett par nittights (succé.) För många öl, för mycket sprit, för lite tid att tänka över saker och ting. Just det, för mycket godis precis. Ibland när jag skriver så får det, i mitt huvud, ljudet av en riktigt bra raplåt. Dagen efter visar det sig att så är inte fallet. Tänk er Petter, fast bättre, så klart! ...Som sagt, jag borde hit och jag borde dit och definitivt sova.
På söndag är det studio 54, i morgon är det studio grand hotel och i allmänhet så är det studio livskris + framtidsplanering = noll. Börjar på Fantomerna inatt, har kanske tjyvstartat lite och vet redan vem som är vem. Eller så sätter jag igång med den hemliga historien, ni hör ju hur mycket problem jag står inför den här natten. Nu har de tystnat, grannjävlarna. Klockan är ju inte ens fem, posten kom för längesen, dags att steka ägg, koka kaffe. Med lakritssmak och ölrapar försmäktar jag i denna säng. Alldeles för tidigt och alldeles för sent för att säga någonting eller för att höras av de betydelsefulla i ens liv. Hur många gånger jag än sagt att jag saknar dig så gör jag det igen, du fattades ikväll, jag somnar snart med konturerna av din kropp i tankarna hos mig.
http://open.spotify.com/track/2Yjv7MOdst5y6fFsq4cKOL
Halva inne
Jag fryser fortfarande från promenaden hem.
Skyller mig själv för alla extra vägar jag tog i väntan på ett annat svar.
Att några få ord och en natt kan få mig att känna såhär, som om jag vore
tolv år gammal. Sista tryckaren och han är borta. Jag vet inte om det är
förväntningarna, en förhoppning eller ett antagande om hur jag skulle
blivit mottagen. Självklart. Vad som sas igår behöver inte vara dagens
sanning. Allt förändras. Jag är rädd att jag ibland kräver för mycket,
speciellt er uppmärksamhet. Jag slickar i mig minsta tecken på uppskattning.
Balansen håller då nätter som den här drar mig tillbaka. Det finns inget
villkorslöst och det finns ingen stående inbjudan. Du är inte alltid välkommen.
High five
Ligger i min säng igen efter att ha gått upp, ätit frukost, druckit för mycket kaffe och dansat i vardagsrummet. Våren är äntligen här, på alla tänkbara sätt. Saker som jag aldrig trodde skulle hända händer och det bevisar en hel del. Gunde Svan hade rätt och snart blommar körsbärsträden i kungsträdgården igen. Snart har jag läst ut boken trots att jag fått föreställningen om att den blir längre om jag drar ut på läsandet, ta inte slut för fan. Vad jag inte tänkte på då, var att efter sista sidan så får man en hel historia att bygga på i resten av sitt liv. Idag och sen jag kom hem och långt innan det så är du vad som har fattats.
Du och din jäkla ögonfärg som är den finaste i världen.
Rökning dödar, i alla fall om det är aska från vulkaner som åker in i flygplansmotorer.
Söker nya kurser, igen, cirkeln är sluten.
Förändring
Jag är tillbaka, pepparkaka? Nej, inte så värst. Efter en vecka där vinter gått till sommar på bara några timmar har jag lyckats leva som en lagom anständig människa. Vakna, gå upp, äta under vissa specifika omständigheter och tillfällen, promenera, stillasitta. Nu är det tillbaka till förhoppningar om plusgrader istället för antaganden och dygnet har tagit sin sedvanliga snedtändning, jag är vaken och alla andra sover.
Under en vecka av total isolering från vardagsritualer och kommunikation har jag hunnit reflektera och konfrontera mig själv. Nej, nu luras jag igen och första april är ju över för längesen. Jag har vandrat runt i samma tankar fast under en varmare himmel och med ett underlag bestående av sandig handduk. Att man aldrig kan ta en semester från sig själv, människans permanenta straff, i alla fall tills döden skiljer oss åt och det är ju tragiskt. Men trots samma cirkulerande monolog händer det saker under landsflykt. Man saknar och man kan nästan ta på den exakta lilla bit som fattas, äntligen stämmer någonting. Att längta efter något, att vilja ha det man inte kan få och att förstå vad man vill ha först när det gått förlorat. Är det vad jag fått som pekpinne när det kommer till att välja? Om du måste välja då, på direkten alltså. Då brister jag precis som isen, kommer kanske igen nästa år om inte den globala uppvärmningen gjort Sverige till en ny kanarieö. Miljöer är skit samma, men avstånd är sanning.
Jag har saknat och jag har solat. Förbanna strandcensuren och låt mig gå naken på playan, bikinilinjer går inte ihop med, ja, resten av hudfärgen efter en vecka av uv-strålning. Vad som heller inte går ihop är den där lamt tvinnade röda tråden som slingrar sig fram som en utsvulten orm bland tankar, texter och tillbakablickar av det man hoppas leva i som verklighet.
Jag antar att jag är trött, men det går knappt att känna efter i ett rum där tiden stått stilla.
Tvångsinlägg
Hej blogg.se och den här dagen. Hejdå kakorna som jag precis åt upp och välkommen illamående! Tiden rinner iväg som blod ur en mensfitta och jag försöker verkligen inte längre. Jag har gett upp mina studier och ser fram emot sommarens praktik, jag går till jobbet och tänker på hur härligt det kommer bli att gå hem och jag somnar med förhoppningar om att vakna, snart. Jag har lyckats plocka med mig ännu en plåtbit hem, den är röd och vit och väldigt vacker (ingen håller med.) Den hade legat i två dagar helt ensam utanför vårt kungliga slott och väntat på en trevlig adoptivmamma - jag. Slutsats? Jag plockar fortfarande med mig skräp hem och tänker att det där rymdskeppet jag velat göra skulle kunna behöva den här biten. Dags att ta tag i saker och ting, plocka ner sakerna från hyllan och vaxa benen. Jag biter på naglarna lite smått, vilket betyder att min karaktär som ickebitare håller på att förstöras. Jag är ju en hälsosam människa med välvårdat yttre som utan några som helst omständigheter skulle vika sig för frestelser. Sen så finns det ju alltid undantag.
Mamma anser att jag borde äta mer frukt och grönt, men det gör jag ju.
Sen så måste man ju förstora läpparna med något.
kretinmara
Jag hade nästan glömt bort hur det känns att böla till en film på det där sättet. När man redan från början bestämt vem av alla i ens liv som är karaktärerna och inte har en aning om att han dör eller gifter sig med fel kvinna. Att hon tar tåget hon inte borde gjort eller att plikten går före allt. Det blir så märkligt att se när man inte bara har sin egen syn på det hela, utan vet precis hur den andre känner, vad han gjorde i den sekunden, vad man själv borde gjort. Sen eftertexter och pinsamma nerkylda tårar som porlar ner i mungipan och under hakan. Sen escape, verklighet, tystnad, tagen på bar gärning. Vad tusan sitter jag och gör? Nej Elsa, det där var inte ditt liv.
Det värsta är att jag inte vet ifall det är filmen som ger känslorna eller ifall det är känslorna som gör filmen. Att jag inte visste innan i sånt fall, eller att jag visste exakt men inte vågar. Att vara dum eller att vara feg, det är frågan.
Efter mycket men om män så tror jag att jag vet att det är lättare att vara en idiot.
Humanism
Jag börjar bli sådär kaffeskakig, bra eller dåligt? Ganska dåligt. Litteratur, skriven text, kaffe, Edina ber mig tänka utanför lådan och jag träffar Marie utan förvarning på slottsbacken. Klockan är för mycket och jag har börjat för sent. Enligt pappa är det härligt att se hur hans genetiska drag har först vidare till nästa generation Skagerberg, och han har ju ändå klarat sig ganska bra? Så sa han, bättre än många andra. Jo jag tackar. Jag drömmer så märkligt. Jag drömmer om inbrott och hur mamma ristar in meddelanden under mina fötter som är omöjliga att tyda för precis när man ska ta sig en titt så kommer förbrytarna och bryter sig in.
In i den där lådan jag ska tänka utanför antagligen. Jag tänker mest på i morgon som är idag. Augustinus och Dante, deras ansiktslösa spöken gråter antagligen just nu, för att inte tala om Homeros. Det var inte meningen, jag skulle ju bara göra allt det andra innan och nu när jag inser hur mycket ni sagt och gjort så finns det inget jag kan göra åt saken. Förutom mer kaffe. Jag förundras över hur länge jag kan fundera över några få textrader, tänka över hur de tänkt och fnissa i det här tysta köket över att människor inte förändras. Allt cirkulerar, det han gjorde vill hon göra, sen när allt är gjort så dör man. Vissa hinner skriva om vad de vill, andra läser det och vill precis samma sak. Slutligen så sitter man någonstans och ångrar sig eller gläds över sitt eget liv. Man ärver kläder, smycken och ideal.
Ja, jag sitter och skriver i det här förbaskade worddokumentet och får för mig att författarnas tårar som rinner utav deras besvikelse ska innehålla någon slags information. Men ack så torrt det dalar, fy skäms Elsa Skagerberg, som samtidigt småler över den mänskliga renässansens oundvikliga straff. 
kanske
Carpe diem och allt annat
Folk har börjat läsa vad jag skriver, det är fruktansvärt läskigt. Betyder det att jag borde sluta? Vem skriver jag för, varför känner jag att detta elektroniska nät ska ha möjligheten att bevara vad jag tänkt i, hur länge som helst? Jag antar att alla söker odödlighet, mina försök består av profilbilder och vardagsprat i form av "jag kan inte sova" och "jag vet inte vart jag är på väg." Total förvirring, varsågod, läs och njut och gör inte som jag.
Jag vaknade 17:30 av att koppen med kaffe stod kvar där pappa lämnat den vid 10:30 och att mörkret sög ut luften ur mina sövda lungor. Jag gick upp och det var kallt överallt, inga kvarlevor från gårdagen, alltså, inga känslor. Ett halvt paket glass och några vändor i brödrosten senare så försvann jag och Marie ut på rundan efter mat, för att efter fyra timmar senare vara tillbaka där jag började, i sängen. Klockan är snart 05:00 och det är fortfarande mörkt ute, jag har vant mig vid att vänta på ljuset. I går natt skrattade jag tills det att jag grät och kunde inte sluta gråta, jag somnade någon gång, hulkandes utan anledning. Drömde om kriminalitet, död och att falla. Sen kaffekoppen, samtalet från Edina, en titt utanför ögonlocken för att snart falla tillbaka in i samma stup som jag från början snavat ner för. Den här dagen har bestått av samtal som handlat om gårdagen och framtiden, den har inte riktigt funnits själv, precis som när man lever genom andra. Det är en hägring av ett liv när ens eget snart torkar ut i väntan på den där oasen. Man pratar om vad man ska, vad man vill, vad man gjort och vem man vill göra allt med. Man drömmer om sakerna medan man sitter på en pizzeria i ett mörkt nerspolat Stockholm. Dagar man minns och dagar man glömmer. Jag antar att jag skriver för att kunna minnas det jag så lätt glömmer bort, det jag vet inte spelar någon roll om tio år. Alla småtimmar, en dag av ren överlevnad som aldrig skulle kunna jämföras med gårdagen som man pratat om och hyllat. Jag är rädd att det är dessa dagar som gör att vi vaknar dagen efter, för att se ett ljus, för att fortsätta mot den där oasen och för att uppskatta det vi föralltid kommer minnas.
there is something we need to do right now
Odysseusnattens errínyer
Det sker förändringar utan att jag har något att säga till om. Det gör mig verkligen inte förbannad, bara nyfiken på vad och vem som bestämmer. Jag tror att jag har tappat hälften av kunskaperna jag haft och bytt ut allt mot en och samma tankebana, vad vill jag?
Efter den tanken är allt oväsentligt. Jag bryter ner minsta ord nu, mest för att jag saknar meningen i meningarna. Visste ni att Odysseus betyder "hysa agg" eller till och med "hata"? Redan i mellanstadiet fick vi lära oss att "hata" är ett starkt ord, det fick man inte säga om potatisbullarna, men nu är det andra sådana. Bullar alltså. Nu är det universitetsregler och Odysséentvång. Man ska i deras bänkrader veta precis vad man är ute efter, man ska åtminstone vilja veta. Kunskapstörs och bullar, vilket jävla kalas. Livet är en fest och du är bjuden, du borde dessutom skaffa dig en tyrolerhatt och alla andra roliga livstillbehör som gör dagarna ljusare och nätterna längre. Jag låter fortfarande nätterna gå för att se vad som händer, den här kraften som skapar förändring visar sig aldrig.
Eller så har jag blandat ihop den med John Blund.
Dödens lammungar
Jag tror att det var någon slags inspiration från den senaste föreläsningen som gjorde att jag, när jag blåste över nybrokajen, funderade över mänskligheten och alla genier, alla idioter. Vi säger gärna att det var vi som kom på den geniala idén, människan gjorde det här, näringskedjan är borttappad. Det är vi och allt annat levande finns ingen annanstans än på andraplats. Alla idioter är ensamma i deras felsteg, men upptäckterna ska minsann delas med av till alla. Åtminstone alla medelsvenssons med värdighet och bostadsrätt. Tydligen så skiljer vi oss från djuren på grund av vår lust, vilket är genialt och idiotiskt. Bibeln är skriven av människan men allt gott är gudomligt. Omänskligt? Fan vad hon släpper ut fördomar på nätet. Lusten att älska och viljan att döda tillsammans med begäret att veta och känslan av lycka gör att vi aldrig kommer kunna stå över någonting. Alla ligger tillsammans i slasket och ber om att bli omtyckta eller åtmintone smått respekterade. Trots det så tål jag inte när tio personer framför mig i en mörk och iskall januarieftermiddag går sådär nyfiket långsamt framför mig, låt dom halka så att jag kan hoppa över deras muskellösa kroppar och komma i tid för en gångs skull. Att gå över en bro i Stockholms vintertid kräver en elefants minne när man huttrar igenom de mänskliga rättigheterna hest för sig själv.
Alla människor äro födda fria och lika i värde och rättigheter. De äro utrustade med samvete och förnuft och bör handla gentemot varandra i en anda av broderskap.
Jag kan inte erinra mig om att jag blivit utrustad med samvete eller förnuft, var det under puberteten? För i sånt fall så vill jag inte bocka av mig riktigt än då jag precis fått en finne på hakan. Jag är inte färdigutrustad alls, det ger mig rätten att äta med kniven i vänster hand och att strunta i läxorna.
I vilket fall så kom jag i tid den dagen och personerna framför mig halkade inte. Jag frös men jag blev varm när jag kom in och någonstans i korridoren till garderoben så glömde jag bort allt vettigt jag tänkt skriva ner. Därför får ni inget mer än det här. Vad vi än gör så gör vi det för andra och alla andra är oss själva i det där slasket av kylig lycka och lusten att älska tills vi dör.
Plan B
Jag försov mig till det viktigaste och nu går jag runt i svärmande tankar om hur det här kommer påverka resten av mitt liv. Resten. Av. Mitt. Liv. Det är precis som när jag väljer att ta den längre vägen hem, utan uppförsbackar, istället för den som går snabbt fast plus den där, arruvett - mjölksyrebacken. Det ger mig förlorarkänslor, men jag gör det ibland och kan inte riktigt förstå planen, inte ens plan B. Och det där stör mig, varför en plan B när plan A borde vara felfri. Jag somnade och jag somnade om och sen somnade jag igen när jag insåg att vaket tillstånd var fruktansvärt tryckt. Nedtryckande och sömnen medryckande och sen som chokladsås på spagettin, en utskällning av den där kvinnan i det där kontoret jag borde besökt för fyra timmar sen. Jag tror att jag sa någonting om en plötslig sjukdom, men allt hon tänkte var hur hon lättast skulle kunna penetrera mitt hjärta med den där kulspetspennan.
Nu är jag i den vardagliga zonen igen, efter universitetet, centralen, slussenrunt och sickla och kanske femtiotusen tankar som vrider sig när jag dödar dem och lägger deras lik i hjärnbalksgraven.
Sjung o gudinna om vreden som brann hos peliden akilles.
Rostbrödsoxytocinmeal
Elsa är igång under sin primetime, klockan är snart åtta och jag minns knappt hur sömn smakar. Pappa kom in med en kopp kaffe nyss, idag är en sån dag då jag får fortsätta vara vaken utan utskällning och depressionssnacket - studier först, sömn sedan. Jag skriver ett tal om fenyletylamin och vasopressin och kissar snart på mig, reser jag mig nu så tappar jag allt. Nu kanske ni tror att jag redan tappat koncentrationen och skriver någonting i min blogg istället för att faktiskt arbeta, men min hjärna fungerar inte så. Den är sprängfylld av kaos och godtagbar fördelning, belöningssystem i form av skitsnack här och sen några rader i den akademiska andan där. Går jag och lägger mig idag så kanske jag inte vaknar senare, men sover jag inte så somnar jag kanske under talet. Totalt misslyckande som vägrar ta sig igenom mina logiska system som, nej, inte existerar. En klassisk satans paradox, men nu när jag väl börjat, jag kan ju inte klättra ner istället för att hoppa. Någonstans i sökandet efter en god artikel så hann jag spana in någonting om ett piller som håller huvudet vaket i ett dygn utan trötthetskänslor tippandes över en. Det skulle kanske väldigt mycket behövas just nu, eller i alla fall snart. Edina brukar säga att när jag sover för lite är jag som piggast och sover jag för mycket så försjunker jag i trötthet. Talar skåningar sanning så är jag lycklig.
Nu försvann jag i total myskänsla, varför dumma mammas yllekofta och pappas långkalsonger, varför?
För övrigt så jobbade jag idag, jag halkade dit i en päls och långkallingarna. Efter några fjuttiga timmar så var Marie plötsligt där och inte långt senare satt vi på hamburgerian Max och åt allt på dopaminmenyn. Hon sa något om att jag var en tönt och att man fan inte kan gå runt i bara underställ, fast det var mitt under min och burgarens förälskelse, min nucleus caudatus stängde av allt hörselsystem.
BULLER OCH BANK, nu äntligen vaknar grannarna och byggarbetarna och vad fan det nu är som låter som knotiga stenhjul mot kullerstenen. Min nya godnattsaga alltså, bäst att fortsätta innan hela min sömnprocedur sätter igång. Vad fattas? Tidningsprassel kanske, och ljudet av den där radioklockan.
Bara rostbröd kan rädda mig nu.
