Snart ljusnar det
Jag har aldrig riktigt funderat över varför jag inte sover. Antar bara att jag inte är tillräckligt trött, vaknade alldeles för sent, gick upp ännu senare. Struntar i att tänka på att jag kunde somna hur lätt som helst för några år sen, vilken tid jag än vaknade och hur ledig jag än var dagen efter. Jag funderar över det nu, samtidigt som jag äter någon form av middag och en halv liter glass. Jag väljer att inte bli trött, vill inte missa något som jag sagt förut, men samtidigt så vet jag att allt som händer är upp till mig. Ändå gör jag ingenting åt det. Jag väntar på att det som borde hända, vad det nu än är, ska dyka upp. Det ska överraska mig och alla sömnlösa nätter ska vara tid jag spenderat väl, belöningen ska komma, den måste komma.
Antingen så väntar man eller så drar man. Antingen så väntar man eller så ger man upp.
Nej, jag borde kanske motionera mera. Trötta ut den här kroppen till det yttersta. Äta någon form av hälsosam kost som medför god sömnrutin och en ljus syn på livet. Fast, saken är den att, jag trivs med nätterna. Jag älskar någonstans att smyga medan alla andra sover, att äta mat som är förbjuden vid den tidpunkten för att "så är det bara." Till skillnad från dagarna så är nätterna den enda tid då man är helt själv, mest när man sover så klart. När man ligger drunknad i djupsömn är man så jävla ensam. Det finns en tjusning i att hålla sig vaken, tvinga sig själv till att drömma utan sömn ger en sådana fantastiska idéer. Vissa behöver strålkastarljus, andra behöver ensamhet. Antar jag. Någonting behöver man i alla fall för att hålla kvar vid den människa man försöker vara.
Förutom det så går jag mest runt och är osäker på vad du vill och vad som menas med ett ingrepp som kräver lokalbedövning. Hur tänkte jag egentligen för tre år sen? Konsekvenser och tid är människans värsta fiende. 
Före och efter den hårfallande händelsen.
Konsekvenser man får ta efter en utekväll med en sax närvarande.