Radera det här
Jag hade så mycket att säga på vägen hem, nu är det mest funderingar över vad tusan det var som var så välformulerat och sant. Det är fortfarande sant såklart, minns bara inte vad.
Jag antar att det handlade om hur du får mig att må och att det inte är värt det. Jag satt där vid busstationen och väntade. Inte på någon jäkla buss, utan på att du skulle ringa igen. Ringa och tjata och känna så som jag känner för dig. Nu finns det bara knackningarna från elementet och mina ensamna andetag, en fruktansvärd tystnad. Du sover just nu. Du somnade antagligen direkt och jag satt kvar, hoppades som vanligt, vägrade inse att det var dags att gå hem. Sova som alla andra gör och sen vakna. Glömma gårdagen istället för att göra den minnesvärd.
Egentligen är det ju ingenting. Tunnelbanan har slutat gå. Det är söndag och du är trött. Jag undrar bara över hur jag kan känna mig så ensam när det inte bara ska handla om mig.
Kommentarer
Trackback