Dagdrömmen
Nej, ingenting är självklart, men det visste vi ju redan. Utanför den stad jag levt i hela mitt liv fanns inga minnen. Ingenting någonstans sa någonting om dig, bara bilden av ditt ansikte som bränt sig fast någonstans inom mig. Hur det kan hända så mycket under en sån kort period. Fast allt är ju relativt, en människas livstid och en stjärnas, en dagslända, en sekund av ett ögonblick i ett minne. Att tid är så väsentligt överallt och hur gärna människor ser tillbaka på det som var. Beskyller andra, glömmer konsekvenser och hittar på att det som var då, för alltid är bättre än vad som pågår just nu. Men jag håller inte med. Jag är nu, jag ångrar ingenting. Vem sa att man lär sig av sina misstag? Antagligen någon som aldrig gjort några. Och hur kan man njuta av vinst när man aldrig förlorat.
Vad jag försöker säga, främst till mig själv, är att ingenting är för alltid och det där med att misslyckas är alltid upp till en själv. Mina egna mål, mina planer, mina drömmar. Allt man kan tänka sig att se fram emot är resan dit, och den resan har ingen bestämd tid. Tänker jag efter, så är resan antagligen den närmsta smaken av lycka man kan slicka i sig. Vi nöjer oss aldrig med det vi har, därför finns det ingen lycka att förlora i jakten på den ouppnåeliga drömmen.