Elsa Skagerberg

Hon kom som ett yrväder en septemberafton och hade en helt vanlig sjal runt halsen. Inget ovanligt, inget extraordinärt. Kanske lite mindre frisk än vanligt med sin rinnande näsa och sitt halvbultande huvud. Dörrarna till stadens finaste hotells baksida öppnades. Vaktbåset, vingummin från någon kryssning eller utlandsresa och sen det där kaffet som inte smakar kaffe.

Nu ett febrilt mailande till människor som aldrig lärt sig den gyllene regeln. Olika nyanser av stinkande damparfym. En ensam kvinna i foajén som utsätter den andra parten av hennes telefonkonversation för alla möjliga slags verbala hemskheter.

Igår var dagen D. Den dagen om halvåret som Elsa Skagerberg städar. Maniskt. Att städa maniskt förklaras i sin fulla prakt när jag njuter av att sortera pärlor och viker strumporna i färgskalor. När jag med fingrarna undersöker dammkorn som jag sen talar illa om, suger upp och trots allt detta, aldrig lyckas bli klar. Efter kanske tre timmar påminns jag om hunger och kissnödighet. Fortsätter därför att städa badrummet. Köket. Klarar inte av att titta på vardagsrummets brutala förfall av boktravar och souvernirnallar som inte hör hemma på denna jord. Ofta slutar det hela med depression då jag inser att det är försent för att dammsuga igen eftersom att klockan är fem på morgonen. Jag förbannar mina grannar och deras sovvanor för att sen bli sur över att jag måste sova i min nybäddade säng.

Efter dagen D så slutar jag städa totalt. Rummet står i sin gloria av renhet i kanske en vecka. Efter två veckor förvandlas golvet till ett hav av papper och kläder. Det enda som syns från mitt forna jag är dammsugarslangens kvävda rör.

Det hela är på ett sätt väldigt komiskt. På ett annat sätt, så väldigt tragiskt. Jag river upp det städade eftersom att jag inte har en aning om var jag förlagt allt som brukade ligga framme. I städmanins hetta ska allt försvinna. Efter ruset finns inga minnen kvar av var jag lagt internetbanksdosan eller valsedeln. Jag har glömt min geniala plan för hur strumporna ska förvaras och kastar därför alla dessa fotvärmare, i panik, överallt. Precis som allt annat.

Dagen D är alltså över. Jag är på jobbet och jag börjar bli sjuk. Dammsugaren står kvar i mitten av rummet, där den varit placerad föralltid. Min brorsdotter Matilda fyller atron idag och jag känner mig gammal.

Allt är som vanligt helt enkelt, inget extraordinärt, inget höganäskrus. Bara jag och det här inlägget som ger er mer anledning till att undra över vad tusan jag sysslar med egentligen.