Arbetet
Just det. Skriva här var det ju också. Jag sitter på jobbet som så många gånger förr och får tillfälle att beskåda alkoholens påverkan. Läkare och advokater, kända som okända. Alla reagerar på samma groteska vis. Skhhkahhvieh schplittha en bullhee elleheerr? Hick.
Det sveper kalla vindar längst fötterna. Öppna fönster, lukten av utblåst cigarettrök och vissa gälla röster som hörs mer än andra i massan av festfolket. Under dansgolvet och middagsborden är jag placerad. Mitt jobb består av att vänta på att folk ska sluta ha roligt. Att de ska inse att det ju faktiskt är onsdag och att det är en dag i morgon också. Jag av alla människor vill att kalaset ska ta slut. Gå hem när det är som bäst för fan. Gå hem nu. Varannan vatten och skoskavsplåster. Tänk på barnvakten. Sista bussen?
Nej. Det är så fel det möjligen kan bli. På ett sätt är det härligt att vara tillbaka. Att åter igen få se spektaklet och vara en bit av lösningen till kaoset. På ett annat sätt är det fruktansvärt. Jag är tillbaka och allt är precis som det var. Samma hunger och svordomar över att ha glömt matlåda. Samma krypande smärta av att sitta i samma ställning. Att stå i samma skor. Att vänta till bristningsgränsen med att äta ett äpple som säkert legat här i flera dar.
Ändå är jag kvar. Jag och alla andra arbetare som suckar över omständigheterna och svär tyst åt gästerna. Är vi kvar för att vi behövs eller för att vi behöver bli behövda? Vad skulle du göra utan mig och vad skulle jag göra utan dig. Vad skulle tack göra utan varsågod och finns det en genuin snällhet bortom de undermedvetna tankarna om att må bra över sin generositet?
Gud vad alla behöver alla för att överleva. Och trots att jag just nu bara sitter och väntar så vet jag att, omedvetet eller ej, så är festfolket tacksamma över ytterklädernas beskyddare, ja, jag..
Sista biten av festpusslet innan taxibilar och busschaufförer tar över. Ytterrocken, väskan, åh där var ju mitt läppglans. Allt det där. Någonstans vill man bara vara en större bit av det som gör folk tacksamma, för att tillslut tacka sig själv.
Det sveper kalla vindar längst fötterna. Öppna fönster, lukten av utblåst cigarettrök och vissa gälla röster som hörs mer än andra i massan av festfolket. Under dansgolvet och middagsborden är jag placerad. Mitt jobb består av att vänta på att folk ska sluta ha roligt. Att de ska inse att det ju faktiskt är onsdag och att det är en dag i morgon också. Jag av alla människor vill att kalaset ska ta slut. Gå hem när det är som bäst för fan. Gå hem nu. Varannan vatten och skoskavsplåster. Tänk på barnvakten. Sista bussen?
Nej. Det är så fel det möjligen kan bli. På ett sätt är det härligt att vara tillbaka. Att åter igen få se spektaklet och vara en bit av lösningen till kaoset. På ett annat sätt är det fruktansvärt. Jag är tillbaka och allt är precis som det var. Samma hunger och svordomar över att ha glömt matlåda. Samma krypande smärta av att sitta i samma ställning. Att stå i samma skor. Att vänta till bristningsgränsen med att äta ett äpple som säkert legat här i flera dar.
Ändå är jag kvar. Jag och alla andra arbetare som suckar över omständigheterna och svär tyst åt gästerna. Är vi kvar för att vi behövs eller för att vi behöver bli behövda? Vad skulle du göra utan mig och vad skulle jag göra utan dig. Vad skulle tack göra utan varsågod och finns det en genuin snällhet bortom de undermedvetna tankarna om att må bra över sin generositet?
Gud vad alla behöver alla för att överleva. Och trots att jag just nu bara sitter och väntar så vet jag att, omedvetet eller ej, så är festfolket tacksamma över ytterklädernas beskyddare, ja, jag..
Sista biten av festpusslet innan taxibilar och busschaufförer tar över. Ytterrocken, väskan, åh där var ju mitt läppglans. Allt det där. Någonstans vill man bara vara en större bit av det som gör folk tacksamma, för att tillslut tacka sig själv.
Kommentarer
Trackback