Elsa Skagerberg

Ibland önskar jag att allt fanns. Gud, Jultomten, Fallande önskestjärnor och tårtbitar på högkant. Jag önskar det så hårt ibland att det jag egentligen önskar försvinner. Det omöjliga övertalar mig att tänka fel. Det får mig att tänka att en fallande stjärna betyder mindre än vad den gjorde från början.

Aldrig förut har jag sett mig själv som en oslipad kniv, det var först igår som det kom på tal. Ibland har jag väl haft aningar om att den möjligheten finns och visst har jag aldrig tyckt att jag är helt perfekt. Men tydligen så är jag trubbig. Det går att fila, sägs det, alla knivar måste filas eller ibland bara poleras för att få den "skinande ytan." Smutsig på ytan men stark inuti. Fast nu när jag skriver så undrar jag verkligen om det stämmer.
Jag kan inte sluta tänka på att jag aldrig har varit vass. Det är underligt hur en inbillning kan få en att se helt nyköpt ut. Frågan är vad som händer när man är färdigslipad, som en vessad penna. Till slut blir den ju kortare och kortare - tills den försvinner. Man måste vessa för att kunna skära och skriva, även fast udden så lätt bryts av när den är som bäst.

Tur att man egentligen bara är en människa med ständigt nya frågor och aldrig tillräckliga svar.