Rymden
Första gången jag rymde hemifrån var vid min treårsålder. Hela Söderby tvingades leta efter Elsa, panikslagna rop, ångestfyllt tittande under bryggorna vid vattenbrynet. Trots korta ben trodde dom mycket om mig, att jag flytt långt.
Självklart hittades jag tillslut, knaprandes på dammig skorpa inne hos Robert Sjöblom. Placerad på det gamla dragspelet och totalnöjd med situationen.
Jag har fått storyn berättad för mig såklart, inte minns jag vad som pågick i mitt outvecklade sinne vid den tiden av mitt liv, men visst kan jag tänka mig. Barn som rymmer vill något, kanske hämnas på en orättvisa, kanske äventyra med reaktionerna hos de närmsta, kanske bara vara i samma kropp fast på ett annat sätt på denna lilla jord. Kanske bara äta gratis skorpa.
Nu förtiden finns det inte mycket att fly varken till eller från. Det blir svårare att se en framtid med hundra kronor i Pongoplånboken, tre färgpennor och en filt med mönster i form av hjärtan. Jag är för stor för att kunna sträcka ut benen i en sandlåda. Mitt busskort räcker bara till Maj. Det finns heller ingen djungel i närheten, som man kanske kunde tro. Ingen övergiven trädkoja med utsikt över hela staden. Inget anonymt "fri-som-en-fågel" liv. Det är svårt att hoppa på ett tågtak i farten, det är kallt under stjärnhimlen.
Jag har vandrat i stan, jag fattar att man alltid hittar hem. Utan att man vill tänka tanken på att det alltid finns en varm säng till hands, så vandrar kroppen självmant mot rätt kyrktopp när fötterna värker. "Jag KAN om jag vill, men jag vill inte." Men jag vill fast jag vet att jag inte kan, det känns liksom fel att inte förstå varför man skulle sitta där. Sitta på ett dragspel i en nyutväxt gren av livet? Försvinna från v a r d a g s l i v e t. R y m m a. Sova under en iskall himmel, kanske bara för att uppskatta den varma sängen, eller för att upptäcka dammiga skorpors excellence.
Självklart hittades jag tillslut, knaprandes på dammig skorpa inne hos Robert Sjöblom. Placerad på det gamla dragspelet och totalnöjd med situationen.
Jag har fått storyn berättad för mig såklart, inte minns jag vad som pågick i mitt outvecklade sinne vid den tiden av mitt liv, men visst kan jag tänka mig. Barn som rymmer vill något, kanske hämnas på en orättvisa, kanske äventyra med reaktionerna hos de närmsta, kanske bara vara i samma kropp fast på ett annat sätt på denna lilla jord. Kanske bara äta gratis skorpa.
Nu förtiden finns det inte mycket att fly varken till eller från. Det blir svårare att se en framtid med hundra kronor i Pongoplånboken, tre färgpennor och en filt med mönster i form av hjärtan. Jag är för stor för att kunna sträcka ut benen i en sandlåda. Mitt busskort räcker bara till Maj. Det finns heller ingen djungel i närheten, som man kanske kunde tro. Ingen övergiven trädkoja med utsikt över hela staden. Inget anonymt "fri-som-en-fågel" liv. Det är svårt att hoppa på ett tågtak i farten, det är kallt under stjärnhimlen.
Jag har vandrat i stan, jag fattar att man alltid hittar hem. Utan att man vill tänka tanken på att det alltid finns en varm säng till hands, så vandrar kroppen självmant mot rätt kyrktopp när fötterna värker. "Jag KAN om jag vill, men jag vill inte." Men jag vill fast jag vet att jag inte kan, det känns liksom fel att inte förstå varför man skulle sitta där. Sitta på ett dragspel i en nyutväxt gren av livet? Försvinna från v a r d a g s l i v e t. R y m m a. Sova under en iskall himmel, kanske bara för att uppskatta den varma sängen, eller för att upptäcka dammiga skorpors excellence.
Kommentarer
Trackback