Idagen
Idag släpptes våren ut och in genom mina sovrumsfönster. Allt damm, all samlad värme, alla golvslängda kläder som syns så bra när ljuset kommer tillbaka. All hunger som tvingar en upp, all kissnödighet.
Pappa och Karl hade vart duktiga under tidig morgon och kört runt med farmors gamla saker till släkten som paxat ditten och datten. I mitt rum hamnade en gammal träkista, inget fancy.
Dagen var så lockande efter frukost att jag faktiskt slirade mig ut till resten av vårvärlden. Glassar, glittervatten, cyklar och varmt folk. Och just det, körsbärsträd. Allt var fint, kameran kom väl till pass. Jag hittad David, vi hade tuggumituggartävling. Vi såg flickor spela musik. Allt var varmt och sött. Jag fick tankar om hur det kunde vara ifall jag kunde spela på guran. "Det skulle låta bra och passa till låtar jag själv skulle skriva, låtar jag skulle sjunga."
När solen inte ännu gått ner men jag lämnat David och kommit hem, så fick jag reda på att M sökt mig. Hon var bitsk och lämnade mig försvarslös med en telefonton på av.
Då damp en bit av rastlöshet ner på nacken, en klump av kreativitet tog över.
Jag plockade gitarren från vardagsväggen och la mig i den fortfarande solvarma sängen för att komponera världens bästa låt. Den skulle ta över världen. Jag slutade när jag fattade hur man egentligen håller i en gitarr, inte som en harpa, inte som en trumma. Prövade lyckan vid pianot som annars lever lyckligt i ständig vila, ingen Mozart född. Plockade fram akrylerna, jag är bäst på att måla blommor, inget mer.
Tillslut förstod jag att dagen var över, jag hade inte erövrat någon eller något. Gick mot hit, skrev det här. Hoppas på dagen imorgon, hoppas att slutet blir snällare då. Kan tänka mig att blommorna blommar, vill besöka en kohage, den ska vara grön när jag kommer. Kan tänka mig att ringa, för en gångs skull. Jag hoppas att jag vaknar av mer anledning och antagligen trycka till med något vettigare att skriva om än en solig vårdag som tog slut.
Pappa och Karl hade vart duktiga under tidig morgon och kört runt med farmors gamla saker till släkten som paxat ditten och datten. I mitt rum hamnade en gammal träkista, inget fancy.
Dagen var så lockande efter frukost att jag faktiskt slirade mig ut till resten av vårvärlden. Glassar, glittervatten, cyklar och varmt folk. Och just det, körsbärsträd. Allt var fint, kameran kom väl till pass. Jag hittad David, vi hade tuggumituggartävling. Vi såg flickor spela musik. Allt var varmt och sött. Jag fick tankar om hur det kunde vara ifall jag kunde spela på guran. "Det skulle låta bra och passa till låtar jag själv skulle skriva, låtar jag skulle sjunga."
När solen inte ännu gått ner men jag lämnat David och kommit hem, så fick jag reda på att M sökt mig. Hon var bitsk och lämnade mig försvarslös med en telefonton på av.
Då damp en bit av rastlöshet ner på nacken, en klump av kreativitet tog över.
Jag plockade gitarren från vardagsväggen och la mig i den fortfarande solvarma sängen för att komponera världens bästa låt. Den skulle ta över världen. Jag slutade när jag fattade hur man egentligen håller i en gitarr, inte som en harpa, inte som en trumma. Prövade lyckan vid pianot som annars lever lyckligt i ständig vila, ingen Mozart född. Plockade fram akrylerna, jag är bäst på att måla blommor, inget mer.
Tillslut förstod jag att dagen var över, jag hade inte erövrat någon eller något. Gick mot hit, skrev det här. Hoppas på dagen imorgon, hoppas att slutet blir snällare då. Kan tänka mig att blommorna blommar, vill besöka en kohage, den ska vara grön när jag kommer. Kan tänka mig att ringa, för en gångs skull. Jag hoppas att jag vaknar av mer anledning och antagligen trycka till med något vettigare att skriva om än en solig vårdag som tog slut.
Kommentarer
Trackback