Ett av besvären
Nej, det är inte mina föräldrar som säger åt mig att det är viktigt och att jag måste, det hade kanske vart enklare? Någon att enkelt säga "Nej, jag vill inte" till. Nu kan jag bara stå där och kämpa i kampen mot mig själv. Jag måste något, jag vill något, jag vill något mer och något annat.
Jag anser mig ha en alldeles utomordentlig lösning på problemet:
Gör som jag, testa att använda tandtråd ett par gånger, så kommer du inse att det finns en avgrund så mycket djupare än tandborstningens fasor, och nästintill njuta av tandborstningen hädanefter.
Vad gäller problemet med att ha någon att sätta sig upp emot finns det där en enkel, av mig beprövad metod: Testa att ett par-tre dagar i rad inte borsta tänderna. Försök sedan känna en pust av din egen andedräkt. Det kommer göra susen. Att inte borsta tänderna kommer i framtiden vara att sätta dig upp mot både din sjävkänsla och ditt sociala umgänge.
Se, det var väl lätt?!
Inte trodde väl jag att en Björn var så noggrann med tandhygienen! Jag bockar och tackar för tipsen och medger att tandtråd är satans verktyg.. (Been there, done that, got the t-shit lixahm.)
1. P.s Fast inlägget kanske sträcker sig någonstans utöver min mun, kanske. D.s
Ja, det var så sant. Nu vet jag inte helt säkert vilken utav alla de möjliga aspekterna som sträckte och stretade, men jag antar att det var det där med "sätta-sig-upp". Jag säger bara: Gör't!
Jag sätter mig upp mot mig själv hela tiden, och har insett att det är en utomordenltligt lovvärd form av självkritik. Om kritiken har fel så märker man det efteråt, och kan sätta sig upp mot den igen. Skitbra. Om det var något mer du undrade kan du väl skriva det direkt till mig, ty jag har ju som känt svaren på alla frågor, allvis som jag är.
(ehe)