Elsa Skagerberg

Idag gick jag inte till skolan förens klockan 17:30. Det var ju kanske lite fel kan man ju tycka och kanske var det inte helt bra att äta så där mycket nötter? 250 gram per dag, blir man en tjockis då? Irriterad som jag blev över mig själv kom jag på att ett psykologiprov väntades att bli gjort nästa dag. I morgon så att säga. Ännu ett slag under bältet, en till näve nötter hävdes in i mitt saltsugna gap.

Väl hemma igen hittade jag klänningen som var menad till kalaset.
Tur i oturen och otur igen efter provturen.
Klänningen satt såklart helt fel och med eller utan BH så traskade jag mot köket till nya vännen cashewpåsen.

Senare efter ett möte med Thilander och på hemgång, så möttes jag av en hel del gråstarr-prydda ögon. Det vankades öppet hus med fika på det gamla pensionatet i Gamla stan och gamlingarna hopade sig som munkar kring en klosterost. En ensam tant i slutet av svartmangatan. Mina ögon blixtrade till och som från ingenstans så slog djävulen till med sin spira i mitt absorberande psyke.
Varför går du så sakta kärring? Jag fick lust att ta tag i hennes blå-svarta manchesterkrage och skalla henne med knät. Ett pirr i handen sa att det var dags att knäcka krokiga näsben med en lätt bakhands-viftning. Hon skulle vara helt hjälplös när jag sparkade hennes böjda rygg rak igen och när hon låg där i rännstenen så skulle jag plocka hennes plånbok med nyhämtade pensionen rakt framför tantens små blodsprängda ögon.
Kanske skulle cashewnötssuget försvinna, kanske inte. När vi äntligen passerade varandra i verklighetens iskalla kväll, så kunde jag inte låta bli att skratta till åt mina onaturligt sjuka tankar. Tanten fattade mitt fnitter som ett artighetstecken och log självklart tillbaka. Gråstarr eller inte, våra ögon möttes och i en lång sekund så skämdes jag.

Dröm eller verklighet, det är viktigt att kunna skillnaden. Bäst att vakna på riktigt i morgon och lösa problemen utan varken nötter, svärd eller knytnäve.