Elsa Skagerberg

Nu har alla glas och koppar på skrivbordet äntligen klistrats fast på trät. Precis som klumpen i magen. Precis som all den där dyngan. Allt ligger och skvaplar med magsaften och jag vet att hon snart inte orkar mer. Vart är allt man behöver minst, när man behöver det som mest?
Alltså, egentligen, så spelar det ingen roll. Jag kan göra om det. Jag kan diska glasen och jag kan byta schema. Jag kan vända på halsbandet så att rätt sida visas för världen!
*Gör det nu.*
Jag tror inte på gud men jag tror på det där andra, det man kan be om själv och det man kan göra själv och det man kan skrika om och kanske få gjort någon gång.
Allt det där som känns så långt bort kan vara nära och det som skrämmer en för att det sitter som klistrat på ens kropp kan snart hoppa tre skutt bort och sen förvinna.
Alltså. Jag har läxor, jag är inte så där annorlunda, har ingen sjukdom! Det är stökigt i mitt rum också och ibland är jag rädd för att inget, ingenting alltså, kommer att gå som jag vill att det ska gå. Rakt fram alltså. Kanske upp i luften, så att jag kan fånga det igen sen när det trillar ner som en tennisboll som är mjuk.
"Bränd!"
Bara jag börjar någon jävla gång så kan jag ju skrika så! Bara jag Gör Det!
*GÖR DET! *
Magsaften bubblar och glasen står kvar och provet är i morgon.