Ångestsnacks
Allt tar en sån jävla tid och den flyger iväg och jag hinner inte med.
Halv elva på kvällen så vaknar man från att ha anlänt i hemmets lugna vrå, ja, jag skyller en del på skolan. Men om jag slapp sitta slut på allt i en skolbänk ändå till sena eftermiddagen, så skulle kanske tiden spenderas på mer och bättre saker än halvsov-ansträngningar framför skärmar av olika slag. Väl hemma alltså. Man skulle kanske inte stoppa i sig bit efter bit efter sockerbit för att på något magiskt sätt få tillbaka hoppet om styrkan som lämnade en runt 12:30, efter lunch.
Nu dunsar ögonlocken ner, nästan ner till kinderna. Kinderna som för bara några minuter sen var fyllda med både nötter, choklad och annat gott&blandat. Kinderna som kan bli så stora i fall jag fortsätter med fyllningarna och kinderna som fylls med saliv när jag tänker på salt och socker. Jag anar att staven i armen sätter sprätt på mina sug, eller så bortförklarar jag mig som vanligt. I vilket fall så har tiden runnit iväg, precis som de hackade och mosade bitarna av ångestsnacks som jag klämt i mig under kvällen gjort -
ner i mitt gap. Plums, plask.
En tidsmaskin kanske? Eller lite diciplin, kalla det vad du vill, men nu är det dags att avsluta.
Halv elva på kvällen så vaknar man från att ha anlänt i hemmets lugna vrå, ja, jag skyller en del på skolan. Men om jag slapp sitta slut på allt i en skolbänk ändå till sena eftermiddagen, så skulle kanske tiden spenderas på mer och bättre saker än halvsov-ansträngningar framför skärmar av olika slag. Väl hemma alltså. Man skulle kanske inte stoppa i sig bit efter bit efter sockerbit för att på något magiskt sätt få tillbaka hoppet om styrkan som lämnade en runt 12:30, efter lunch.
Nu dunsar ögonlocken ner, nästan ner till kinderna. Kinderna som för bara några minuter sen var fyllda med både nötter, choklad och annat gott&blandat. Kinderna som kan bli så stora i fall jag fortsätter med fyllningarna och kinderna som fylls med saliv när jag tänker på salt och socker. Jag anar att staven i armen sätter sprätt på mina sug, eller så bortförklarar jag mig som vanligt. I vilket fall så har tiden runnit iväg, precis som de hackade och mosade bitarna av ångestsnacks som jag klämt i mig under kvällen gjort -
ner i mitt gap. Plums, plask.
En tidsmaskin kanske? Eller lite diciplin, kalla det vad du vill, men nu är det dags att avsluta.
Kommentarer
Trackback